tisdag, juni 28, 2005

Fräscha sporttjejer

Jag blir så förbannad att jag inte vet var jag ska börja. Tyvärr har jag ingen länk till den insändare i DN torsdagen den 23/6 som skrev om att sporttjejer borde ha sexigare kläder. Jag ska försöka att redogöra för skribentens - som givetvis är en man- åsiker. Han menar att det inte är så konstigt att killar vill ha tajtare kläder på t ex fotbollstjejer för att de ska vara intresserade att titta. Eftersom damfotboll håller lägre klass än herrfotboll måste man ha något annat som lockar män att titta, menar han. Och det är så klart här som den stora tankemissen kommer in.

Jag älskar sport. Jag tittar på det mesta och helst när Sverige är med. Det som driver mig att titta är SPÄNNINGEN. Inte muskler eller mer intima saker. SPÄNNINGEN.

Med insändarskribentens logik antar jag att han inte tittar på allasvenskan. Inte fotbolls-VM heller för den delen. Champions league håller ju mycket högre klass! Och killen var förmodligen hetero så allsvenskan borde ju vara dötråkig. Lika tråkig som dam-VM i säckiga kläder?

Bara för att man råkar sakna genuint sportintresse behöver man väl inte be folk klä av sig för att man ska bli intresserad. Eller? Jag begär inte att Springsteen ska spela naken. Jag kommer inte att gå på konterten i alla fall...

onsdag, juni 22, 2005

Hemmafruar

Hemmafruar har blivit något av mitt favvistema för tillfället. Jag har skrivit om TV-serien Desperate housewifes och svenska hemmafruar på felrias blog. Hemmafruar är lyckligtvis på utdöende, men jag kan ändå inte låta bli att förundras över femomenet. Som jag skrev på felrias blog finns det en tydlig tenedens att de som väljer att vara hemmafruar, i alla fall i Sverige, idag gärna skyller på gener. Det är märkligt att man måste ha gener som ursäkt för ett sådant val. Det är även märkligt att man i just detta fall känner sig manad att skriva alla andra på näsan.

Men det jag har funderat lite på är hur ett förhållande ser ut när kvinnan är hemma och tar hand om hemmet. Det låter ju så bra med att den ena är hemma och sköter markservicen och det är klart att det känns lockande att ha det så. Just nu skriver min sambo uppsats och är hemma hela dagarna och de dagar som det går sämre med pluggandet borde han ha massor av tid över till tvätt, disk och städning. Det skulle vara underbart att komma hem till ett hem där allt är fixat varje dag. Nu är det bara det att min kära sambo inte har pratat med någon på hela dan när jag kommer hem. Han är fylld av tankar som han har butit på hela dan och vi brukar sitta ner en timma eller så och bara prata. Nu är det ju sommar och man är pigg på alla sätt och vis, men efter en tung dag på jobbet när det är mörkt och grått är det inte helt osannolikt att jag kanske inte vill prata, bara se på tv. Då skulle ju min sambo bli jättebesviken, om han inte hade fått prata på hela dan....

Om man sedan forsätter enligt alla konstens regler så kommer mannen (jag) att stanna kvar längre på jobbet eftersom frun (min sambo) alltid blir så arg när man inte orkar prata. Hon blir än gnälligare och han tröttnar. Han hittar en ny fru som inte har samma intellektuella behov och hon blir ensamstående mor som inte har nåt jobb. Jättekul.

Ett annat kul fenomen är att företagsklimatet är uppbyggt efter ett hemmafrusystem. Detta har Anna Wahl, forkare på Handelshögskolan i Stockholm, forskat på. Kvinnor som inte får samma markservice hemma får det mycket tuffare. Män i Sverige idag har inte så ofta hemmafruar, men likväl en fru som tar hand om allt. Som dubbelarbetar. Jättekul.

Jag som vill ha allt fixat när jag kommer hem får skaffa mig en städerska eller sädare. Förhoppningsvis blir det lägre skatt på det snart!

måndag, juni 20, 2005

Karriär

Jag jobbar med politik och pratar politik varje dag. Ändå har jag känt mig aldeles tom på politiska åsikter senaste veckan. En sak kan jag dock skriva några rader om. Det gäller politiska broilers eller karriärister som kanske är ett bättre namn. De finns överallt. De tycker saker som ligger i tiden. De gör utspel där de säger vad som helst för att få press, även om det är helt vansinnigt. Tyvärr finns den en tradition inom mitt parti att all press är bra press och ingen granskar dessa människors idiotiska utspel. För de är ju aktiva. De drar ju till sig uppmärksamhet.

Det är möjligt att jag med dessa rader kan anses kasta sten i glashus, då jag själv inte skulle ha något emot att klättra uppåt på karriärstegen. Men jag gör det inte till vilket pris som helst. Makten får aldrig vara viktigare än övertygelsen.

Såhär lite längre bort från det politiska maktspelet (jag är numer tjänsteman) börjar åsikter och ideologi komma mer i centrum, än själva spelet. Jag tror att vi alla som någon gång deltagit i spelet måste därifrån en stund. Annars kan vi nog alla bli karriärister som bara vill åt makten och inte har sin övertygelse som främsta drivkraft. Vad är det egentligen vi vill? Det är nog bäst att ta en funderare på det...

måndag, juni 13, 2005

Nedskräpning

I helgen fick jag bittert erfara vad nedskräpning kan leda till. Man tjatar ju alltid om att hur farligt det kan vara och att man kan skada andra, men är det någon som verkligen tänker på att det är sant? Jag kommer i vilket fall i forsättningen tänka på vad skräp kan medföra om det ligger på fel ställe. Jag var ute och sprang på Djurgården i Stockholm i lördags då jag borde sprungit över ett plastband, men istället lyckades med ena foten låsa bandet och med andra foten pricka öglan och därmed falla pladask rakt ner i backen. Jag skadade mig inte farligare än att jag kunde forsätta springa, men min ena arm gör fortfarande ont och blåmärket på låret gör sig med jämna mellanrum till känna. Jag ska aldrig mer skräpa ner!

tisdag, juni 07, 2005

Bantning

Banta är ett av de värsta orden jag vet. Inte bara för att det medför ångest, utan också för att det klingar så illa i andras öron. Det är fult att banta. Eftersom ordet nu har fått så dålig klang funderar jag på vad man ska använda istället. Det enda jag kommer på är att benämna det leva sunt. Jag har börjat leva sundare sedan februari i år.

Mina föräldrar bantar ständigt. I hela min uppväxt har jag fått lära mig att vara tjock är något som måste motverkas. Reaktionen blev att jag kämpade för att duga som jag är.

Det är aldeles självklart att jag duger som jag är, oavsett vad vågen pekar på. Det är ingenting som någon borde tvivla på. Men att upptäcka att man inte orkar gå till affären som ligger ett kvarter bort, eller att man inte kan sitta vid ett skrivbord en hel dag utan att knäppa upp byxorna, är inte längre en fråga om att duga. Det är en fråga om ohälsosamhet. Det har jag hårdnackat vägrat att inse ända fram till februari i år.

Jag är inte tjock eller gigantiskt stor, men jag väger för mycket och jag är på tok för lat. Mitt hälsosammare liv började med viktklubben på nätet. Detta för att få en liten sporre. I en månad vägrade jag äta godis på veckorna och jag började träna tre gånger i veckan. Det gjorde så klart susen och kilona började sakta men säkert att försvinna. Jag insåg ganska snart att det inte handlar om att aldrig mer få unna sig godsaker (som jag är så förtjust i!) utan det handlar om att inte äta kladdkaka, smågodis och lite chips - varje dag. En sak räcker - en gång i veckan! Nu blir det kanske inte alltid så, men varje dag är ett minne blott. En sak har jag nu upptäckt. En wafer kexchoklad, som jag älskar, har aldrig varit så god som när jag inte har ätit godis på en vecka och när jag inte heller skäms för att jag äter den.

Jag är inte längre lat. En promenad hem från jobbet är inte längre ett problem, då det faktiskt är mycket lugnare än att springa 7 km. Jag lever sundare nu och är än så länge 7 kg lättare än i februari och känner att jag klarar av mitt nya liv.

Jag lever sundare, eller jag bantar. Kalla det vad du vill, men jag mår mycket bättre idag än på många, många år!

Sverige

Jag skrattade gott framför TV:n igår. Nu ska Sverige fira nationaldagen och TV visar ett gäng pensionärer i Piteå som samlats för att fira. En äldre man säger lite bistert: "Det är ju inte som i Norge." Hans fru nickar instämmande och säger: "Det fattas flaggor att vifta med". Jag kan inte annat än skratta åt detta typiskt svenska. Vi är avunsjuka på norrämen för deras firande på 17:e maj och nu har vi också gjort vår nationaldag till helgdag. Vad många inte tycks förstå är att en massiv folkfest kommer inte av sig självt. Om man vill fira måste man fira. Är det inte typiskt svenskt att sitta och vänta på att festligheterna kommer till dig istället för att festa själv? Är det en folkfest med traditioner man vill ha på nationaldagen kommer man nog få vänta några år, om man inte gör midsommarafton till nationaldag, vill säga...

torsdag, juni 02, 2005

Läsvanor

Nu har min sambo tipsat mig om att folk frågar varandra om läsvanor på sina bloggar. Som ny bloggare har jag inga blogkompisar, förutom min sambo (som redan känner till mina läsvanor), men jag tänker svara på frågorna ändå, eftersom de nog säger endel om mig som person.

1. Hur många böcker äger du?
Jag har skapat ett register över alla mina och min sambos böcker och nu är det 1148 st. Av dem ingår 119 st i mitt feministbibliotek.

2. Senast köpta bok?
Stockholmskan, en bok om helt vanliga stockholmskvinnor. Innan dess var det tre till priset av två på Drottninggatans Bok och Bild: Glasbruket av Arnaldur Indriason, Döttrarnas rike av Yang Erche Namu ocjh Hundra höjdare av Wikingsson och Hammar.

3. Senast lästa bok?
Porten vid Johannes, del 4 i Fröknarna von Pahlen, av Agnes von Krusenstierna. Håller just nu på med Ulla Isaksson och Erik Hjalmar Linders biografi över Elin Wägner (del två), Skönhetsmyten av Naomi Wolf (inte att rekomendera) samt Könstrukturer i organisationer av Anna Wahl.

4. 5 Böcker som betytt mycket för mig:
Sin mors dotter av Marilyn French
Backlash av Susan Faludi
Purpurfärgen av Alice Walker
Pennskaftet av Elin Wägner
Ronja Rövardotter av Astrid Lindgren

5. 5 personer som jag skulle vilja svarade på de hör frågorna.
Där får jag nog återkomma.

Feminism

Jag satt på ett Café i går kväll och fick frågan av en bekant: Vad är det för skillnad på humanism och feminism? Varför kallar sig vissa (han syftade troligtvis på moderater) för humanister istället för feminister?

Jag kan såklart inte svara på den andra frågan, men den är ganska vanlig. Alla är för jämställdhet, men feminister är sånna som Gudrun och Maria-Pia och ROKS. Sån kan man inte vara. Feminister har gått för långt. Jag är humanist.

Någonstans kan jag förstå resonemanget för jag är inte heller som Gudrun. Men å andra sidan blir jag lite ledsen. Individualister som liberaler är så rädda för kollektivism att de vägrar att befatta sig med kollektivistiska begrepp. Feminismen klumpar ihop alla kvinnor och skyller på alla män och sånt är kollektivism och dåligt. Vad de glömmer är att vi lever i en kollektivistisk värld och för att leva i en värld där alla accepteras för dem de är, måste vi komma ur det kollektivistiska könstänkandet. Det är där vi är idag och dit vi vill nå med feminismen är individualism. Jag är inte fri. Jag kommer inte ha samma möjligheter som en man att göra karriär och få hög lön. Jag förväntas ta hand om mina barn, min pojkvän ses som otroligt jämställd och bra om han gör det. Vi ÄR inte jämställda. Vi lever inte i en individualistisk värld. Feminismen behövs, inte för att skuldbelägga alla män, utan för att vi alla ska få vara dem vi är.

Fjaskot i Holland

Det är tråkigt. Jag återkommer i frågan när jag har något vettigt att säga och inte bara är ledsen och besviken.

onsdag, juni 01, 2005

Den svenska sjukvården

Jag lider av en sjukdom som kallar reflux. Den innebär att min magmun inte stänger sig och att syran i magen kommer upp i form av sura uppstötningar och halsbränna. Det är därför som jag måste äta syredämpande mediciner varje dag. Dessa mediciner har jag ätit varje dag sedan sommaren 1999 och igår fick jag reda på vad det är för fel på mig. Så många läkarbesök och så många råd senare så vet jag äntligen vad det är för fel på mig. Och jag vet att det går att operera.

Nu är det inte så att reflux är en ovanlig sjukdom som är svår att upptäcka, tvärt om. Många lider av den, men får inte så stora problem som jag har fått. Jag har genomgått undersökningar där läkare har antydit för mig att magmunnen kan vara öppen. Sedan har ingeting hänt. Jag visste inte att sjukdommen fanns och ännu mindre att man kunde operera. Jag har frågat vad man kan göra och inte fått några svar. Det tog fem år och byte av landsting, från Göteborg till Stockholm, innan jag fick reda på att det gåt att göra någonting åt det. Det värsta är nog ändå den läkare i Göteborg som motvilligt skrev ut en form av losec, med förmaningen att det var farligt att äta det för man kunde bli beroende. Jag led och åt mildare mediciner tills jag tillslut gav upp och köpte receptfria omaprozol (samma sak som losec) och åt varje dag. Nu vet jag att om man lider av reflux och inte vill operera så SKA man äta syredämpande. Man kan inte leva normalt annars.

Jag försöker att inte vara bitter på den svenska (göteborska) sjukvården, utan istället glädja mig åt att jag ska få en operation till hösten och att jag kan äta mina omaprozol utan att ha ångest!!

Annika Östberg

Så har Annika Östberg fått avslag igen. Jag kan inte annat än tycka synd om henne. Hon har dömts till ett, enligt mig, aldeles för hårt staff och hon vill inget hellre än att komma hem till Sverige igen. Men även om man tycker att USA har för hårda fängelsestraff så var det ändå där Annika bodde och begick sitt brott. Hon är trots allt inte oskyldig, fast man skulle kunna tro det när man läser alla snyftarrepotage om henne. Det känns faktisk mycket mer angeläget att kämpa för att den svenska journalisten Dawit Isaak, som sitter fängslad i Eritrea, ska friges. Dawit sitter fängslad för att han är journalist och för att han kämpat för frihet och demokrati i Eritrea. Honom skrivs inte alls så många artiklar om (Liberala studenter gör det och det ska de ha all cred för, men gemene svensk vet nog inte ens vem han är).

Jag säger som sagt inte att det inte är synd om Annika Östberg, för även om hon är skyldig, så är hon inte skyldig till det brott hon är dömd för (hon är dömd för mord som hennes pojkvän begått, medan hon skulle blivit dömd för medhjälp till mord). Men hennes fall saknar propotioner i svensk media. Jag tycker att man kan kritisera det amerikanska rättsystemet, men Annika sitter inte fängslad i en diktatur, hon sitter fängslad för att hon hjälp sin pojkvän att mörda i en rättstat som dömt henne för det. Jag tycker att det är skillnad.