Guidad tur i Druskininkai

Druskininkai är en kurort i södra Litauen som sommartid är väldigt livfull och tar emot gäster från hela Europa som vill gå på spa. I november är det bara konferensfolk där, och knappt det, i denna lilla stad med mindre än 20 000 invånare.


Busstationen.
Vårt fina hotell. Vi fick även lite spa i vår närhet - en bubbelpool i källaren.

Kyrkan i stadens centrum.

Druskininkai beach.

En otroligt pitoresk otrodox kyrka.

Jag i höstrusket.

Jämställdhet i Litauen för vitryssar

Nu har jag varit i Druskininkai i södra Litauen. Jag har pratat jämställdhet, eller främst härskartekniker, ur ett svenskt perspektiv med vitryssar. Det var mycket givande och jag tror att de hade nytta av det vi pratade om. Även om det viktigaste i Vitryssland är demokrati så skadar det inte att de får lära sig om gender. Det är inte alltid demokratitänk och jämställdhetstänk går hand i hand...

Nu tänker jag vara sådär äckligt partilojal...

…och berätta att jag har varit på hallelujamöte på Clarion Hotel. Liberaler från hela Europa har samlats för att diskutera politik. Jag är ju en tråkig tjänsteman nuförtiden så det blir inte så mycket av politisk debatt för egen del (förutom här på bloggen förstås). Därför kände jag mig helt lost när jag tågade in på Clarion, för jag kände inte någon. Dock fick jag tillbaka lite av den liberala sammanhållningskänslan som jag alltid hade förr (på LUF-tiden) när liberala ledare invigningstalade på ELDR-kongressen (ELDR=Liberala partiet på europanivå). Anders Fogh Rasmussen höll ett lysande tal om att människor är viktigare än religion, och vår egen Jan Björklund talade om att krig och diktatur nu är bytt mot liberal frihet. Nu myser jag en stund för det är så härligt med halleluja-kickar ibland!

Björklund talar.

Jag lyssnar.

Der Baader Meinhof Komplex

Nu har jag varit och sett en helt fantastisk bra film. Som det har antytts tidigare här på bloggen så är jag fascinerad av 70-tals kommunism och hur extrema regimer och rörelser sågs av ”vanligt folk”. Nu gick jag och betalade hutlösa 100 kr för att se Der Baader Meinhof Komplex. Det var mycket väl värt pengarna. Otroligt bra skådisar och bra tempo i filmen. Enda fadäsen var att de inte lyckades hitta en svensk som kunde säga ”Det kommer inte på fråga” på västtyska ambassaden i Stockholm, utan en tysk som aldrig hade hört svenska förut orsakade unisont skratt i den svenska biosalongen istället.

Nåväl. Jag visste lite, men inte så mycket om det som jag alltid ha kallat Baader-Meinhof-ligan, men som kallade sig själva för Rote Armee Fraktion. Det första jag förstod av filmen var att det var Gudrun Ensslin och inte Ulrike Meinhof som var tillsammans med Andreas Baader och var förgrundsfigurer i gruppen. Däremot var Meinhof, den berömda journalisten, hjärnan bakom mycket. Filmen glorifierar inte terroristerna, snarare tvärtom. Även om Meinhof och Ensslin skildrades som smarta personer som visste vad de sysslade med, så framstod Baader som helt galen och gruppen som helhet snarare galen än vettig. Deras handlande fick nog ingen att känna sympati såhär över 30 år senare.

Filmen var ett historiskt porträtt över en terroristorganisation och jag fick mycket mer inblick i vad som hände och varför. Det jag nu är intresserad av är att läsa mer och få bättre personporträtt av alla inblandade, något som saknades lite i filmen. Och så kvarstår frågan om huruvida det var självmord eller mord när Ensslin, Baader och Jan-Carl Raspe (och ett år tidigare, Ulrike Meinhof) hittades döda i sina celler under Dödsnatten 18 oktober 1977. Irmgard Möller som överlevde dödsnatten och lever än i dag hävdar bestämt att ingen tog sitt eget liv. Konspirationsteori? Förmodligen.

Se filmen!

(Obs! Länkarna är på tyska för bättre info. Ni som inte förstår det kan byta till engelska.)

Varför drömmer vi om bröllop?

Varför drömmer vi om bröllop? Vad är det som får massvis av unga tjejer att genom livet drömma om den fest som gör dem till fruar? Och varför, varför drömmer inte pojkar om samma sak?

Jag har själv drömt om att gifta mig. Nu är det väl inte så att jag har haft ett drömbröllop genom hela livet som jag nu genomfört exakt så som det alltid varit tänkt, men jag har funderat på brudklänningar, frieri och en stor fest under hela mitt liv.

Frågan är i två delar. Dels varför tjejer går omkring och drömmer om en bröllopsfest, medan killar aldrig verkar ägnat det en tanke innan de står inför fullbordat faktum att de ska gifta sig. Den andra frågan är varför just denna dröm får många tjejer att när de verkligen ska gifta sig vet precis hur det ska vara. Fråga två har jag delvis skrivit om här.

Beror drömmen om bröllop på den ursprungliga idén om att bli beskyddad och omhändertagen? Jag har svårt att se att det är så eftersom vi borde ha kommit mycket längre i jämställdhetstänket. Det är ju så att många fler tjejer byter efternamn, trots att deras egna är i någon slags objektiv mening vackrare och ovanligare (det anses ju vara det bästa skälet att byta namn, så anser även jag - dock ej min man). Tjejer har förmodligen genom sina drömmar och bröllop alltid varit medvetna att en dag ryker namnet så då är det nog lättare att lägga sig en eventuell diskussion.

Eller är det så att drömmen om det perfekta bröllopet egentligen är drömmen om att få visa upp sitt perfekta liv? Att måttet på ett perfekt liv är att lyckas i kärlekslivet? För killar kan samma dröm om det perfekta livet manifesteras i ett finns hus, välartade barn och en dyr bil, men för kvinnan kanske det helt enkelt är så att själva bröllopet är ett tecken på framgång för henne.

Av mina erfarenheter från Bröllopstorget kan jag styrka tesen med att det vanligaste sättet att beskriva sitt bröllop är att det är MIN dag och MITT bröllop och alla ska rätta mig efter det JAG har bestämt. Det finns inget vi. Och det finns ingen värld utanför. Den som inte kan fixa barnvakt till bröllopet är elak, även om det handlar om brorsan (det är MIN dag och han respekterar MIG inte). Den som inte kan komma är elak. Den som inte kan närvara vid möhippan är elak. Och nåden den som ser till att M2B (man to be) blir för full på svensexan. Eller den som blir för full på festen.

Bröllopet är brudens angelägenhet. Varför är det så? Förklaringarna går ofta tillbaka till att tjejer bryr sig mer om bröllop. På samma sätt kan många inte tänka sig att fria. Det vore ju att försätta pojkvännen i ett svårt läge där han inte kan säga nej och då kan tjejen aldrig vara helt säker på att pojkvännen vill gifta sig. Något sådant förhållande existerar inte tvärt om då alla tjejer såklart vill gifta sig.

Jag vet att min tes bygger på en liten klick som hänget på bröllopstorget, men har du någon bättre förklaring till varför själva bröllopet och bröllopsfesten verkar betyda mer för många tjejer än vad det gör för deras pojkvänner och blivande män?

Har du sett Desperate Housewifes, Ulrika Kärnborg?

Det är inte första gången jag ser det. Gång på gång uttalar sig förståsigpåare nedlåtande om den amerikanska såpan Desperate Housewifes. Senast i raden är DN kulturs Ulrika Kärnborg som i går i en krönika om Susan Faludis senaste bok illustrerar återgången till nykonservatism och ett 50-talsideal med bland annat tv-serien om de urflippade hemmafruarna.

Nu börjar jag bli trött på detta. Desperate Houswifes handlar INTE om en idyllisk villaförort där det bor harmoniska kvinnor som valt bort karriär för att ta hand om man och barn. Är det det du tror, Ulrika Kärnborg?

Nu skulle jag inte sträcka mig så långt att jag kallade serien feministisk, men det är i viket fall en serie som ifrågasätter hemmafrusystemet och låter kvinnorna vara både elaka och hyggliga mot varandra. En serie för alla som inte vill se traditionella könsroller utan istället se en serie där mord och svek och sm-sex finns i en salig blandning - allt i en idyllisk inramning.


Desperate Housewifes

Andra serier jag rekommenderar ur feministisk synvinkel:

Sex and the city - så klart! Coola storstadstjejer som älskar sig själva mer än otrogna män. Karriär och framgång är viktigare än att inruta sig i trist familjeliv. Världens bästa pepping!


Sex and the city

Life on Mars/Ashes to ashes: Först en man som hamnar i koma och därmed flyttas tillbaka till 1973 och i nästa serie en dito kvinna som kommer till 1982. Båda är poliser och kommer till ett hårt styrt patriarkalt polisdistrikt men finner sig på något sätt till rätta. Könsroller ifrågasätts öppet av 2000-talshuvudpersonerna. Det låter helt knäppt men serierna är jättebra och spännande och även när "det-fanns-ju-inga-mobiler-1973"-skämten inte är roliga längre så har serien en hög grad av humor.


Life on Mars


Ashes to ashes

Syjunta hos Tinnitussan

Igår kväll var jag på syjunta hos Maria. Det var jättetrevligt och Maria bjöd på underbart gott fika! Jag har börjat sticka en halsduk till min man. Det var också roligt att en kille vågade sig dit!

Tore försöker sig på att virka en grytlapp.

Pärlor och broderi - olika sorters pyssel. Jag älskar både korsstygn och att jobba med pärlor så denna syjunta var verkligen nåt för mig!

Jag koncentrerar mig på stickningen.

Pyssel och fika.

Kvinnor i näringslivet

Tove Lifvendahl.

Igår var jag på ett seminarium anordnat av Fredrika Bremerförbundet. Det handlade om kvinnor i näringslivet och det var Tove Lifvendahl som stod för föredraget. Lifvendahl och jag har väl inte riktigt samma syn på jämställdhet och jag tyckte att hon pratade bort jämställdhetsplaner lite väl lätt. Hon har dock en stor poäng i att vi måste uppmuntra kvinnor att starta företag. En grund att få bort strukturer i gamla företag är ju att starta nya. Vi får ändå inte glömma bort att kämpa mot gamla strukturer gamla företag. Det blev en het debatt om detta på slutet, men jag var tvungen att gå till jobbet. Det var väl inte det mest spännande föredrag jag varit på, men jag ser fram emot att gå på Fredrika Bremerförbundets nästa frukostseminarium om kvinnor i politiken.

Alla ska ha semester - så enkelt är det

I gårdagens partiledardebatt visade Mona Sahlin sitt rätta ansikte. Alla barn ska kunna åka på semester även om en eller båda föräldrarna är arbetslösa. Det finns många barn som aldrig kan åka på semester, men de barn som är bortskämda nog att få göra det varje år ska även göra det om familjen får sämre ekonomi – med hjälp av staten.

Jag förstår inte att folk inte blir provocerade av detta. Våra skattepengar ska inte gå till dem som har det sämst ställt, utan till medelklassen som tillfälligt drabbats av arbetslöshet. Vi kan med andra ord aldrig acceptera standardsänkning. Blir man arbetslös så ska staten se till att alla kan leva kvar som man alltid har gjort. Visst, jag ser en poäng i en omställningsgaranti, men blir både arbetslösa en längre tid så kan det hända att man måste flytta från sin villa in i en lägenhet. Detta är tydligen att svära i kyrkan för en sosse. Deras resonemang tycker jag också lite andas att det är ok att leva på marginalen, trots att din inkomst är hög.

Om jag eller min man blir arbetslösa så har vi råd att bo kvar, men det blir då ingen bröllopsresa. Blir båda arbetslösa blir det tufft, men vi klarar oss. Om vi däremot skulle bli arbetslösa en längre tid, ja då får vi se oss om efter en ny bostad om vi inte vill leva på marginalen. Vi har råd att i lugn och ro se oss om efter ett billigare boende. Jag skulle aldrig förvänta mig att staten skulle skjuta till så mycket pengar att vi skulle kunna leva som vanligt under en längre tid. Det tycker sossarna antagligen inte heller, men resonemanget att alla ska ha rätt till semester även om båda föräldrarna är arbetslösa, ja vad menar du egentligen med det, Mona Sahlin?

Årets första lopp och pers!

Jag har legat lite lågt med att springa en massa lopp och jag hade aldrig tänkt att upprepa förra årets medaljskörd. Dock valde jag att ställa upp i Hässelbyloppet för tredje året i rad och det gick verkligen över förväntan. Personligt rekord! Jag är hur nöjd som helst!

Nytt pers: 1:04:18

Snart, mycket snart borde jag kunna gå under en timma på milen. Jag återkommer om det till våren!

Jörg Haider är död

Jag har ju som jag berättat om här på bloggen bott i Wien. Det var 1999 och jag flyttade dit bara dagar innan Jörg Haider och FPÖ gjorde sitt succéval och det var bara dagar efter att jag hade flyttat därifrån som den nya regeringen där FPÖ ingick blev klar.

Jag hänger inte med så mycket i den österrikiska politiken längre, måste jag erkänna och nu har det gått en hel dag efter att jag fick beskedet att Jörg Haider är död. Jag har funderat hela dagen på hur jag ska kommentera det, men inte kommit på något. Han var ledare för ett nytt parti och gjort come back i parlamentet och var lika politisk ond som förut, om inte ondare, kort sagt var han ett tråkigt inslag i den österrikiska fasaden. Därifrån till att önska livet ur Haider är det dock väldigt långt.

Jag ska nu höra med mina vänner i Österrike och se hur stämningen är där och hur det kommer att förandras i och med Haiders död. Han var torts allt en mycket karismatisk ledare för FPÖ och nu för BZÖ.

Nytt namn och ny lay out

Nu har saker och ting ändrats lite här på bloggen. Jag ska bli mer inriktad på att blogga om feminism. Ny lay out på sidan och ny bild. Allteftersom jag lär mig mer html ska jag ändra sidan ännu mer.

Nytt namn - jag är numer feministbrud. Jag har dock ingen ambition att vara anonym utan gillar bara att använda mig av mitt alias. Ni som känner mig från olika forum känner mig som Feministbrud. Varför? Det kom till i våras när jag planerade bröllop, men jag är fortfarande feminist och en brud så nicket behåller jag!

Hoppas att alla kommer att känna igen sig!

Nya uppdateringar av feministbiblioteket

Idag har jag uppdaterat mitt feministbibliotek med följande böcker:
Andersson, Mattias; Porr - En bästsäljande historia (dokument)
Björk, Amelie; Sonja Åkesson (biografi)
Lessing, Doris; Våldets barn-serien, Martha, Bra gift, En fläkt av stormen, Instängd, Staden med fyra portar (nobelpristagare samt skönlitteratur)
Nerbrand, Sofia (red); Samtida feminism (debatt)

Jag kan helt klart rekommendera Lessings svit om Martha Quest som växer upp i en brittisk koloni i Sydrhodesia. Sedan borde alla läsa Mattias Anderssons bok om Porr. Den dödar de flesta myter kring porrbranschen. Jag fick mig en rejäl tankeställare då jag förr om åren räknade mig till skaran som tyckte att Alexa Wolfs "dokumentär" var bland det bästa som gjorts. Jag var inte av den åsikten längre när jag började läsa boken, men stärktes väldigt mycket i min nya tro.

Jag hittade gamla bilder

Så kul! Jag hittade lite foton från mitt besök i Ukraina. Jag har varit lite sämre på att lägga upp bilder förr, så jag tänkte att jag kan delge er dessa bilder nu. Min mamma såg dessa när jag hade kommit hem och då skrattade hon i en halvtimma. Hon hade föreställt sig att jag stod i en talarstol framför massor av människor och högtidligt talade. Så var det alltså inte.

Jag talar. Den mest intresserade är Gunilla från Silc.

Efteråt lekte vi lekar. Jag fattade ingeting.

Jämställdhet i Litauen

För två år sedan var jag i Ukraina, eller närmare bestämt i Donetsk, och pratade jämställdhet med unga liberaler. Resan ordnades av Folkpartiets biståndsorganisation Silc och jag har skrivit om den här. Nu får jag samma möjlighet igen, fast denna gång är det i Litauen, för vitryssar och med en mer blandad ålder på åhörarna. Jag ska prata om härskartekniker och berätta om mina erfarenheter av det som kvinna i politiken.

En händelse är given att berätta om. Det var en gång som ledamot i Idrotts- och föreningsnämnden i Göteborg som jag upplevde hur man kan bli överkörd av två män som inte känner varandra, inte tillhör samma parti, men som tillsammans skrattar i samförstånd och så är den fråga jag ställde död. Jag tog allt som oftast upp frågan om knatteidrott i lag och att det är konstigt att man delar upp pojkar och flickor i den åldern. För att få fler flickor att spela fotboll och hockey tycker jag att det vore bra med blandade lag så länge man är barn. Det vore också bra för jämställdheten. I nämnden fick vi en gång möjlighet att besöka Gunnilse IS och tala med deras dåvarande klubbchef (jag vet inte om han fortfarande är det), tillika socialdemokratisk kommunalråd, Frank Andersson. Då passade jag på att fråga varför de inte hade några flickor i klubben. Svaret var ganska självklart: Det finns inte tillräckligt underlag. Då frågade jag om de som fanns inte kunde spela i blandade lag. Då kommer härskartekniken. En moderat som hört mig snacka om det massor av gånger stönar högt och säger: De vill ju inte det, fattar du väl. Sossen, som aldrig hade hört det förut, skrattade lättat och så var det med det. Jag fick inget svar och gubbarna garvade i samförstånd. Förlöjligande.

Jag åker den 31:a oktober och jag ska givetvis berätta hur det gick!

Bara för att hon inte klarar det...

...så betyder det inte att ingen gör det. Katrin Schulman/Zytomierska är bitter över att hon har skiljt sig. Det betyder inte att ingen är skapt för äktenskap. Det betyder bara att Katrins och Alex förhållande inte var bra. Jag vill bara påpeka det.

Politisk mobbing

Vad är politisk mobbing, Alice Åström?

Och jag undrar i mitt stilla sinne om Åström tänker lägga samma motion efter att Sverigedemokraterna intagit en plats i riskdagen. Nej, tänkte väl inte det.

Gör en insats och skänk dina gamla strumbyxor

Gör en feministisk insats genom att skänka strumpbyxor till fattiga kvinnor i Etiopien, uppmanar Birgitta Ohlsson oss att göra, senast i Östgöracorren. Jag kan meddela att jag tvättar alla mina gamla strumpbyxor och ger dem till Liberala kvinnor (jag sitter ju i samma hus som dem). Jag tycker att alla ni andra ska göra samma sak. För oss som inte tycker om att saker förfars är detta ett utmärkt sätt att göra lite nytta i sin vardag.

Flickor som leker i stövletter?

Jag har förgäves letat efter artikeln från gårdagens pappersupplaga av DN där det berättas om en ny fin lekplats i Tensta. Lekplatsen ska ha ett mjukt fint underlag som regelbundet ska rengöras.

Varför? Jo, hör och häpna: För att flickor i nyinköpta stövletter också ska kunna leka utan att smutsa ner sig. Jojo, det vet vi ju alla att flickor som är i lekplats-åldern ofta har stövletter. Och flickor får inte smutsa ner sig, det vore ju oflickaktigt och dumt.

Jag vet inte om orden är journalisten Anders Sundströms egna, eller om det är Krister Svenssons, lekforskare för Sitrec vid KTH.

Hur som helst: Skäms på er!

Susan Faludi på Akademibokhandeln

Susan Faludi på akademibokhandeln. Jag glömde min kamera och detta var det bästa min mobilkamera kunde prestera.

Igår var jag på ett litet föredrag av Susan Faludi på Akademibokhandeln i Stockholm. Jag har läst och recenserat Faludis tidigare böcker, Backlash och Ställd på feministbiblioteket.se. Därför var jag mycket intresserad av vad hon hade att säga om sin nya bok, Den amerikanska mardrömmen (The terror dream).

Den amerikanska mardrömmen, eller terrordrömmen är en beskrivning av det som händer efter elfte september. Faludi har tittat på andra katastrofer i historien och i andra länder och kommit fram till att i USA återgick man till 50-talets kvinnoideal efter katastrofen 2001. I media och bland politiker framställde man katastrofens hjältar som stora vita män (brandmännen) och offren som värnlösa kvinnor i hemmen (de som förlorade anhöriga efter katastrofen). Att verkligheten var den att många kvinnor som jobbade i tvillingtornen räddade sig själva genom att gå ut, är det ingen som är intresserad av att skildra. Istället ser man bilder på flickebarn i brandännens famnar, även om flera av dessa bilder inte ens är från den elfte september. Kvinnorna som väntar vid spisen och håller på att gå sönder av oro och sorg är offren. Utåt uppmanas kvinnor att se till de värden som är viktiga i livet (inte att jobba, utan att ta hand om man och familj samt att föda många barn). Männen uppmanas att ställa upp i kriget mot terrorismen.

Faludi pratar om en tillbakagång till 50-talet och hon sa flera gånger under sitt anförande att hon önskar att den svenska jämställdheten och mentaliteten skulle vara vanligare i hennes hemland. Hon gav ett mycket sympatiskt intryck och betonade vikten av att feminismen behövs mer än någonsin.

Slutligen fick jag min bok signerad och dedikerad och jag tog en bild med min mobilkamera. Inte så bra, men ändå.

En svensk klassiker

Igår hejade jag på min man när han sprang Lidingöloppet. Mellan stationerna passade jag på att shoppa lite kläder på lidingöloppsmässan. På väg ut blev jag haffad av en kvinna som undrade om jag var intresserad av att göra en SVENSK klassiker. Ja, sa jag, men jag tillade att jag ärligt talat trodde att jag skulle ha svårt att klara Lidingöloppet (4 timmar är maxtid och jag sprang halvan på 2.00.15 förra året, så mycket träning måste till). Men det är ju bara en mil, kontrade kvinnan. Då blev jag verkligen sur, för det var ju inte en svensk klassiker hon pratade om utan en TJEJklassiker. Det är faktiskt tre mil, svarade jag kort och en diskussion om tjejloppens vara och inte vara följde. Jag orkade inte bråka utan gick därifrån.

Jag vet att jag skriker för döva öron när jag säger att man borde skrota tjejklassikern, men här kommer mina argument för det. För det första motsvarar en tjejklassiker inte på något sätt en svensk klassiker om man ska se till styrka och förmåga hos kvinnor och män. En tjejklassiker är något alla tjejer, kvinnor och tanter kan klara. En svensk klassiker är ett stort styrkeprov som definitivt inger respekt hos många. För det andra är det diskriminerande att bara kvinnor får en motionsmöjlighet genom ett mål i sin träning att få genomföra en B-variant av klassikern (eller snarare C-variant, tjejklassikern är en tredjedel av den riktiga klassikern). Denna möjlighet finns inte för gemene MAN som skulle vilja göra samma sak.

Nu har man infört en klassikerhalva, dvs att alla män och kvinnor som inte tror sig klara en svensk klassiker kan göra det på halva distansen och få ett diplom och den ära och stolthet som medföljer. Detta är en mycket bra möjlighet för vanliga motionärer som inte nödvändigtvis är kvinnor. Nu skulle man kunna ersätta tjejklassikern med detta, men nej, tjejklassikern finns kvar. Varför? Jo, en svensk klassiker är en enorm industri som tar ut massor av pengar från dem som vill pröva lyckan att genomföra detta kraftprov. Som liberal och som troendes på kapitalismen så ser jag naturligtvis inga problem med det. Eftersom efterfrågan på att få göra en tjejklassiker uppenbarligen är mycket stor så kommer den aldrig att försvinna. Det är väl heller inte önskvärt att ta bort möjligheten för motionärer att få ett sporrande mål i sin träning. Det kanske till och med skulle bli ett bakslag för folkhälsan...

Men vad är då min lösning på problemet? Vi har tre möjligheter för tjejer att göra någon form av klassiker, den riktiga, halvan och tjej. För killar finns det två möjligheter, den riktiga och halvan. Det bästa för alla parter vore att införa en killklassiker! På så sätt får killar, män och gubbar som inte riktigt når upp till halvan och dessutom känner för att vara lite separatistiska och bara tävla mot män en egen gren. Alla blir nöjda och ingen diskrimineras.

Till dess, om du frågar mig om jag vill göra en SVENSK klassiker så tar jag för givet att du menar den riktiga och jag kommer aldrig, aldrig att genomföra en tjejklassiker och jag kommer heller aldrig att tycka att det är samma sak som en man som gör den riktiga. En gång vill jag verkligen genomföra en svensk klassiker, men misslyckas jag med det så satsar jag på klassikerhalvan.

Uppdatering av feministbiblioteket.se

Denna blogg ska vad det lider bli mer inriktad på feminism, det som den en gång var avsedd till. Jag har en webbplats där jag recenserar feministiska böcker och jag kommer här på bloggen att berätta när jag har uppdaterat den. Den är under uppbyggnad och nya sidor planeras. Fram tills att feministbiblioteket.se är klar kommer den att fungera som vanligt.

Idag har jag uppdaterat feministbiblioteket med följande böcker:
Ebadi, Shirin; Mitt Iran; 2006 (Nobelpristagare samt biografier)
Hirsi Ali, Ayaan; En fri röst; 2006 (Biografier)
Hosseini, Kalhed; Tusen strålande solar; 2007 (Skönlitteratur)
Suttner, Bertha von; Ner med vapnen!; 1889 (Nobelpristagare samt skönlitteratur)
Tortajada, Ana; Det tystade skriket; 2001(Dokument)
Wennstam, Katarina; Smuts; 2007 (Skönlitteratur)
Andersson, Mariann; Vägen ut eller det grymma manssamhället; 1969 (Debatt)
Wängnerud, Lena mfl; Rätt att rösta; 1994 (Historia)

Dagens tips är helt klart Berta von Suttners Ner med vapnen! Läs den underbara skildringen av 1800-talets krig ur en fredskämpande kvinnas ögon. Den som inte hängde med på gymnasiets historielektioner om alla krig hit och dit får här sig en rejäl genomgång och det är absolut inte tråkigt.

Reinfeldt fattar galoppen

När statsminister Fredrik Reinfeldt i sin regeringsförklaring ska illustrera ett antal arbetare väljer han att säga ”tjejen som är svetsare” bland andra. Det går ett sus genom auditoriet som är politiskt medvetna. Så pk! Men han kan inte säga ”killen som är svetsare” för då riskerar han att befästa gamla könsroller. Det är tur att det är pk att inte befästa ingrodda könsroller. Och det är tur att vi har en statsminister (eller snarare rådgivare till statsministern) som förstår det. Vi har kommit en liten, liten bit på vägen mot jämställdhet när högt uppsatta moderater fattar att de vinner på att inte vara så traditionella!

Protestera på flygplatsen!

Det kan kännas trögt att få till stånd en förändring i det här landet. Förändring får man genom att rösta vart fjärde år, något annat sätt att påverka har vi inte. Det är inte för att det är så, utan för att vi svenskar vill ha det så.

Vad menar jag?

Vi svenskar är ett accepterande folk.

Ta detta med säkerhetsbestämmelserna på flygplatserna. Alla hatar att lägga sina små schampoflaskor i påsar, men ingen får för sig att protestera mot detta. Nej, för de som tvingar oss att lägga saker i påsar är politikerna som stiftar lagarna, inte de som jobbar på flygplatsen. Därför måste man vara tyst och acceptera. Skriv ett brev till din politiker, skriv på en protestlista, men vad du än gör så klaga inte på dem som står framför dig.

Säkerheten på flygplatsen är en global bestämmelse. Tror någon att det ger effekt att skriva på en protestlista? Det tror inte jag.

Om alla människor över hela världen istället tar med sig en liter vatten genom säkerhetskontrollen på flygplatsen varje gång man ska flyga skulle det med stor sannolikhet bli stora problem. Om ingen människa accepterade plastpåsarna skulle det bli en enorm extra belastning på personalen. Skulle denna bestämmelse finnas kvar om alla människor protesterade?

Kan man skapa förändring genom kaos? Ja, jag är övertygad om att om folk inte fann sig i orimligheter så skulle orimligheterna förr eller senare försvinna.

En liten jämförelse: kiosker som säljer tidningar får välja olika ”paket”. Kiosken själv kan inte välja bort någon tidning i paketet bara för att de önskar. Det är med samma resonemang som ovan inte kioskägarens fel att han/hon får hem och måste sälja porrtidningar. Protesterna mot dessa små egenföretagare eller butiksbiträden blev trots det stora. Men stackas dem, det är ju inte deras fel! Skriv till distributören istället! Men folks protester ledde till att porren plockades bort från de vanligaste paketen och idag säljas inte porrtidningar i seriösa kiosker…

Vad är det för fel på vardagsprotester? Jag vet att de som drabbas är de som inte har beslutat om de fåniga reglerna, men de kan faktiskt påverka sin situation. Man kan prata med sin chef, prata med facket eller gå ut i pressen och diskutera sin arbetssituation. Människor är inte robotar, alla kan faktiskt påverka.

Därför tycker jag att det är viktigt att vi inte bara finner oss i saker utan börjar protestera. Nu har jag hört att de fåniga plastpåsar som man ska lägga sin nässprej och sin handkräm i är slut på vissa flygplatser. Då förväntas man KÖPA påsar själv. Jag undrar, hur många accepterar detta? Tydligen alla. Och då kommer vi i fortsättningen också ha en situation där jag måste KÖPA en påse för att någon i USA tror att jag annars skulle spränga planet i luften med min tandkräm. Men å andra sidan kan jag ju starta en protestlista. Eller skriva till min riksdagsledamot (eller snarare gå in till henne i rummet bredvid). Frågan är bara vad Birgitta Ohlsson skulle göra med ett sådant protestbrev. Jag antar att hon hatar påsarna lika mycket som jag.

Jag tror att kaos på flygplatsen är ett mycket mer effektivt sätt att skapa förändring i denna fråga. Var är svenskarnas stridslystnad? Varför måste vi alltid acceptera allt? Och varför förväntas man alltid skicka ett snällt brev till en politiker varje gång man vill protestera?

Fru Lager

Jag har ju inte på ett vettigt sätt kommenterat det faktum att jag har gift mig. Det har inte riktigt varit möjligt så euforiska lyckokänslor väller fram varje gång jag ska förklara hur det var. För att inte tråka ut er kan jag sammanfatta det i att det var en otroligt fin och känslosam vigsel, en fantastisk kul middag med många bra tal och slutligen en sjuhelsikes röjig fest.

Sjöhuset i Brevik. Syns det att vi är 95 personer?

Jag är glad att jag följde mitt hjärta och gifte mig borgerligt. Allt annat hade känts som hyckleri. Vår vigsel var otroligt stämningsfull och vacker, trots avsaknad av präst och kyrka. Tänk på det alla brudar och brudgummar som väljer kyrkan av tradition och inte av tro!

Jag gråter. Det var inte ett öga torrt under vigseln kan jag lova!

Jag är glad över att det inte regnade under vigseln. Jag ville inte erkänna det, men jag trodde under hela planeringstiden att regn under vigseln skulle paja hela dagen. Veckan innan insåg jag att det skulle regna. Vädret var piss och det skulle inte bli 30 grader varmt och tropisk natt. Jag trängde bort alla tankar på att regn skulle förstöra, men jag är både glad och lättad över att jag aldrig fick veta om jag skulle ha tyckt att regn förstörde. Det regnade hela kvällen, men då gjorde det ingenting och inget väder skulle kunna gjort kvällen roligare!

Min mamma och svärmor kastar rosenblad efter vigseln.

Jag är glad över att så många hade roligt. Att mormor gick efter kl 2 och att min faster stuffade på dansgolvet kommer jag sent att glömma. Det värmer i mig när jag tänker på alla glada ansikten på alla partyglada kompisar. Jag ångrar inte för en sekund att vi lämnade festen först kl 3.

Så nu är jag gift. Mycket är förändrat, men ändå inte. Eftersom jag alltid vägrat att kalla mig fröken så är jag precis som innan – Fru Lager.


Foto: Gabriel Gumucio

Min första vecka som gift

Nu har jag varit i gift i drygt en vecka. I bröllopspresent fick vi av våra vänner Eva och Staffan bubbel att dricka varje dag vår första veckas om gifta. Det är viktigt med vanor, menar de, och vi håller med.

Min man med måndagens bubbel - Henrik Åkesson. Vi är på Landsort, svärföräldrarnas landställe. Mycket gott.

Tisdagens bubbel - Asti Cinzano. Lite väl mycket fjortisfylla över den smaken, men det gick ned.

Cykelsilver firas med Henkel Trocken. Det finns godare bubbel.

Jacobs Creek dracks på torsdagen och det smakade bra. Vi är fortfarande på landet och ser på OS.

Fredag firas med Jean Louis. Det smakar mycket bra och till det äter vi en enkel förrätt bestående av mozzarella, parmaskinka, tomat och basilika.

Hemma i Stockholm igen. Lördagens bubbel är äkta champagne och dessutom en helflaska. Helt fantastiskt. Här ses den med delar av min brudbukett på vår balkong i Sjöstaden.

Så var det söndag och semestern är snart slut. Vi var fruktansvärt osugna på den lilla flaska Chapel Hill som vi har kvar. Det blev Pepsi max istället, men nu har vi lite bubbel kvar till nästa söndag!

Nu är jag gift!

Foto: Gabriel Gumucio

Hemmagjord thaimat

Är det någon av er som brukar laga thaimat?, frågade en kollega när vi åt thailbuffé på lunchen i går. Jag åt det i måndags ,informerade jag. När jag berättade vad vi hade lagat tittade alla kollegorna på mig och sa att de sällan lagade mat. Jag tänkte därför delge alla vår underbara thaimiddag i måndags då vi firade 52 månader tillsammans. Den sista månadsdagen innan vi är man och hustru. Det är inte alltid så komplicerat som det kan låta.

Spett med lax, tonfisk och scampi marinerat i fisksås, chili och socker. Innan stekning hälldes lite soja på. Till det serverades en melonsalsa på melon, salladslök och chili. Glasnudelsalladen serverades kall med färsk mynta och thaibasilika, salladslök, chili och jordnötter. (Salladen kanske är mer vietnamesisk än thai.)
Jag är nöjd med maten som serveras med vin. Ett glas rosé hör sommaren till.

Slöjdmässan i Hjo

Jag har återigen besökt Slöjdmässan i Hjo. Denna gång var det finare väder (jag hade desvärre inte kameran med mig) och jag och mamma njöt några timmar i Hjo Stadspark och handlade som vanligt en massa saker. En trend vi ser: smycken drar mest folk.

Min fynd. Halsbandet är från en marknad i New York och jag försökte hitta matchande örhängen (såklart hade jag inte med mig halsbandet). De cerise var mitt första köp, men sedan hittade jag de vinröda. Jag måste verkligen säga att jag lyckades med matchningen!

En obligatorisk smörkniv blev det också, men det var svårare att hitta en sådan i år. Konstigt på en slöjdmässa? Tja, gott om smörknivar fanns det, men den nya smörknivstrenden är uppenbarligen att sälja kvinnoben som ska sticka upp ur smöret, gärna med påmålade röda skor. Jag vill såklart inte stöjda någon som säljer sånt sexistiskt trams och då blev det betydligt svårare. Jag hittade tillslut ett trevligt stånd utan kvinnoben.

En brudklänning växer fram

Nu har jag tagit lite smygsemester och åkt hem till mamma för att hon ska sy min brudklänning. Så här gick det:Först syddes fodret för att se om modellen funkade och allt verkar bra.

Det i Thaliand inköpta sidentyget och ett mönster är på plats.

Mamma klipper.
Mamma syr.
Jag surfar på Bröllopstorget.
Det jobbigaste - dragskedjan - är på plats.

Första dagens arbete. Vad vi helt missade var att denna uringning skulle visa halva bh:n. Jag hade en balconette på mig vid provtillfället, vilket funkade, men med riktiga bh:n på blev det helt fel. Eftersom det verkar omöjligt i min storlek att kombinera axelbandslöst med balconette var vi tvungna att tänka om. Lite panik.
Vi nålar ihop ringningen. Dessutom for vi iväg till Panduro och köpte pärlor att sätta på vecket.

Det blir bra! Här är klänningen så gott som färdig här med min pappas farmors kaninpäls.
(Det ska vara pappas mormor rättar mamma mig)


Utan päls. Jag hoppas att det bli tillräckligt varmt för att inte ha pälsen, inte för att den är ful utan för att jag vill ha fint väder!

Delrapport - böcker jag ska läsa

För er som mot förmodan är intresserade av hur det går för mig och mina böcker som jag ska läsa för att inte vara pinsam, kommer jag här med en delrapport. Fem böcker till är lästa (det är så mycket annat jag vill läsa, därför går det ganska långsamt) och fem återstår. De första tio har jag redogjort för här.

Blecktrumman – Günter Grass: En bok man småskrattar sig igenom. Även en intressant skildring av tyskar som bodde i det som efter andra världskriget blev Polen. Helt underbart berättat!

Jack – Ulf Lundell: Det är roligt att ha läst den, dock var inte lika kul att läsa den. Mest knark och sex och jag kan inte tänka mig att alla fyrtio- och femtiotalister känner igen sig i denna bok.

Jane Eyre – Charlotte Brontë: Pluttinutt. Jag hade älskat den när jag gick på gymnasiet och läste Jane Austen, men nu var den mest seg.

Rid i natt – Vilhelm Moberg: En klassiker som ska läsas. Den var dock inte lika bra som jag hade hoppats. Jag har läst utvandrarserien tidigare (när jag var fjorton) och den tyckte jag mycket mer om.

Den amerikanska flickan – Monika Fagerholm: Jag hade ganska höga förväntningar, men jag tyckte att boken var väl konstig. På slutet förstod jag inte vad som var sanning och vad som var fantasi. Annars en bra bok med härligt språk och underbara personskildringar.

Ja, jag vet att jag är tjänsteman...

...men jag har ändå åsikter. Och nu kommer jag att säga det högt: Alla liberaler i riksdagen, snälla följ ert hjärta och rösta nej den 18:e juni. Se den underbara filmen av Mattias Svensson och Freddi Westerlund:

Är det bara jag...

…som inte tycker att det Eskil Erlandsson sa var något konstigt? Jag har full förståelse för att det är svårt att förbjuda tidelag med tanke på gränsdragningarna. Är det sexuellt utnyttjande av djur det Eskil nämner? Jag vill verkligen ha ett svar på det. Jag vet inte vad jag står i själva sakfrågan, men att det är inte är enkelt är jag helt på det klara med. Att sexuellt utnyttja ett djur så att det far illa ska däremot självklart vara förbjudet, men så är det ju idag.

Viginia Andrews och Amstetten

Nu tänkte jag inte skriva om hur fasansfullt förskräckligt det är att låsa in sina barn i en källare i 24 år, för om det kan jag inte finna ord. Jag vill bara konstatera det underliga faktum att många tjejer i min ålder fick en alldeles speciell association när de först hörde om källarfamiljen i Amstetten.

En sak som ganska tidigt slog mig var att Kerstin 19 och Stefan 18 kanske har haft ett förhållande med varandra. De har ju trots allt levt sin tonårstid i fångenskap och bara haft varandra att bli sexuellt intresserade av. Varför tänkte jag så?

Jag hade så klart läst om Cathy, Chris, Carrie och Cory, fyra syskon som blev instängda på en vind av deras mor och elaka morföräldrar efter att deras far dött. Virginia Andrews böcker var en storsäljare och alla tjejer jag kände läste hennes böcker på högstadiet. Det var verkligen tantsnusk för barn, men vi slukade tegelstenarna en efter en. Vi grät när Cory dog, vi fasades när Cathy och Chris har sex med varandra och vi tyckte så småningom att det var normalt att desamma levde som gifta livet ut. Jag minns inte hur länge de levde på vinden, men några år tog det nog innan Chris lyckades göra en nyckel av trä och de kunde fly.

Är det inte skrämmande att det vi läste om som barn i sensationslystna ungdomsböcker faktiskt var verklighet för någon annan, bara i en än värre tappning?

Eurovision Song Contests död?

Är Eurovision Song Contest på väg mot undergång?

Det är inte kul när man på förhand vet vem som ska få tolvan. Och så var det ju mest hela tiden igår, precis som alla andra år. Jag har varit inne på att återinföra juryn, men det främjar ju korruption och kompisrösting ännu mer. Problemet nu är ju inte att folk röstar på sina grannar, utan att folk röstar på sig själva. Micke Leinegard på SVT sa att han hoppades att de tusen utlandssvenskar runt om i Europa skulle hjälpa Sverige till segern. Frågan är bara hur de tusen utlandssvenskarna, som inte ens bor på samma ställe, ska kunna mäta sig med alla utlandsbosnier och utlandsryssar. 30 % ryssar i Estland kommer för alltid kunna ge Ryssland tolvan, även om bara en liten del röstar. Alla andra i Estland kommer ju att rösta på olika länder. Även om inte hela minoriteten röstar så räcker det för att ge utslag.

Men trots allt detta så vinner man inte om man inte har ett brett stöd över hela Europa. Ryssland hade det igår, liksom Serbien förra året. Öst må rösta på öst, men vi gör det också. Och vi glömmer så lätt att Finland vann för två år sedan.

Så är ESC på väg mot undergång? Kanske. Men det handlar inte om kompisröstningen, snarare om att etablerade musikländer inte satsar lika hårt som andra. Sverige har tusentals delfinaler, men kunde ändå inte skrapa fram nåt bättre än Charlotte Pirelli. Och England och Tyskland, skäms på er! Och Italien – kom tillbaka, ni är saknade! Tyvärr verkar inte Europa vara mogna för Sébastien Tellier eller The Ark, men vi har ju fler stjärnor som vi kan välja och vraka mellan!

För övrigt trodde jag att Charlotte Pirelli skulle komma bland de fem sämsta. Jag sa till och med igår att jag inte skulle bli förvånad om det var hon som var juryns wild card. Och det var hon.

Vilka röstade jag på? Frankrike så klart. Och Turkiet. Kent på turkiska var en höjdare.

Vi hade en för oss traditionell ESC-fest igår med mat eller dryck från alla deltagande länder. Här kan ni se franska ostar, turkisk Raki, Toast Skagen och georgisk aubergine med valnötsfyllning. Vi har knytis där alla får ansvar för några länder var och det blir alltid succé! Och jag är den första att gråta om ESC verkligen dör...

Flygtur över Stockholm 080524

Jag och Andreas fick en fin 30-årspresent - en flygtur över Stockholm. Tack Anna och Mattias!

Jag är förväntansfull.

Hit ska vi flytta om en vecka!

Underbar vacker vy i vackert väder.

Vi landade på vattnet vid Täby.

Vi kom hem välbehållna!

Individuell föräldraförsäkring

Som jag skrev idigare så för jag feministisk kamp på Bröllopstorget. En fråga som vi glidit in på är delad föräldraledighet. Ett av de främsta argumenten där och överallt annars när jag diskuterat det ämnet är att många inte har råd. Det pratas om familjer där man vänder på varje hundralapp för att få det att gå ihop och att låta den som tjänar mest vara hemma skulle vara en för stor förlust för familjen. För dessa familjers skull måste man låtas dem bestämma själva.

Det är ett bra argument. Men jag undrar vilken förankring det har i verkligheten. Det som slår mig först är varför det alltid är från personer som har råd som detta argument kommer. De känner inte någon i en sådan situation och de kan inte ge exempel på fall där familjer skulle gå under av delad föräldraförsäkring. Det andra som slår mig är att det är Vänsterpartiet som är mest drivande i frågan, av partierna. Om det var en stor fattigdomsfälla så borde väl just vänstern vara mest emot?

Nej, jag tror att det handlar från höger till vänster om att man vill välja själv. Anledningen till att det är så fruktansvärt viktigt måste ju vara att man inte vill dela. Jag vill inte genom mina skattepengar sponsra familjer som vill leva ojämställt. Vill man inte dela så får man helt enkelt pröjsa det själv. Föräldraförsäkringen ska, precis som alla andra försäkringar, vara individuell och inte överlåtelsebar. Först när jag får ett exempel på familjer som inte skulle klara sig vid en sådan reform kommer jag att ta det argumentet på allvar.

Bridezilla

Jag löper numer feministisk amok på sajten Bröllopstorget. Där stöter man på många bridezillas och könsrollerna frodas. Och en sanning finns: Det man önskade sig när man var fyra år gäller idag, när det gäller bröllop alltså. Ingen skulle nog drömma om att skaffa sig en himmelsäng eller att bo i en koja, något som i alla fall jag ville göra när jag vara fyra. MEN. Om man har drömt om att ha ett bröllop som i en hollywoodfilm när man var fyra så är det inte ok att ifrågasätta detta. I alla fall inte om det handlar om brudöverlämning. Inga argument om gestens betydelse biter på brudar som vill att deras pappa ska lämna över dem till deras sambo, och i vissa fall fadern till deras barn. Att man varit gift tidigare spelar inte heller någon roll (även om någon fyndig person påpekade att det då borde vara ex-mannen som överlämnade vid altaret). Att man älskar sin pappa eller att han betalar för bröllopet är skäl nog att välja att ens bröllop symboliserar ofrihet.

Det värsta är kanske inte att man vill ha det på det sätet, utan den totala oreflektionen över symboliken. Svenska Kyrkan tar avstånd från denna form av vigsel och präster uppmuntras att inte tillåta brudöverlämning. Tyvärr är många präster ryggradslösa och går med på det, men många säger ändå nej. Detta är vad många på Bröllopstorget tycker är så fruktansvärt. Det de har drömt om när de var fyra är på väg att inte bli verklighet för att prästen säger nej. Det spelar ingen roll om man tror på Gud eller inte, eller om man regelbundet går i kyrkan, för i kyrkan ska man gifta sig (det är ju så fint) och en präst ska man ha (hur skulle det annars gå till?) men kyrkan och prästen måste anpassa sig efter ens egna önskemål (VA? måste man ha TVÅ psalmer, VA? vad spelar det för roll om jag är halvnaken i kyrkan, det är ju så jag vill se ut!). Det är alltså bruden som bestämmer (för guds skull inte brudgummen!) och man måste i alla lägen få EXAKT som man vill ha det.

Jag tycker att det är roligt. Ju mer jag hänger på Bröllopstorget, desto mindre bridezilla blir jag. Jag kommer att gifta mig borgerligt och jag kommer varken ha brudklänning med släp eller pappa som lämnar över mig. Men det är kul att se hur andra har det. Det ger lite perspektiv.

Sexualisering av det offentliga rummet

Det är glädjande att regeringen säger nej till förbud mot sexistisk reklam. Jag såg debatten mellan Nyamko Sabuni och vänsterns LiseLotte Olsson och det var en fröjd att se vår jämställdhetsminister försvara yttrandefriheten. Jag ha varit, och är fortfarande, rädd för att inte bara vänsterkrafter vill inskränka yttrandefriheten. Från olika håll höjs röster för att man ska förbjuda ditten och datten.

Inte mins har Mohammedkarikatyrsdebatten legat till grund för att diskutera om yttrandefriheten inte ska gälla religion. Naturligtvis är detta också helt absurt och jag tycker inte man har rätt att kalla sig kränkt för att folk har kladdat lite på ett papper. SÅ farligt kan det inte vara. Men lik förbannat är det många som anser att det är ”dumt att provocera” och ”onödigt att publicera bilderna”. Men när fundamentalister runt om i världen bränner flaggor och till och med ambassader så måste någon faktiskt stå upp för yttrandefriheten och inte vika ner sig. Eller vill vi att fundamentalisterna ska diktera vad vi får och inte får skriva i våra tidningar?

Frågan om sexistisk reklam är lite annorlunda, men det är samma grundtänk. Saker som är obehagliga ska förbjudas. LiseLotte Olsson argumenterade för ett förbud för att hon skulle slippa se den typen av reklam. Varför tror folk alltid att det bästa är att förbjuda allt man inte gillar? Har någon som förespråkar ett förbud över huvud taget tänkt igenom konsekvenserna? Precis som fundamentalisterna som vill diktera vår press kommer skulle vi få en stat som kommer att diktera vad man får och inte får ha i sin reklam. Det kanske inte skulle ses som ett problem idag, men med olika regeringar kommer vi att få olika direktiv. Ska verkligen staten lägga sig i sånt? Jag har tidigare uppmärksammat Lindex underbara reklam ”We love boobs”. Den censurerades av SL och hyllades av många andra. Kan vi inte bara med det exemplet slå fast att det är mycket svårt att avgöra vad som är sexistiskt och att det till och med kan skilja sig stort från person till person?

Jag vägrar att låta någon knäpp bokstavstroende tala om för mig vad jag får och inte får rita och jag vägrar att låta någon galen vänsterpartist eller sexualmoralist bestämma över vilken reklam som passar och inte passar i det offentliga rummet!

Och så en liten parallell: I SVT:s program Faktum för några år sedan stod en programledare och kritiserade yttrandefriheten i samband med en diskussion om ”porrbilar”. En besvärad mamma klagade över att hennes barn fick se dessa bilar. I statlig television får man höra att yttrandefriheten inte alltid är bra. Kan det bli mer smaklöst?

Klipp och klistra blir studieförberedande

Eftersom jag jobbar på folkpartiet kan det kännas lite fånigt att kommentera allt bra som regeringen gör, men å andra sidan ska bra saker kommenteras. Därför vill jag först och främst säga att det som händer på skolområdet nu är helt fantastiskt. Vi kommer att få en mycket bättre skola framöver och sossarnas tystnad talar sitt tydliga språk: Våra reformer är poppis och det är dumt att vara för kritiska mot dem.

Nu har äntligen gymnasiereformen kommit och den innehåller många bra och viktiga saker. Jag tänker lyfta fram en liten sak som jag tyckte var mycket glädjande: Samhällsprogrammet föreslås slås ihop med medieprogrammet.

Varför är detta så bra?

Jo, många unga människor drömmer om att bli journalister och att jobba med media. Denna dröm har lett många till medieprogrammet, som nu är ett yrkesförberedande program som inte på något sätt har vaskat fram en massa journalister. Tvärt om är det bästa man kan göra om man vill bli journalist är att läsa samhäll, eller något av de andra studieförberedande programmen och sedan söka in på universitetet eller någon folkhögskola efter studenten.

Som en parantes kan jag nämna att en mycket begåvad flicka i Klass 9A på Sveriges Television har kommit på att hon tycker om att skriva och därför funderar på medieprogrammet. I min Tv-soffa skrek jag rätt ut: NEJ! NEJ! NEJ! Jag hoppas att någon talar förstånd med henne och ser till att hon väljer samhällsprogrammet istället.

Om man gör om medieprogrammet till ett studieförberedande program och slår ihop det med samhäll så har man löst problemet. Bort går ett klipp- och klistraprogram, som inte leder någon vart och in kommer ett bra studieförberedande program som kan locka till sig alla som vill jobba med media. Superbra tänkt!

Skadad igen

Idag skulle jag springa årets första lopp – premiärmilen. Förra året var jag skadad och förkyld och kunde inte vara med. Så blev det även detta år. I år var orsaken lite annorlunda – jag föll igår natt ner för trappan upp till vårt sovloft. Jag ska väl vara glad att det inte gick värre, men när ena överarmen ser ut som blåbärsglass så är det lätt att tycka synd om sig själv. Med mitt ena lår bröt jag sönder en pinnstol. Då är det lätt att förstå att det är svårt att sitta idag, än svårare att springa. Mitt i allt elände sitter jag och önskar att jag hade en kamera i lägenheten så att jag hade kunnat se hur det såg ut för det var ett jäkla fall!