onsdag, juli 29, 2009

Och så slutligen: Årets Rigabild 2009

Behöver jag kommentera? Tiggande kvinna utanför svensk bank juli 2009 då Lettland befinner sig i djup kris och befolkningen är belånade upp över öronen. Man får ingen bra magkänsla av att se sådant.

Riga dag 4 & 5

Vi var mycket effektiva och turistiga och såg massor av kyrkor och museum; Ockupationsmuseet, Museet över Rigas historia och sjöfart, Lettlands historiska museum, Museet över barrikaderna 1991, Domkyrkan, Peterskyrkan, Jacobskyrkan samt Ortodoxa kyrkan.

Såhär mycket reklam gör Riga för sitt historiska museum och sitt konstmuseum. Vi hittade först inte och väl inne var det många trappor innan vi hittade rätt. Vi fick hjälp av några andra turister och väl inne var vi de ända besökarna.

Jag vill ha choklad! Mycket god fika i gamla stan.

Trevliga gränder överallt.

Ett utslag av den lite bristande servicen på många ställen: Det var visst två för en. Helt plötsligt fick vi dricka två drinkar istället för en...

Sista dagen tog vi en tur och tittade på all vacker jugendarkitektur.

Det fanns många fina hus.

Och på ett ställe hittade vi en guidad tur på insidan av ett hus. Det visade sig vara Stockholms handelshögskola och en ung entreprenör hade kommit på idén med att guida folk igenom sin skola för 30 kr. Det var inte så mycket att se, men killen var så glad över att Andreas kunde berätta mycket för honom, eftersom han också gått på Handels. Vi var glada över att se sådan entreprenörsanda och trots att han propsade på att turen skulle vara gratis för oss gav vi honom betalt och dricks på det.

Jurmala dag 3

I lördags valde vi att göra en endagstur till Jurmala, den stora badorten utanför Riga. Pendeltåg kostade 40 kr tur och retur och resan tog en halvtimma.

Här sitter jag i min strandklänning på pendeln. Utanför svischar Rigas förorter förbi. På vägen tillbaka upptäckte vi cykelvägen som gick hela vägen längs spåret. Nästa gång ska vi hyra cyklar istället!

Promenadgatan i Majori, en av småorterna i Jurmala.

Här finns det gott om vackra, renoverade hus...

...och fula kommunistiska badhotell.

Stranden är oändligt lång och här finns allt man kan önska sig, även om vi endast ville ha en strand och ett hav att bada i. Strandstolarna som man kunde hyra var för dyra, det skulle kosta oss en hundralapp och det var det inte värt.

Stranden var uppdelad i en mjuk del där man kan sola, sedan en nedtrampad väg där man kan promenera och cykla och sedan en liten remsa innan havet börjar. Nu är vi på väg hem och vädret börja svaja lite.

Tillbaka i Riga och återigen på Lidorestaurangen. Här äter jag färska bigaråer.

Jag i min fina Mathew Williamsson-klänning från HM.

Riga dag 1 & 2

Nu har vi kommit hem från en minisemester i Riga, en resa som många, många svenskar verkar göra. Man kunde aldrig prata för högt på svenska för det fanns öron överallt. Det är förståeligt, för Riga är en fantastisk stad! Jag var här för tio år sedan och väldigt mycket har hänt sedan dess. Här kommer vår semester i bilder, del 1:

Nere vid floden Dugava. För tio år sedan fanns ingen vacker strandpromenad som nu.

På samma restaurang som för tio år sedan. Jag hittade den inte först för alla nya uteserveringar med kulörta lyktor, men den låg kvar vid Domkyrketorget (här ska kanske påpekas att jag är begåvad med ett enormt bra lokalsinne och hittar alltid tillbaka till ställen jag varit på tidigare trots att det går massor av år). Den ingår i den stora Lido-kedjan och erbjuder billig inhemsk god mat. Här äter jag rökt kyckling med stekt potatis och svampsås.

Detta blev vårt favorittorg där vi drack öl varje kväll. Mycket trevligt, men lite väl hög livemusik på vissa ställen.

Detta är Rigas stora marknad där all form av mat och råvaror säljs. Andreas var i sjunde himlen! Marknaden är inhyst i tyskarnas hangarer för luftskepp som de använde under första världskriget.

Sedan tog vi en spårvagn till de sk Moskvas förorter. Här är det inte lika glassigt som i stan.

Tillbaka till centrala Riga och detta är den svenska porten. Hit går nygifta par för att få lycka i äktenskapet och så gjorde även vi.

Vi tog en drink på Hotel Latvia och fick denna vackra utsikt. Man kan se vårt hotell snett bakom den ortodoxa kyrkan. Vi bodde på Hotel Ridzene, vilket var ett femstjärnigt hotell och enligt vårt tycke ett bra hotell med svensk businesshotell-standard.

Här kan man se EU uppifrån. Man kan klicka på bilden för att få den större, men trots det kan du nog inte urskilja alla länder. Vi upptäckte att Slovenien inte fanns med. Vid en närmare titt på marken upptäckte vi att Slovenien hade fått små, gröna blommor och det är därför man inte kan se det på håll.

I Lettland äter man dill. Andreas fick både dill i peston och dill i bearnaisen. Jag blir glad när min potatisgratäng bara innehåller dill som går att avlägsna. Man tröttnar snabbt på denna krydda.

onsdag, juli 22, 2009

Rapport från Lidköping

Nu har jag varit i Lidköping igen. Tyvärr har kameran lagt av så ni fåt hålla tillgodo med denna bild som mamma tog av mig på torget. Det har blivit mycket vänerfisk, grillat på altanen och gluttande i gamla fotoalbum. Jag har njutit och kopplat av som sig bör, men det har också blivit en och annan löparrunda, bland annat ett återbesök på Framnäs IP och där jag bland annat sprang ett åttahundrameterslopp för första gången på 20 år.

Min man kom på en sak när vi var hemma. Vi borde se till att ha något från samtliga föräldrars mor- och farföräldrar i vårt hem (dvs från 16 personer). Jag påbörjade min samling med min mammas hjälp (klicka på bilderna så blir de större):

Jag fick denna underbara bok av mamma. Sveriges drottningar heter den och kom ut 1916.

Den tillhörde Karin Steen, f Kunze, min pappas mormor. Nu står den i mitt feministbibliotek. Jag återkommer så klart med recension.

Detta otroligt söta syskrin är en tillhörde en gång Per Olof Steen och han gav den vidare 1942 till sin dotter, Brita Steen, senare gift Lager. Med andra ord fick min farmor den av sin far.

Den är inte bara söt, utan har en praktisk funktion så att man kan sätta fast den i ett bord.

Sedan gammalt har jag dessa böcker i min bokhylla. Jag fick dem av mina föräldrar i julklapp tillsammans med en nyutgåva 1997.

De tillhörde Wilhelm Lager, min farfars far.

De som återstår är:
Gustaf Sjöberg, min mormors far. Han dog 1931, men mamma säger att hans barndomshus finns kvar som ruin och att jag kan få en sten därifrån om jag inte hittar något annat.
Bärta Sjöberg, min mormors mor. Hon levde fram till början av 80-talet (med andra ord överlevde hon sin man med över 50 år) och jag minns henne. Det borde inte vara så svårt att hitta något från henne.
Ivar Häll, min morfar far. Honom vet jag mycket lite om mer än hur hans hem såg ut. Min morfars bror bodde kvar i barndomshemmet långt in i min livstid.
Ida Häll, min morfars mor. Se ovan.
Sigrid Lager, min farfars mor. Hon dog 1929, men med tanke på att de på min pappas sida hade det bättre ställt och hade mer prylar och böcker är finns ändå chansen att jag hittar något.

Vem är det egentligen som vill utplåna skillander?

Jag fick en kommentar från Nils på ett jättegammalt inlägg. Se här. Jag väljer att besvara det som en bloggpost. Föga förvånande så tycker jag det mesta av det Nils skriver är kvalificerat skitsnack, men jag vill ändå lyfta upp det då jag tror att hans åsikt är väldigt vanlig.

Nu är jag så trött på att det snackas om att vi likhetsfeminister vill utplåna skillnaderna mellan män och kvinnor. Det är inte vi, snarare de, som är oroliga för skillnader. Jag vill bevara de unika skillnaderna mellan alla individer. Det jag inte vill är att alla företeelser och intressen ska könsmärkas.

För att ta Nils exempel om hans bröllop. Han hävdar att bara för att han mer intresserade sig för den grova planeringen så drar han en slutsats om att kvinnor är mer för estetik och män för det praktiska. Då undrar jag lite försiktigt om Nils tror att jag är man och min man är kvinna. Det var nämligen jag som ville grovplanera inför vårt bröllop och min man som gärna gick och köpte nya servetter tre dagar före bröllopet för att han ville ha rosa istället för blå.

Min poäng är? Vi är alla olika och att könsmärka egenskaper är bara att cementera könsroller och det leder till att vi delas in i fack som vi inte alltid känner oss bekväma i. Om Nils och hans fru känner sig bekväma med traditionella könsroller så är ju det bra för dem, men det är farligt att utifrån det dra slutsatser om alla. Vi funkar inte som Nils och hans fru och jag betackar mig för påståenden om att jag skulle vara mer estetiskt lagd än min man.

Bevara skillnaderna och låt folk vara som de är, inte som de borde vara utifrån någon slags biologistisk mall!

torsdag, juli 09, 2009

Minnen från förr

Svär aldrig med ditt eget könsorgan. Det var min feministiska vän från Slovakien sa till mig när vi bodde i samma korridor i Wien. Och jag tänkte att de tär väl det minsta man kan begära av någon som kallar sig genusmedveten. Jag menar, varför ska mitt könsorgan vara det värsta som jag skrika kan när jag bränt mig eller tappat min plånbok?

En kväll i Wien var vi ute och lullade hem från krogen. Vi sprang på en fransman som var lagom packad och ville veta varifrån vi kom. När jag sa Sverige så ville han stoltsera med vad kan kunde säga:

- Hej din jävla fitta!

Jag kunde hålla mig för skratt. Men som så få gånger förut så fann jag mig och tog mig ur förödmjukelsen och lite flirtigt och glättigt berättade jag vad som är mer coolt och mer inne att säga (och till och med grövre, det du!):

- Hej din jävla kuk!

Sedan gick vi och jag översatte för de andra vad jag nyss sagt. Min slovakiska vän dunkade mig i ryggen och sa att det var bra gjort!

En vecka senare bränner jag mig och min vana trogen utbrister jag:

- Jävla fitta!

Min slovakiska vän var närvarande och uppmärksam (dessutom är tjejen ett språkgeni):

- Nein Hanna, jävla kuk!

Så rätt!