onsdag, september 30, 2009

Calle Schulman om föräldrarollen

För oss som gillar delad föräldraledighet är Calle Schulman dagen hjälte. Hans debatt inlägg är så bra att man rörs till tårar. Det är så viktigt, det han skriver, att man alltid måste finns för sina barn, man kan inte nöja sig med små korta inspel då man är roliga pappan. Man måste också ta ansvar för att hem och familj fungerar.

I Calle Schulmans familj så var det pappan som delade hemlisar med sina söner och mamman som lagade maten och betalde räkningarna. I hur många hem ser det inte ut just så? Jag är glad för att Schulman är öppen och berättar om sin familj. Förhoppningsvis kan det få någon att öppna ögonen.

Det är viktigt att båda föräldrar tar sitt ansvar. Och det är viktigt att båda kan vara roliga, men samtidigt inte försumma maten eller disken. Barn bör kunna ha hemlisar med både mamma och pappa.

Jag tror att delad föräldraledighet kommer att leda till mer jämställdhet i hemmen, dels för att båda tvingas ta ansvar, dels för att både vet vilket jobb det är att vara hemmafru/hemmaman och dels för att båda får samma beroende av att vilja vara med sina barn. Och vad vi lär ut till våra barn, kommer de i sin tur lära ut till sina. Familjen och hemmet är bådas ansvar, det kan aldrig bara vara en kvinnosak.

måndag, september 28, 2009

Grattis, en kvinna kvar som regeringchef i EU!

Idag kan vi gratulera Angela Merkel till valsegern i det tyska valet. Nu kan hon och hennes kristdemokratiska CDU bilda regering tillsammans med det liberal FDP. En borgerlig valseger med andra ord.

Vi kan också gratulera Europa till att man får behålla en kvinna som regeringschef inom EU. 2009 är det så illa att bara en kvinna leder ett EU-land. Som tur är, är det fortfarande en kvinna och inte noll. Man får glädjas åt det lilla.

Mer genus åt folket!

Det är underbart, Kajsa Wahlström! Du har så rätt. Jag hoppas att fler slutar att se det stora genusspöket och istället se vad som finns bakom. Det är klart att alla föräldrar vill sina barn det bästa och vem vill inte att barnen ska få utvecklas på sitt eget sätt, utan att vuxnas attityder får påverka dem negativt?

Så fort man blandar in ordet genus, verkar det som att många föräldrar ser rött och tror att det handlar om att göra deras söner till bögar eller deras döttrar till flator. Varför är det så svårt att förstå att det handlar om att låta alla vara som de är?

söndag, september 27, 2009

Middag med Pol Pot del 2

Nu har jag varit och sett utställningen om Röda Khmererna på Forum för levande historia. Om vi bortser från avsändaren så måste jag säga att utställningen var mycket bra och tänkvärd.

Min egen fundering
om vad folk tänkte då fick delvis ett svar. Det verkar trots allt som att folk hade dålig koll på vad som verkligen hände. Med tanke på att högt uppsatta personer i Sverige ifrågasatte vittnesmål från flyktingar så är det kanske inte så konstigt. Det var helt enkelt en annan tid då. En tid före internet och före ett stort informationsflöde som vanligt folk kunde ta del av dygnets alla timmar. Det man fick reda på var det som stod i tidningarna eller hördes på radio eller TV. När möjligheten till källkritik är liten är det lättare att tro på auktoriteter.

Gunnar Bergström, som var med på resan till Kambodja har själv kommenterat sina egen bilder som en del av utställningen. Det känns skönt att i alla fall en av de deltagande resenärerna har ändrat uppfattning idag. Idag kan ha se kritiskt på det han fick se. Det som berörde mig mest var bilden på barn som arbetar i sjukhusen. Alla läkare var avrättade och någon bättre sjukvård gick inte att få.

Man kan även tita på Jan Myrdal TV-film och även om jag inte orkade se hela, så såg jag tillräckligt mycket för att förfasas över filmen. Det var kanske inte så mycket vad Myrdal tyckte att han såg som var det häpnadsväckande, utan snarare att det var en TV-film. Var det ingen som ifrågasatte?

Det är tur att tiderna förändras och att vi nu har tillgång till mer information så att vi kan bilda oss en egen uppfattning. Som tur är, är det varken vanligt eller populärt i samhället att hylla Kuba eller Nordkorea idag. De flesta vet för mycket för att lyssna på sådana stollar, men det är bra att bli påmind om att ondska ibland försvaras på de mest otroliga sätt.

torsdag, september 24, 2009

Jag skulle inte heller gå i bikini till en Moské

Ja, Alia Khalifa, din niqab är ditt eget problem. Som flera andra redan skrivit så kan man inte kräva att få se ut hur som helst när man jobbar med barn. Även om det råder religionsfrihet i Sverige.

Nej, Alia Khalifa, du är inte diskriminerad. Om jag vill arbeta på dagis iförd ett vitt lakan med hål för ögonen så kommer jag inte att få det.

Det handlar inte om att vara rädd för nya saker. Att klä sig som ett svart spöke är ingen ny företeelse. Det bygger på att man som kvinna inte får visa sig för män. Varför ska man i ett öppet och modernt samhälle tycka att det är positivt att kvinnor väljer att följa dessa uråldriga och förlegade, religiösa traditioner? I ett demokratiskt samhälle får alla göra sina egna val, men som jag skrev i mitt tidigare inlägg, så behöver man för den skull inte tycka att alla val är bra.

Denna fråga har två aspekter, dels vad som är diskriminering vad gäller klädval och dels vad som är religionsfrihet.

I det första fallet är det självklar, man måste kunna ställa krav på hur man går klädd eller hur man ser ut. Det måste vara ok att säga att piercningar i ansiktet inte är ok på denna arbetsplats eller att här bär vi inte jeans.

Då kommer vi osökt in på nästa aspekt, religionsfriheten. Står den över alla andra rättigheter? Är saker som annars inte är ok, något som man kan göra för att man tillhör en viss religion? Dvs är det ok att säga att man inte får se ut som ett spöke i vitt lakan, samtidigt som man måste tillåta kvinnor i niqab? Jag tycker inte det. Jag tycker inte att man har mer rättigheter bara för att man är religiös.

Så, Alia Khalifa, jag kommer inte att slåss för din rätt att bära niqab på din arbetsplats. Att din klädsel är en konsekvens av din tro är fullkomligt irrelevant.

fredag, september 18, 2009

Desperata hemmafruar i ny tappning

Efter att de svenska hollywoodfruarna har visat upp sig på TV har debatten om hemmafruar fått lite fart. Det är ett av mina älsklingsämnen!

Anna Anka vill vara en förebild för svenska kvinnor genom att visa att jämställdhet är trams och att det är varje kvinnas skyldighet att suga av sin man om man vill undvika otrohet. Det hade kanske inte varit så mycket att skriva om eftersom Anna Anka knappast kan sägas vara en röst som talar för många svenskar. Men nu har KD:s partisekreterare gått ut och hyllat henne. Underbart.

Man kan fråga sig vad som menas med ”rätten att få vara hemmafru”. Jag har inte så mycket att säga om ifall kvinnor beslutar sig för att vara hemma och inte jobba, så länge jag som skattebetalare inte behöver vara med och finansiera det. Jag tycker nödvändigtvis inte att det är ett bra beslut, men det skulle jag inte heller tycka om att någon gick med i sossarna heller. Vi alla måste få göra våra val.

Frågan är var som är så bra med Anna Ankas val. Hon säger öppet att män som byter blöjor är patetiska och att det är skamligt när kvinnor betalar för sig själva på restauranger. Vad, Lennart Sjögren, är så positivt med detta?

Roland Poirier Martinsson på Timbro har också givit sig in i debatten och tycker att det är bra med hemmafruar. Jag vet inte om man anser att frun ska ställa upp på sex, men vi får anta att så inte är fallet. Dock undrar jag hur han betalar sin hemmafru. Om det nu är så hedervärt att ta hand om sitt hem som enda syssla, så måste man ju få skäligt betalt och ha rätt till samma trygghet som sin man, eller hur?

Nu tycker inte jag att livet som hemmafru lockar, men om jag skulle ta jobbet som hemmafru i mitt hem så ser mina löneanspråk ut som följer: Först betalas alla räkningar. Sedan betalas en summa in på mitt pensionssparande som motsvarar den pension som jag förlorar när jag inte jobbar (vad händer annars vid en eventuell skilsmässa eller ännu värre, dödsfall?). Efter det får jag en summa pengar på att ICA-kort eller liknande för de matinköp som ska göras. Samma sak gäller bensinpengar, kläder till barnen (om vi hade några) osv. Efter det delar vi rakt av på det som blir över. Jag vill se den som kan visa upp en lön som skulle kunna matcha mina krav. Och jag har väldigt svårt för dem som tycker sig vara värda mindre än detta.

KD ropar högt om att detta är varje kvinnas val, men om de väljer en sämre trygghet, ja var står ni då när fattiga fd hemmafruar står på bar backe utan skälig pension eller ens arbetslivserfarenhet? Vad det verkligen så lyckat? Det är en sak att tycka att alla har ett val och en annan att tycka att valen är bra.

Och Roland försörjer sin fru. Jag kan inte låta bli att undra om hon få en skälig lön för sitt arbete. Kanske får hon det, men Roland måste ändå vara medveten om att inte många skulle ha råd att betala en sådan lön och även om de hade det så skulle de förmodligen inte göra det. Så nästa gång du får frågan av en amerikan varför det är så själviskt av en man att försörja sin familj så kan du svara att hemmafruar inte har någon trygghet utanför äktenskapet och därför är beroende av sin man. Det är orsaken till att är det själviskt.

söndag, september 13, 2009

Caster Semenya

Jag tycker som så många andra synd om Sydafrikas friidrottsstjärna Caster Semenya. Visst, hon ser manlig ut, men hon är en kvinna. Semenya är intersexuell och det är inte ett helt ovanligt tillstånd. Om Semenya är uppväxt som kvinna och vill vara kvinna, varför ska hon inte få tävla i idrottssammanhang som kvinna?

Jag köper inte orättvis-argumentet för allvarligt talat, vad är rättvist i idrottens värld? Är det någon som ser Usain Bolt springa 100 m och sätta världsrekord som ingen annan varit i närheten av någonsin och tänker "det kunde varit jag, om jag bara tränade lika mycket"? Om du gör det så kan jag tala om för dig att så är inte fallet. Bolt är en supertalang som genom sina gener kan göra det omöjliga möjligt. Det är klart att han inte skulle springa så fort om han inte tränade, men jag tror ni fattar poängen.

Om Semenya diskas så måste idrottsvärlden slå fast hur man ska hantera intersexuella och den enda slutsats jag kan dra är att de inte kommer att få tävla alls, om de anser sig vara kvinnor. Inte särskilt sportsligt, anser jag.

Som tur är hyllas Semenya i sitt hemland. Hon borde hyllas som en hjälte överallt.

lördag, september 12, 2009

Middag med Pol Pot

Många är de liberaler som som kritiserar Forum för levande historias nya utställning, Middag med Pol Pot. Jag har nu inte sett utställningen, men har väl deras reklamfilm. Såklart är den träffande och tänkvärd, men lämnar trots detta bitter eftersmak.

Jan Myrdal må vara galen som fortfarande inte har tagit avstånd från sin hyllning av det demokratiska Kampuchea, men är det statens uppgift att upplysa befolkningen om det? Jag tycker att det är lite unket av en statlig myndighet att peka ut två personer (varav en som tagit avstånd från det hela) i en kampanj som denna. Dessutom var det två kvinnor med på samma resa, som av någon anledning valts att hållas utanför.

Staten ska inte bedriva upplysningskampanjer, oavsett om det handlar om nazism eller kommunism. Två fel gör inte ett rätt. Satsa pengarna på historieundervisningen i skolan istället!



Reklamfilmen Middag med Pol Pot.

Detta är ett ämne som tidigare engagerat mig. Jag anser att det är ett otroligt viktigt ämne och med annan avsändare hade mitt omdöme varit: Klockrent!

onsdag, september 09, 2009

Böcker att läsa 2009 del 3

Nu har jag läst färdigt den 15:e boken i min litteraturkanon och jag ska redogöra för dem. Här och här hittar ni de övriga tio som jag läst.

Allt är vind - Jean-Marie Gustave Le Clézio: En bok om fransk kolonialism. En gammal dam berättar om sin barndom på Mauritius och hur hon var tvungen att fly därifrån när landet blev fritt. Jag gillade denna bok.

Nässlorna blomma - Harry Martinsson: Mamma, den var lika trist som du mindres den från din barndom!

Min sons historia - Nadine Gordimer: Jag gillade denna berättelse om frihetskämpen i Sydafrika och hur hans kamp drabbade familjen. En otroligt gripande bok. Det känns som att rasproblematiken i Afrika är ett genomgående tema hos många noblempristagare på senare tid (Gordimer 91, Coetzee 03, och Lessinger 07).

Rosens namn - Umberto Eco: Den var i början väldigt seg, men sedan lossnade det och denna klosterdeckare blev otroligt spännande!

Stäppvargen - Herman Hesse: Ibland blir det lite för svårt och tungt. Jag var inte så imponerad.

Nu kan jag också meddela att jag håller på att läsa bok nummer 60 och att denna bok är Anna Karenina. Jag måste se till att speeda upp om jag ska bli klar med alla böckerna före jul.

Stäppvargen läste jag ut i helgen på Gotlandsfärjan. Jag var på Gotland i helgen för att fira svärmors 65-årsdag. Såhär kul hade jag:

Stora Torget i Visby

Fårö.

onsdag, september 02, 2009

Septembermelankoli

Det är september och trots att detta är en av årets absolut vackraste månader så känner jag vemod. Jag känner alltid vemod när sommaren är över. Jag älskar sommaren. Jag älskar att bada. Jag älskar solen och värmen.

Men jag tycker inte illa om hösten, tvärt om. Hösten är full av nystarter och nytändningar. Det är nu jag är mer motiverad än någonsin att satsa på ”beach -10” och det är nu som jag mår som bäst och är som mest utvilad.

Jag ska göra något åt detta, som nu har ökat till 10 kg, och när jag har gått ner fem kilo så får jag köpa mig en i-pod. Det låter väl som en bra deal?