tisdag, september 30, 2008

Susan Faludi på Akademibokhandeln

Susan Faludi på akademibokhandeln. Jag glömde min kamera och detta var det bästa min mobilkamera kunde prestera.

Igår var jag på ett litet föredrag av Susan Faludi Akademibokhandeln i Stockholm. Jag har läst och recenserat Faludis tidigare böcker, Backlash och Ställd på feministbiblioteket.se. Därför var jag mycket intresserad av vad hon hade att säga om sin nya bok, Den amerikanska mardrömmen (The terror dream).

Den amerikanska mardrömmen, eller terrordrömmen är en beskrivning av det som händer efter elfte september. Faludi har tittat på andra katastrofer i historien och i andra länder och kommit fram till att i USA återgick man till 50-talets kvinnoideal efter katastrofen 2001. I media och bland politiker framställde man katastrofens hjältar som stora vita män (brandmännen) och offren som värnlösa kvinnor i hemmen (de som förlorade anhöriga efter katastrofen). Att verkligheten var den att många kvinnor som jobbade i tvillingtornen räddade sig själva genom att gå ut, är det ingen som är intresserad av att skildra. Istället ser man bilder på flickebarn i brandännens famnar, även om flera av dessa bilder inte ens är från den elfte september. Kvinnorna som väntar vid spisen och håller på att gå sönder av oro och sorg är offren. Utåt uppmanas kvinnor att se till de värden som är viktiga i livet (inte att jobba, utan att ta hand om man och familj samt att föda många barn). Männen uppmanas att ställa upp i kriget mot terrorismen.

Faludi pratar om en tillbakagång till 50-talet och hon sa flera gånger under sitt anförande att hon önskar att den svenska jämställdheten och mentaliteten skulle vara vanligare i hennes hemland. Hon gav ett mycket sympatiskt intryck och betonade vikten av att feminismen behövs mer än någonsin.

Slutligen fick jag min bok signerad och dedikerad och jag tog en bild med min mobilkamera. Inte så bra, men ändå.

söndag, september 28, 2008

En svensk klassiker

Igår hejade jag på min man när han sprang Lidingöloppet. Mellan stationerna passade jag på att shoppa lite kläder på lidingöloppsmässan. På väg ut blev jag haffad av en kvinna som undrade om jag var intresserad av att göra en SVENSK klassiker. Ja, sa jag, men jag tillade att jag ärligt talat trodde att jag skulle ha svårt att klara Lidingöloppet (4 timmar är maxtid och jag sprang halvan på 2.00.15 förra året, så mycket träning måste till). Men det är ju bara en mil, kontrade kvinnan. Då blev jag verkligen sur, för det var ju inte en svensk klassiker hon pratade om utan en TJEJklassiker. Det är faktiskt tre mil, svarade jag kort och en diskussion om tjejloppens vara och inte vara följde. Jag orkade inte bråka utan gick därifrån.

Jag vet att jag skriker för döva öron när jag säger att man borde skrota tjejklassikern, men här kommer mina argument för det. För det första motsvarar en tjejklassiker inte på något sätt en svensk klassiker om man ska se till styrka och förmåga hos kvinnor och män. En tjejklassiker är något alla tjejer, kvinnor och tanter kan klara. En svensk klassiker är ett stort styrkeprov som definitivt inger respekt hos många. För det andra är det diskriminerande att bara kvinnor får en motionsmöjlighet genom ett mål i sin träning att få genomföra en B-variant av klassikern (eller snarare C-variant, tjejklassikern är en tredjedel av den riktiga klassikern). Denna möjlighet finns inte för gemene MAN som skulle vilja göra samma sak.

Nu har man infört en klassikerhalva, dvs att alla män och kvinnor som inte tror sig klara en svensk klassiker kan göra det på halva distansen och få ett diplom och den ära och stolthet som medföljer. Detta är en mycket bra möjlighet för vanliga motionärer som inte nödvändigtvis är kvinnor. Nu skulle man kunna ersätta tjejklassikern med detta, men nej, tjejklassikern finns kvar. Varför? Jo, en svensk klassiker är en enorm industri som tar ut massor av pengar från dem som vill pröva lyckan att genomföra detta kraftprov. Som liberal och som troendes på kapitalismen så ser jag naturligtvis inga problem med det. Eftersom efterfrågan på att få göra en tjejklassiker uppenbarligen är mycket stor så kommer den aldrig att försvinna. Det är väl heller inte önskvärt att ta bort möjligheten för motionärer att få ett sporrande mål i sin träning. Det kanske till och med skulle bli ett bakslag för folkhälsan...

Men vad är då min lösning på problemet? Vi har tre möjligheter för tjejer att göra någon form av klassiker, den riktiga, halvan och tjej. För killar finns det två möjligheter, den riktiga och halvan. Det bästa för alla parter vore att införa en killklassiker! På så sätt får killar, män och gubbar som inte riktigt når upp till halvan och dessutom känner för att vara lite separatistiska och bara tävla mot män en egen gren. Alla blir nöjda och ingen diskrimineras.

Till dess, om du frågar mig om jag vill göra en SVENSK klassiker så tar jag för givet att du menar den riktiga och jag kommer aldrig, aldrig att genomföra en tjejklassiker och jag kommer heller aldrig att tycka att det är samma sak som en man som gör den riktiga. En gång vill jag verkligen genomföra en svensk klassiker, men misslyckas jag med det så satsar jag på klassikerhalvan.

måndag, september 22, 2008

Uppdatering av feministbiblioteket.se


Denna blogg ska vad det lider bli mer inriktad på feminism, det som den en gång var avsedd till. Jag har en webbplats där jag recenserar feministiska böcker och jag kommer här på bloggen att berätta när jag har uppdaterat den. Den är under uppbyggnad och nya sidor planeras. Fram tills att feministbiblioteket.se är klar kommer den att fungera som vanligt.

Idag har jag uppdaterat feministbiblioteket med följande böcker:
Ebadi, Shirin; Mitt Iran; 2006 (Nobelpristagare samt biografier)
Hirsi Ali, Ayaan; En fri röst; 2006 (Biografier)
Hosseini, Kalhed; Tusen strålande solar; 2007 (Skönlitteratur)
Suttner, Bertha von; Ner med vapnen!; 1889 (Nobelpristagare samt skönlitteratur)
Tortajada, Ana; Det tystade skriket; 2001(Dokument)
Wennstam, Katarina; Smuts; 2007 (Skönlitteratur)
Andersson, Mariann; Vägen ut eller det grymma manssamhället; 1969 (Debatt)
Wängnerud, Lena mfl; Rätt att rösta; 1994 (Historia)

Dagens tips är helt klart Berta von Suttners Ner med vapnen! Läs den underbara skildringen av 1800-talets krig ur en fredskämpande kvinnas ögon. Den som inte hängde med på gymnasiets historielektioner om alla krig hit och dit får här sig en rejäl genomgång och det är absolut inte tråkigt.

onsdag, september 17, 2008

Reinfeldt fattar galoppen

När statsminister Fredrik Reinfeldt i sin regeringsförklaring ska illustrera ett antal arbetare väljer han att säga ”tjejen som är svetsare” bland andra. Det går ett sus genom auditoriet som är politiskt medvetna. Så pk! Men han kan inte säga ”killen som är svetsare” för då riskerar han att befästa gamla könsroller. Det är tur att det är pk att inte befästa ingrodda könsroller. Och det är tur att vi har en statsminister (eller snarare rådgivare till statsministern) som förstår det. Vi har kommit en liten, liten bit på vägen mot jämställdhet när högt uppsatta moderater fattar att de vinner på att inte vara så traditionella!

fredag, september 05, 2008

Protestera på flygplatsen!

Det kan kännas trögt att få till stånd en förändring i det här landet. Förändring får man genom att rösta vart fjärde år, något annat sätt att påverka har vi inte. Det är inte för att det är så, utan för att vi svenskar vill ha det så.

Vad menar jag?

Vi svenskar är ett accepterande folk.

Ta detta med säkerhetsbestämmelserna på flygplatserna. Alla hatar att lägga sina små schampoflaskor i påsar, men ingen får för sig att protestera mot detta. Nej, för de som tvingar oss att lägga saker i påsar är politikerna som stiftar lagarna, inte de som jobbar på flygplatsen. Därför måste man vara tyst och acceptera. Skriv ett brev till din politiker, skriv på en protestlista, men vad du än gör så klaga inte på dem som står framför dig.

Säkerheten på flygplatsen är en global bestämmelse. Tror någon att det ger effekt att skriva på en protestlista? Det tror inte jag.

Om alla människor över hela världen istället tar med sig en liter vatten genom säkerhetskontrollen på flygplatsen varje gång man ska flyga skulle det med stor sannolikhet bli stora problem. Om ingen människa accepterade plastpåsarna skulle det bli en enorm extra belastning på personalen. Skulle denna bestämmelse finnas kvar om alla människor protesterade?

Kan man skapa förändring genom kaos? Ja, jag är övertygad om att om folk inte fann sig i orimligheter så skulle orimligheterna förr eller senare försvinna.

En liten jämförelse: kiosker som säljer tidningar får välja olika ”paket”. Kiosken själv kan inte välja bort någon tidning i paketet bara för att de önskar. Det är med samma resonemang som ovan inte kioskägarens fel att han/hon får hem och måste sälja porrtidningar. Protesterna mot dessa små egenföretagare eller butiksbiträden blev trots det stora. Men stackas dem, det är ju inte deras fel! Skriv till distributören istället! Men folks protester ledde till att porren plockades bort från de vanligaste paketen och idag säljas inte porrtidningar i seriösa kiosker…

Vad är det för fel på vardagsprotester? Jag vet att de som drabbas är de som inte har beslutat om de fåniga reglerna, men de kan faktiskt påverka sin situation. Man kan prata med sin chef, prata med facket eller gå ut i pressen och diskutera sin arbetssituation. Människor är inte robotar, alla kan faktiskt påverka.

Därför tycker jag att det är viktigt att vi inte bara finner oss i saker utan börjar protestera. Nu har jag hört att de fåniga plastpåsar som man ska lägga sin nässprej och sin handkräm i är slut på vissa flygplatser. Då förväntas man KÖPA påsar själv. Jag undrar, hur många accepterar detta? Tydligen alla. Och då kommer vi i fortsättningen också ha en situation där jag måste KÖPA en påse för att någon i USA tror att jag annars skulle spränga planet i luften med min tandkräm. Men å andra sidan kan jag ju starta en protestlista. Eller skriva till min riksdagsledamot (eller snarare gå in till henne i rummet bredvid). Frågan är bara vad Birgitta Ohlsson skulle göra med ett sådant protestbrev. Jag antar att hon hatar påsarna lika mycket som jag.

Jag tror att kaos på flygplatsen är ett mycket mer effektivt sätt att skapa förändring i denna fråga. Var är svenskarnas stridslystnad? Varför måste vi alltid acceptera allt? Och varför förväntas man alltid skicka ett snällt brev till en politiker varje gång man vill protestera?