Tjejmilen

Nu har jag gjort det, jag har sprungit tjejmilen! En herrans massa kvinnor som sprang en mil tillsammans - det var en upplevelse! Min och mina vänners stora tanke innan loppet var: Detta har vi gjort förut, hur kommer det sig att vi betalar för att att springa en mil?. Det är helt klart roligt och inspirerande att springa med en massa andra människor (förutom att folk ställer sig i fel startgrupp och på så sätt bromsar upp hela fältet).

Men varför en tjejmil? Nu springer kvinnor maraton precis som män och behöver inga egna klasser. Eller? Det känns lite som om tjejmilen är en slags uppmuntran till kvinnor att inte ta i för mycket. Vi är ändå kvinnor och ska väl kunna ta det lite lagom med en mil? Det är kanske orättvist att tänka så för man kan vinna tjejmilen och de som gör det tillhör sverigeeliten i långdistanslöpning, men det känns ändå lite som om det som är reserverat för oss kvinnor ska vara lite lagom.

För mig som nybörjare var det dock en utmaning att springa en mil på tävling, men jag har vänner som också är nybörjare och som är män. Vilken tävling ska de ställa upp i? Stockholm maraton? Lidingöloppet? (Jag är medveten om att midnattsloppet finns, men det är lite jippobetonat och vänder sig inte till motionärer, såsom tjejmilen).

Hur gick det för mig då? Jag startade i den grupp som förväntas springa på 53-58 minuter (så snabbt springer jag inte!) och i samma grupp som jag startade två 70-åringar med stavar. Så mycket för startgrupper! Jag kände mig lite krasslig innan loppet, stukade foten efter 4 kilometer och kom ändå i mål på 1.12. Idag är jag hemma från jobbet och är sjuk och har ont i foten. Men det var värt det och jag springer nog nästa år igen, trots att bara tjejer får vara med.