Tjejmilen

Nu har jag gjort det, jag har sprungit tjejmilen! En herrans massa kvinnor som sprang en mil tillsammans - det var en upplevelse! Min och mina vänners stora tanke innan loppet var: Detta har vi gjort förut, hur kommer det sig att vi betalar för att att springa en mil?. Det är helt klart roligt och inspirerande att springa med en massa andra människor (förutom att folk ställer sig i fel startgrupp och på så sätt bromsar upp hela fältet).

Men varför en tjejmil? Nu springer kvinnor maraton precis som män och behöver inga egna klasser. Eller? Det känns lite som om tjejmilen är en slags uppmuntran till kvinnor att inte ta i för mycket. Vi är ändå kvinnor och ska väl kunna ta det lite lagom med en mil? Det är kanske orättvist att tänka så för man kan vinna tjejmilen och de som gör det tillhör sverigeeliten i långdistanslöpning, men det känns ändå lite som om det som är reserverat för oss kvinnor ska vara lite lagom.

För mig som nybörjare var det dock en utmaning att springa en mil på tävling, men jag har vänner som också är nybörjare och som är män. Vilken tävling ska de ställa upp i? Stockholm maraton? Lidingöloppet? (Jag är medveten om att midnattsloppet finns, men det är lite jippobetonat och vänder sig inte till motionärer, såsom tjejmilen).

Hur gick det för mig då? Jag startade i den grupp som förväntas springa på 53-58 minuter (så snabbt springer jag inte!) och i samma grupp som jag startade två 70-åringar med stavar. Så mycket för startgrupper! Jag kände mig lite krasslig innan loppet, stukade foten efter 4 kilometer och kom ändå i mål på 1.12. Idag är jag hemma från jobbet och är sjuk och har ont i foten. Men det var värt det och jag springer nog nästa år igen, trots att bara tjejer får vara med.

Mary Wollstonecraft

Gud vilken tråkigt bok, tänkte jagt efter två kapitel i Mary Wollstonecrafts "Till försvar för kvinnans rättigheter". Boken stod sedan på sin plats i bokhyllan i över ett år innan jag för någon vecka sedan bestämde mig för att läsa den, om det så skulle kännas som att gå tillbaka till skolan igen. Men så otroligt överraskad jag blev! Det var bara de två första kaptitlen som var tråkiga, efter det blommar boken upp och är hur rolig och bra som helst. Det Wollstonercraft skriver om kunde lika gärna gälla idag. Hon är förbannad övrer hur kvinnor ses som mindre förnuftiga varelser och menar att det är klart att man blir mindre förnuftig om man inte får någon utbildning för att man anses vara mindre förnuftig. Det roliga är Wollstonecrafts ständiga närvaro i boken. Hon skriver rent ut att hon är så arg och måste lugna ner sig för att klara av att skriva vidare. Så underbart bra och så fantastiskt kul skrivet av en kvinna som levde i slutet på 1700-talet!

Jag vet att alla som läser detta och som är rättrogna feminister precis som jag, redan har läst den här boken och tycker att detta är yeserdays news, men jag vill dela med mig detta till alla er som aldrig läste mer än två kapitel (fast kanske säger att ni har läst den ;o).

Föräldraförsäkring

Nu har folkpartiets landsmöte avslutats och ännu ett landsmöte har gått utan att folkpartiet har tagit ett vitkigt beslut i jämställdhetsfrågor. Den i särklass viktitgaste politiska jämställdhetsfrågan är frågan om föräldraledigheten. Det finns inte så mycket annat vi kan påverka politiskt (om man inte är för kvotering och annat hemskt). Jag hade gått mot mina egna principer och skrivit under en motion som syftade till att vara taktisk. Den föreslog en tredelning av föräldraförsäkringen där en tredjedel går till mamman, en tredjedel till pappan och där restrerande tredjedel är upp till färäldrarna att disponera som de själva vill. Själv tycker jag att det inte borde finnas några överlåtningsbara månader alls. Det borde vara 50-50.

Det finns två riktigt bra argument. Båda är liberala. Det ena är att det är av godo att män tar ut lika mycket föräldraledighet som kvinnor. Det är bra både för männens kontakt till sina barn och kvinnans karriär. Det finns ett tydligt samband mellan hur många "pappamånader" ett land har och hur många månader pappor i snitt tar ut. Har man en "pappamånad" tar papporna ut i snitt en månad, har man två tar de ut två osv. Alltså skulle individuall föräldraförsäkring innebära en mer jämn fördeling av föräldraledigheten och detta anser jag är bra.

Det andra argumentet är mer tekniskt och handlar om att försäkringar ska vara individuella och inte kollektiva. Det är så föräldrarna som får pengarna och inte barnet och man kan därför inte tala om att individen är barnet.

Dessutom tycker jag att om staten ger ut pengar så generöst, är det inte så konstigt att man vill styra. Alla argument om att familjen ska få välja själv är idiotiska eftersom man får välja så mycket man vill, man får bara inte betalt för det. Jag får ju vara hemmafru om jag vill, men inte på statens bekostnad.

Jag blev så besviken när jag ser att Marit Paulsen satte P för motionen för tredelad föräldraledighet genom att skrika högst att hon är liberal och därför mot allt tvång. Vem vill tvinga någon att skaffa barn? Är det en självklar rättighet att få pengar för att vara hemma med barn? Nej, det är en förmån och det finns inget oliberalt med att göra försäkringen individuell!

Tack HM!

Tack HM Rowells för era sportkläder! Nu vet jag var jag ska handla i fortsättningen!!

Rökföbud på krogen

Nu måste jag avreagera mig lite angående denna utbota idiotiska lag att man ska tvinga alla krogar att hålla rökfritt.

Innan lagen kom sa majorieten av alla mina vänner och bekanta att de såg fram emot lagen. Det skulle bli så skönt att slippa lukta illa och nu skulle de njuta mer av kroglivet. Eftersom det verkligen var majoriteten av alla mina vänner som tycktes tycka såhär började jag fundera. Mina vänner är nog inte så särkskillt udda i ett störrre perspektiv och då kan man genast börja fundera på varför rökfria krogar inte har öppnats här och var redan innan lagen. Det fanns ju en enorm marknad för rökfritt! Faktum är när man undersöker varför krogar inte har rökfritt är skälet att det inte lönar sig. Varför inte undrar jag. Alla verkar ju vilja ha rökfritt. Jag kan inte heller tänka mig att ett sällskap på 10 pers skulle rätta sig efter en rökare om valet stod mellan rökfritt eller inte.

Detta är ett mysterium för mig. Varför vill folk tvinga krogägare att ha rökfritt för att få sina egna behov tillfredställda? Varför stödde de inte de få rökfria krogar som fanns tidigare?

Nej, min lösning är att låta folk ta hand om sina krogar ifred och alla de som diggar rökfritt kan söka sig till rökfria krogar. Själv besökte jag gärna rökfria caféer och lunchrestauranger tidigare, men jag skulle aldrig drömma om att tvinga alla andra att följa mina spår.

Jag antar att jag nu skaffat mig många fiender i och med detta inlägg ;o)

VM i friidrott

Jag blir så trött ibland. Som jag skrivit här på bloggen tidigare är jag en sportfåne för att det är spännande att se på sport. Nu förundras jag över att folk rasar för att rika oljeländer erbjuder kenyaner medborgarskap mot att de får tävla för ett annat land i VM och därmed slippa de svåra uttagningarna i Kenya. Varje land får endast skicka tre personer per gren och på 3000 m hinder innebär det att folk som akn vara med och slåss om medaljer kanske inte ens får åka till VM - för att alla de bästa på den distansen kommer från samma land. Liknande har vi tidigare sett i USA där de amerikanska uttagningarna är svårare än själva VM.

Fd förbundskapten Ulf Karlsson tycker att det är bra att folk flyttar på sig. Det tycker jag också! Sedan tycker jag att man borde skippa gränsen på tre deltagare per gren. Är de fem bästa från samma land ska de ändå få vara med!

Sportkläder

Det är redan augusti och tjejmilen börjar närma sig. Jag känner mig lite panikslagen, men det ska faktiskt bli kul att springa. Det som jag för ett år sedan trodde var omöjligt är nu fullt realistisk. Hanna Lager ska springa en mil! (Jag har redan testat det och vet att det går, om än långsamt.)

När man nu håller på och tränar och springer som jag gör är det viktigt att ha bra kläder som man trivs i. Inför att jag skulle börja träna köpte jag nya skor, en sport-BH och en par jazzbyxor. Skor och BH lägger jag gärna pengar på, för det måste vara riktigt bra, annars kan man skada sig. Men övriga kläder ska bara vara bekväma. Tycker jag. Sommaren har visserligen inte varit en supersommar, men jag har varje gång när jag varit ute tänkt att jazzbyxor är för varmt. I veckan har jag bestämt mig för att göra något åt det. Inte visste jag att det var så svårt!!! Sportaffärer är fulla av hippa träningskläder som folk går med till vardags. Det är inne nu. Min träningskompis var inne på Stadium och frågade efter running-byxor och fick till svar att de inte hade några inne. Jag gick själv för att titta och det enda jag hittade som passade var ett par adidasbyxor för 400 kr. Var köper man träningskläder där man inte betalar för märket mer än varan? Jag kanske ska tillägga att de jazzbyxor jag köpt var ganska billiga (250 kr, Stadiums egna märke), men jag hade inte så stor valmöjlighet där om jag inte ville betala det dubbla.

Det som slagit mig i min jakt på träningskläder är att det ligger väldigt mycket mode i allt. Det borde dock finnas massa människor som jag, som tränar lagom mycket och är allt annat än hippa. Vi som går på friskis och som slitit ut våra gamla mysbyxor eller cykelbyxor från 80-talet, var ska vi köpa nytt? Hade jag varit mer ekonomiskt lagd hade jag haft världens bästa affärsidé. Jag ger den till någon annan istället med löfte om att jag blir din första kund!

Privatmoral

Jag har funderat en hel del på en annan sak under semestern. Jag har träffat min konservativa kompis från gymnasiet. Hon är konservativ, jag är liberal. Hon har konverterat till katolicismen och jag tror inte på Gud. Vi var trots detta bästa vänner. Nu lever vi så totalt olika liv, hon är familjemor och jag lever visserligen samboliv nu, men går ut ganska mycket och reser när jag får möjlighet. När min vän skulle gifta sig vid 21 års ålder vigas i katolska kyrkan på latin uppmuntrade jag detta och var glad över att hon var så lycklig. Då gav hon mig en komplimang som jag levt på sedan dess. Hon sa att hon uppskattade att jag var liberal i alla frågor och inte bara när det passar. Jag är så liberal att jag inte ser något problem i att hon valt ett liv som jag aldrig skulle göra.

Det låter kanske inte så fint sagt, men jag tror att det är väligt lätt att döma ut andras sätt att leva för att de är just konservativa eller djupt traditionella. Det är ofta svårt att skilja mellan vad man tycker själv och vad man anser att alla andra ska tycka eller t o m vad samhället ska tycka.

Själv är jag abortmotståndare och kärnfamiljsvurmare. Det är faktiskt sant. Men dessa ställningstagande gäller mig och enbart mig. Det är jag som inte vill genomgå en abort. Om en vän till mig bestämt sig för att göra abort skulle jag stötta henne. Jag mår dåligt av att folk inte vill att man ska få ha den rätten till sin egen kropp. I början av sommaren såg jag ett gäng på stan som demonstrerade med bilder på foster och antalet veckor under. Då var jag så förbannad så att höll på att koka över. Någon annan räddade mig den gången. En mycket upprörd tjej skällde ut idioterna och jag kände att det är skönt att det finns andra som blir upprörda. Men jag vill inte göra abort. Det är dock en helt annan sak.

Jag vill också ha en kärnfamilj. Förutom att jag vill leva jämställt vill jag leva hyfsat traditionellt. Det hindrar mig inte från att ha kämpat för att homosexuella ska få rätt att gifta sig och skaffa barn eller att inte fördöma människor som lever helt andra liv.

Det handlar om att alla ska få leva som de vill och att vi inte ska lägga oss i vad andra gör. Att jag är privatkonservativ ibland har inget att göra med hur jag vill att lagstiftningen ska se ut. Det är viktigt att skilja på det.

Hemma?

Nu är jag tillbaka på jobbet igen efter semestern. Sista helgen hann jag med något som är lite speciellt. Jag besökte mina föräldrar. Inget speciellt med det, men sedan jag träffade min pojkvän har vi haft för vana att gå ut och dricka öl i min gamla hemstad. Innan jag träffade Andreas gick jag aldrig ut hemma. Det var förenat med ångest och jag ville aldrig träffa några som kunde tänkas känna igen mig. Varför vet jag inte riktigt. Nu är jag hyfsat avslappnad, men det är ändå en konstig känsla att sitta bland en massa folk som man har gått på samma skola som eller som man känner igen från dagmamman.

Andreas tittar ut över puben och över plasten utanför säger: "Här växte du upp Hanna, detta var ditt liv." Det är kanske därför jag känner sådan panik. Jag vill inte tillbaka. Samtidigt kan jag inte se något fel i att bo i en småstad och gå ut i en småstad och känna alla i en småstad. Det kan ju vara jättemysigt! Men samma småstad känns för mig väldigt kvävande.

I påskas. Andreas går ut och träffar en vän från Stockholm på krogen. Det känns lustigt. Jag hälsar på alla jag känner (mest brorsans kompisar). Andreas säger att han tror att det är såhär på Magaluf. Jag vet inte, men kanske för oss. Jag har varit på Kreta. Där är folk väldigt fulla och man känner inte igen sig, trots att man är lika full. Det är kanske samma sak.

Jag älskar trots allt min hemstad, men den ska avnjutas i lagom doser. Jag är glad över att jag börjat utforska dess nattliv och ämnar inte sluta med det. Och kanske är det som Andreas säger att party i en småstad är som att åka på charter. Fast utan solen förstås. För det regnade i helgen. Men jag hittar ju faktiskt överallt och Lidköping har inte blivit kall!