onsdag, maj 18, 2011

Finns det verkligen helt fria val för alla människor?

Jag har med viss förundran följt debatten mellan Jenny Sonesson/Brigitta Wistrand och Eva Cooper om jämställdhet. Jag har tidigare skrivit om att jag besökte ett jämställdhetsseminarium på Timbro där frågorna också diskuterades. En sak blir jag inte riktigt klok på. Det är detta med könsmaktsordning vs det egna valet.

Från höger hör man att man måste respektera alla människors val, även om de går utanför ramarna (man kan välja att vara hemmafru, prioritera deltid framför karriär eller satsa på yrken som inte ger så stora möjligheter till hög lön). Därför är utfallet, dvs hur många kvinnliga respektive manliga professorer det finns, underordnat. Att alla är nöjda är det viktigaste.

Feminister kritiserar detta synsätt (med rätta, anser jag som ni vet också är feminist). Det som helt faller bort är könsmaktsordningen eller de könsroller vi från tidig barndoms tvingas in i. Det är förvisso inte utfallet som är det viktigaste, men om man inte kan se att det är ett problem att fler män än kvinnor är professorer trots att fler kvinnor pluggar på universiteten, ja då kan man inte heller tro att vi blir olika bemötta i samhället. Då måste man tro att världen är jämställd och att det bara är att jobba hårt, ha det rätta intresset och så löser sig allt. Glastak är en illusion och att kvinnan oftast har huvudansvar för barn och hem är alltid ett frivilligt val.

Men jag tror inte att det är så. Jag tror att vi bli olika behandlade både i skolan som barn och när vi blir äldre. Andra människors förväntningar på oss påverkar oss mer än vi kanske tror. Det är därför för tidigt att lämna walk over och hänvisa till alla människors fria val. Eftersom vi blir olika behandlade så spelar utfallet en roll. Det är ett viktigt redskap för oss för att analysera samhället ur ett jämställdhetsperspektiv.

torsdag, maj 12, 2011

Eurovisionfeber igen

Nu är det Eurovisionvecka och jag lever sällan upp så mycket som då! Nu är jag gravid och trött och lite småirriterad över att inte får dricka moldaviska viner eller ukrainska röda bubbeldrycker medan jag tittar och därför blir det ingen storslagen fest på lördag. Dock blir det lite buffé med mat från olika länder på tu (tre) man hand.

Nu är jag inte så väl förberedd och har inte sett alla inför-programmen, men lite har jag snappat upp (och så såg jag såklart seminfinalen i tisdags). Jag tror:

Att Sverige inte ta sig vidare från semin.
Att Tyskland har en god chans att vinna i år igen.
Att Italiens comeback inte blir vad de har tänkt sig.
Att Finland kommer att få oförtjänt många röster.
Att semifinal 2 håller högre klass än semifinal 1 (det är kanske mest en önskedröm).

måndag, maj 09, 2011

Hemmafruar

Vad är det som är så viktigt med att respektera och ibland till och med se gillande på att en kvinna väljer att vara hemmafru, istället för att jobba?

Frågan har jag funderat på länge och sedan Timbros jämställdhetsseminarium i torsdags har jag tänkt att jag måste skriva om det. Alice Teodorescu tog upp saken där och skrev sedan om det på sin blogg. Jag har hört det förut och jag hade till och med ett nästan färdigskrivet blogginlägg om det efter ett program av Kvällsöppet i vintras (men saker och ting kom emellan och det blev aldrig publicerat). Jag gillar inte hemmafruar och jag förstår inte vad som är så provocerande med det.

I kommentatorsfältet på Teodorescus blogg jämförde jag hemmafruar med pokerspelare. Jag vill inte förbjuda dem, men jag gillar inte heller att de ställer sig utanför arbetsmarknaden. Det är helt enkelt inte bra för samhället i stort, även om individer såklart gör som de själva vill så länge de kan finansiera det. Teodorescu har såklart en poäng när hon skriver att det är dumt att jämföra pokerspelare med att ta hand om sina barn, för det är såklart inte samma sak. Dock tycker jag att jämförelsen håller i det avseendet att jag inte vill uppmuntra folk att av någon anledning inte jobba.

Eva Cooper skriver idag på Brännpunkt (SvD) om hemmafruar och argumentationen känns igen. Alla måste få göra sina egna val och vi måste respektera att kvinnor väljer traditionellt kvinnliga uppgifter i livet. Vad är det som ska respekteras? Jag vill då inte förbjuda några att vara hemma med sina barn, men jag tror att det är ett felaktigt val om man vill vara säker på en trygg framtid och pension, även om man skiljer sig. Folk gör som de vill, men varför skulle man behöva gilla alla val folk gör? De går inte att komma ifrån att om man inte sätter av för kvinnans uteblivna pension så är det en stor ekonomisk otrygghet att vara hemmafru.


Teodorescu tror inte på någon hemmafrutrend, och det är förmodligen så att hon har rätt. Däremot har frågan kommit upp på dagordningen och frågan är varför. Så länge de inte kräver ekonomiskt bistånd i from av vårdnadsbidrag så är det för mig lite av en ickefråga. Många människor gör korkade val, men frågan är varför ett stort gäng liberaler hela tiden, med en dåres envishet, skriver och pratar om att vi måste respektera det val det innebär att vara hemmafru.


UPPDATERAT:
Eva Coopers text handlar inte om hemmafruar. Det nämns i texten men är inte det huvudsakliga temat. Jag ber om ursäkt för min slarviga formulering.