tisdag, december 29, 2009

Hämvändarparty

För första gången sedan studentbalen besökte jag Stadt i Lidköping på annandagen. Jag har tidigare beskrivit min hemvändarångest här, men trots att jag kommit över den ångesten tillräckligt mycket, har jag alltså inte varit på Stadt. Främsta orsak till det är det höga inträdet (jo, så är det faktiskt).

För 180 kr fick jag och min man uppleva Lidköpings samlarpunkt på annandagsnatten. Vi drack massor med öl och drinkar (det behövdes!), men trots att ”alla var där” såg jag ingen annan, som jag verkligen känner, än min kära vän från riksdagskorridorerna. Jag och min man kände oss lite bortkomna och jag led av lite ångest:

Ångest 1: Det är som en finlandsfärja och jag tycker egentligen att det är bra.

Ångest 2: De flesta i min ålder sitter hemma med sina barn.

Ångest 3: Scotts spelar och sångaren var min tonårsförälskelse. Dock ej besvarad sådan. Jag fick en tryckare på fritidsgården, men jag fick aldrig hångla.

Sedan händer en annan sak som bara händer i småstäder. En kille som jag först inte känner igen går fram och vrålar i mitt öra mitt under konserten: Är det du som är politikern? Vad ska jag svara? Ja, säger jag lite förvirrat. Han berättar att han är bror till en annan av mina tonårskärlekar (en besvarad sådan, med honom fick jag hångla) och att han kandiderar till fullmäktige i en av Sveriges större städer för ett annat alliansparti. Jag vet inte varför jag får den informationen, men jag önskar i a f honom lycka till. Roligt att se att man gjort avtryck i sin hemstad.

Det var det, Stadt i Lidköping med Scotts och hela köret. Jag tillbaka till Stockholm igen och nu är det tid att packa upp och sedan diska de fina besticken vi köpte på Rörstrands outlet.

tisdag, december 22, 2009

Tid för njutning

Nu är det jul och med jul kommer underbart god julmat och massor av julgodis. Ingenting av det underbara ätbara i juletid är nyttigt och ångesten över extrakilo som ska bantas bort i januari är på många håll stor. Här kommer några tankar från mig inför den kommande matfrossan. Tänk efter, är det värt att ha ångest?

Jag är överviktigt, inte mycket, men tillräckligt för att jag måste tänka på vad jag stoppar i mig för att jag inte ska gå upp mer. Men jag trivs med mig själv. Jag tycker om min kropp och hur jag ser ut. Inte varje dag och inte varje sekund av dagen, men i det stora hela så är jag nöjd. Jag behöver som sagt gå ner i vikt, men som för många andra så är det inte ett akut tillstånd av fetma.

Därför har jag inte ångest. Jag vet att jag kommer att gå upp i vikt under julen och att jag måste anstränga mig hårdare i januari för att gå ner det igen. Jag vet det, för det är så varje år. Vad jag också vet är att jag brukar vara extra motiverad just i januari att träna hårdare och äta nyttigare. Därför känns det verkligen meningslöst att tänka på det i förväg. Istället för att ha ångest för varje tugga jag tar, så njuter jag av att det är jul och att maten och godiset är gott. Njuter, inte har ångest.

Mitt råd till alla julfirare är att börja tycka om er själva och njut av att vara lediga och slappa. Fundera på vad ni vinner på att tänka på om det är lättmjölk eller standardmjölk i latten, hur mycket konstiga tillsatser det är i ischoklad eller om det är ok att dricka vin varje kväll under ledigheten. Vad spelar det för roll? Var sak har sin tid och nu är det tid för njutning.

God jul!

Lite bilder från julen 2008:

Julmat till lunch.

Julmat till middag.

Julefterrätt.

Julhanna anno 2008.

fredag, december 18, 2009

Har feminister bättre sex?

Frågan diskuterades på fikarasten efter att vi läst ingressen till denna artikel i Expressen. Jag svarade ja och fick mothugg av två manliga kollegor, som båda betraktar sig själva som feminister. Det kan man väl ändå inte påstå, sa den ena. Jo, tror jag absolut! (Jag hade vid denna diskussion inte läst artikeln, och nu efteråt när jag har det kan jag hålla med skribenten, men denna bloggpost handlar enbart om påståendet).

Först ska jag väl säga att jag menar generellt och inte på individplanet. Feminister som grupp har förmodligen bättre sex än icke-feminister som grupp.

Med det klargjort ska jag förklara hur jag tänker. Genom tiderna har patriarkatet varit ett faktum och även om man har gift sig av kärlek så informationen och upplysningen om sex inte varit särskilt bra. Efter 70-talet har mycket förbättrats, men fortfarande lever många människor fångade i sin egen könsroll. För att ha bra sex så krävs det (tror jag i alla fall) en medvetenhet om sin egen kropp. Man måste också veta vad man gillar och vad man vill ha för att det ska vara skönt. Sedan måste man ha mod att tala om för den andra vad man vill och ha mod att fråga vad den andra vill ha. Båda måste ha mod att ta för sig och låta den andra ta för sig.

Jag tror att feminister är mer medvetna om sin kropp och om könsroller och när man når ett feministiskt medvetande så blir man förhoppningsvis också medveten om sin egen kropp och att man själv också har rätt att njuta. Jämställda män, skulle jag tro, är också mer medvetna om att sex är njutning för båda.

Jag kan förstå att detta är provocerande för många personer som tycker som jag, men som inte kallar sig feminister. Till dem vill jag säga att detta är en generalisering och att det inte är en hållbar argumentation på individnivå. Jag tror också att mycket blir bättre med tiden, feminist eller ej. Och för det kan man verkligen tacka feminismen och den sexuella revolutionen!

söndag, december 13, 2009

Politometern

Alla politiskt intresserade måste kolla in Politometern, som startats av Martina Lind. Här kan du söka bland politiska bloggar och se vad som är senaste nytt i den politiska bloggosfären.

Stor eloge till Martina för denna fantastiska sajt!

Lite tankar om feminismen

Jag läser mycket feministiska böcker just nu eftersom jag har nylanserat min gamla hemsida feministbiblioteket.

Att vara likhetsfeminist är för mig självklart som liberal. Nu är särartsfeministerna så få att man knappt behöver påpeka att man tror på att könsroller är skapade och att de individuella skillnaderna mellan människor är större än skillnaderna mellan könen. De som håller med särartsfeministerna om att manligt och kvinnligt bör bevaras och att kvinnor och män har, av naturen givna, roller kallar sig oftast inte för feminister. Men de finns och alltfler liberaler jag känner går år särtartshållet. Ofta händer detta när de har fått barn. Det är lite skrämmande, men det som är fascinerande mitt i allt ihop är att de som hatar högerfeministerna mest är vänsterfeministerna. Och vänsterfeministerna har faktiskt också mycket inslag av särartsfeminism. Bland annat så är kvinnoseparatistiska arrangemang vanligt i vänsterkretsar efter som ”kvinnor har erfarenheter som bara kvinnor kan ha” och i boken Äga rum fick jag lära mig att konflikten i de egna kretsarna har varit huruvida transkvinnor är välkomna till dessa arrangemang eller inte. För mig låter detta helt absurt. Om man ens måste diskutera en sådan sak så har man gått långt i sitt särartstänk.

Jag ogillar all form av särartstänkande oavsett som det handlar om medfödda roller eller kvoteringar hit och dit (nej, föräldraförsäkringen är inte kvotering, utan individualisering) och ju mer jag läser det vänsterfeminister skriver så inser jag att de är minst lika särartsfeministiska som högerfeministerna. Eller i alla fall har de något gemensamt.

Slutligen vill jag säga att jag kallar mig feminist. Jag kallar mig inte liberalfeminist, för jag har ingen anledning att distansera mig från andra feminister som tycker korkade saker. Jag är lika mycket feminist som de. Däremot, om någon frågar vilken inriktning inom feminismen som ligger mina åsikter närmast, så svarar jag liberalfeminismen. Dock är det få som frågar, istället tar många för givet att man måste ”köpa hela paketet” om man kallar sig feminist. Det måste man inte för man kan ha olika ideologier i botten. Jag är liberal. Liberalismen är min ideologi. Jag tycker att feminismen gör en bra analys på hur samhället är uppbyggt och vilka strukturer som finns. Feminismen är ett analysverktyg. Därför kan man vara både feminist och liberal eller feminist och kommunist.

söndag, december 06, 2009

Ingen effekt med jämställdhetsbonus

Nähä, jämställdhetsbonusen hade ingen effekt. Det behövs piska, inte morot. Men det har jag redan sagt så många gånger.

Problemet med folkomröstningar

Igår skrev jag om Schweiz. Henric tipsade mig i en kommentar om det dåliga med folkomröstningar.

Nyligen hade jag en dust med en man i styrelsen i min bostadsrättsförening. Jag gör sedan i maj min värnplikt i styrelsen. Bråket handlade om att ha ett medlemsmöte eller inte. För att göra en lång historia kort kan man säga att han vann och vi hade ett lyckat medlemsmöte. Vad jag dock vägrade att erkänna efteråt var att det var rätt att ha ett medlemsmöte. Jag är nämligen av den åsikten att man i en bostadsrättsförening ska ha ett årsmöte där man väljer styrelse och sedan så kan alla medlemmar förvänta sig att styrelsen sköter sitt jobb och att min insats därefter är avslutat för det närmaste året. Om inget exceptionellt händer, såklart.

Min förklaring på min, för min styrelsekollega så absurda, ståndpunkt var att jag har samma åsikt när det kommer till folkomröstningar. För många folkomröstningar kommer att leda till att bara dem som är intresserade av frågan, kommer att rösta. På samma sätt i din bostadsrättsförening. De som är intresserade av blommor i trapphuset och enhetliga ”ingen reklam-skyltar” kommer att komma och de som hellre sänker sin månadsavgift med en krona i månaden än att slänga ut pengar på något onödigt tjafs, kommer inte att komma.

Men folkomröstningar är faktiskt ännu värre än medlemsmöten i en förening. Folkomröstningar kan leda till att politikerna inte vill ta ansvar för politiken, utan gömmer sig bakom folkomröstningsresultat. Och det är verkligen illa i en sk demokrati. Vi har valt representanter för att sköta demokratin och då ska vi andra inte hela tiden tvingas ta ställning i kniviga frågor.

Minaret-omröstningen i Schweiz är ett lysande exempel på att politikerna inte vill ta ansvar. Politikerna måste vara en garant för alla människors lika rättigheter. Demokrati är inte att en majoritet enas om att vissa personer ska få sina rättigheter beskurna.

Med andra ord, folkomröstningar behöver inte betyda mer demokrati.

Och tillslut, tänk er att i en demokrati med många folkomröstningar kan en liten skrikande lobbygrupp förmodligen få större chans att driva igenom en folkomröstning. I Stockholm skulle det kunna vara Aspuddsbadet-gaphalsarna, huva!

Och dagens kanske mest underhållande: Ett galet land varnar ett annat galet land.

lördag, december 05, 2009

Minaret-förbud och bristen på demokrati

Dilsa Dmirbag-Sten skriver på Brännpunkt i SvD idag om frihet, demokrati och minaret-förbud. Den frihet som vi i västvärlden åtnjuter tas för given, men håller på att begränsas på olika ställen i Europa. Det senaste exemplet är nu minaret-förbudet i Schweiz. Ordet demokrati kan vara ett var vår tids mest missbrukade ord och i fallet Schweiz så används det för att visa att folket gemensamt minsann har beslutat detta. Det man glömmer då är att demokrati inte bara handlar om att majoriteten ska bestämma. Demokrati är också skydd för minoriteter och i det fallet har man misslyckats med att vara demokratiska i Schweiz.

Enligt min mening är det odemokratiskt att ens ställa frågan. Frihet att bygga på sin egen mark måste vara lika för alla. Visst kan man säga att minareter inte passar på en eller annan plats, precis som att man inte får bygga ett nyfunkishus i Gamla Stan i Stockholm, men ett generellt förbud mot minareter är bara diskriminerande.

Dilsa Dmirbag-Sten skriver:

Vår demokrati vilar på idén om universella mänskliga rättigheter som utgår från individens suveränitet. I den svenska lagstiftningen har vi individuella rättigheter – inte kollektiva. En självklarhet, kan tyckas. Men ändå verkar de flesta i debatten inte förstå skillnaden. De välmenande kräver att vi ser islam som en god kraft för att förhindra rasism och diskriminering av muslimer, medan främlingsfientliga krafter gör alla muslimer kollektivt ansvariga för övergrepp som sker i islams namn.

Så rätt och så bra.