onsdag, december 22, 2010

De fem sämsta ursäkterna för män att inte vara med sina barn

Att jag inte har sett det tidigare! Bloggen Hemma bäst har listat de fem sämsta ursäkterna för män att inte vara med sina barn. Läs njut, och skratta (och få en liten klump i magen över att folk fortfarande tycker att man inte bör dela lika):

1. ”Kvinnor är ju ändå bättre lämpade”
2. ”Jag får inte för henne”
3. ”Men jag tar ju min del”
4. ”Jag är för oumbärlig på jobbet”
5. "Vi har inte råd"

söndag, december 19, 2010

Mina fördomar mot antifeminister bekräftas

Jag har berättat min historia. Det finns dem som har varit med om värre saker, men jag ville bidra till att vi börjar prata öppet om det. Vilka kommenterar inlägget? Jo, män som tycker att det är hemskt att sexuella övergrepp mot män inte tas på allvar. Det tycker jag också är ett problem, men det räcker inte att jag säger det, utan en person (det inlägget har jag tagit bort) tycker att jag är en galen feminist och hatar män, därför tycker jag inte att sexövergrepp mot män är lika viktigt. Vad driver dessa män att känna sig så påhoppade av min historia?

Jag tänkte ta upp frågan om hur olika man behandlar utsatta människor beroende på vilket kön de har, men nu tappade jag lusten. Jag var inne på antifeministbloggen GenusNytt och kommenterade ett inlägg angående en feministisk bok (jag driver ju Feministbiblioteket). Där är helt ok att bli påhoppad av antifeminister som ifrågasätter hur jag får ihop feminism och liberalism, det är ju liksom sådant man får räkna med när man ger sig i leken, men en person där hittade mitt inlägg här om #prataomdet och ville att jag skulle prata med honom. Dessutom avslutade han med en flirtig smiley.

Sådärja, ALLA fördomar mot antifeminister är bekräftade. Tack för de fredsve!

Och alla ni som känner er manade att kommentera detta inlägg med arga kommentarer eller sexuella hintar, gör er icke besvär. Jag tar bort kommentarerna.

lördag, december 18, 2010

Jag vill också #prataomdet - här är min berättelse

Johanna Koljonen uppmanar oss att #prataomdet. Vi ska prata om de gråzoner som finns när det kommer till se. Alla de gånger man har gått med på sex, sedan ångrat sig och känt att man får skylla sig själv.

Min historia slutade bra och det är kanske därför jag vågar berätta den öppet, men det är en historia om gränser som överskrids.

Jag var 26 år och skulle åka på en stor konferens med Folkpartiet. Jag hade inga pengar och tackade glatt ja, när jag blev erbjuden gratis boende på ett bra hotell. Jag skulle bo med två unga killar (runt 16-17 år) som jag kände och tyckte om. Villkoret var att jag skulle vara lite mentor för dem. Jag såg fram emot det.

Väl på plats frågade han som fixat boendet om jag tyckte att det var ok om även en kille på 22 år bodde där. Han var ny och skulle bli glad av att få träffa någon som inte var under 20 eller över 40. Självklart, sa jag. Eftersom de två unga killarna lagt beslag på extrasängarna i rummet, skulle jag dela dubbelsäng med denna kille. Efter alla år i ungdomsförbundet där man alltid sover tillsammans hur som helst, såg jag inte det som ett problem. När jag träffar killen för första gången säger jag flirtigt på skoj: Jamen vi ska ju dela säng inatt! Denna kommentar jag ska sedan vända och vrida på och skämmas över.

Senare på kvällen var det stor fest och killen jag ska dela säng med hittade mig tillsammans med en annan kille som just då stötte på mig. Jag var full, men visste att jag inte var ett dugg intresserad av någon av dem. Jag dansade med kille 1 och sedan med kille 2 och pratade med dem tillsammans, där både ville att den andra skulle dra. Jag tröttnade på spelet och flydde till en gammal kompis och han och jag överskred kompisgränsen med råge. När han kysste mig kändes allt bra. Det skedde öppet (ja, inte allt, men ni förstår). Det är en annan historia och den ångrar jag inte eller skäms över.

När jag skulle gå och lägga mig vid fyra på morgonen var rummet fullt. De unga killarna hade utökats med ytterligare en (som jag också kände och tyckte om) som låg på golvet. 22-åringen låg i sängen där jag skulle sova. Jag kröp ner och upptäckte att min sängkompis var vaken. Jag blev lite besvärad eftersom jag vet att han vet varför jag kom hem först nu. Det verkade dock inte besvära honom, tvärt om. Nu var det hans tur.

Han kröp intill och började smeka mig ovanpå täcket. Jag ville inte väcka mina vänner som sov så jag flyttade bara hans hand. Han fortsatte. Jag flyttade på handen och skruvade på mig. Han väste i mitt öra: Ingen kommer att höra! Jag lyssnade intensivt på de andras andhämtning och hoppades att någon av dem var vaken. Jag sa att jag inte ville men killen fortsatte: Jo, jo, ingen hör.

Såklart slutar denna historia bra. Det var tre killar till i rummet och även om de inte var myndiga så var de tre. Han som låg närmast mig var dessutom två meter lång och rätt så stor. Det var han som tillslut hostade och markerade att han var vaken. Jag började då att prata med honom och så var allt över. Nästa natt delade han säng med den jobbiga killen (till hans stora förfäran och min skadeglädje).

Nu kanske ni tänker att detta var väl inte så farligt, för det var ju bara att säga till på skarpen högt, så skulle situationen varit löst på nolltid. Men jag tänkte inte så. Jag skämdes för att han försökte, för att jag hade gett signaler och för att jag inte borde flirtat med någon som jag skulle dela säng med om jag inte ville något mer. Tankarna malde, skammen och skuldkänslorna gnagde och jag ville inte väcka några oskyldiga tonåringar för att jag själv hade strulat till det.

Efteråt kände jag ännu mer skuldkänslor. Jag hade ju flirtat och jag hade ju hånglat öppet med en annan. Man kan inte göra så om man ska sova i samma rum som en kille man inte känner. Den läxan hade jag lärt mig. Kanske var det först när jag fått höra att han var komplett galen och stalkade andra kvinnor, som jag faktiskt fattade att jag inte hade någon som helst del i hans beteende. Men det spelar ju ingen som helst roll. Man får inte göra så i vilket fall.

Fotnot: Jag tror att de andra killarna jag delade rum med har växt upp och idag är fantastiska män (jag känner dem tyvärr inte längre). Dagen efter händelsen följde de mig till hotellet innan jag skulle sova, för att försäkra sig om att han inte var där och kom sedan hem tidigare än planerat för min skull. Jag kommer aldrig att glömma dem.

torsdag, december 16, 2010

Vad betyder egentligen killarnas sjunkande skolresultat?

Anna Laestadius Larsson skriver idag i Svenska Dagbladet att pojkarnas sjunkande studieresutlat i skolan inte är en jämställdhetsfråga. Killarna sitter och spelar dataspel och vet att det ändå nästan bara är män som får nobelpris. De behöver inte plugga - de blir något ändå.

Så befriande att kunna säga att hon har helt rätt! Det är inte killarnas studieresultat vi ska bekymra oss för (jo, att studieresultatet sjunker generellt är ett problem, så klart). Vi ska bekymra oss för varför höga studieresultat ändå inte ger forskningsanslag och varför höga studieresultat inte ger nobelpris.

Jag kanske inte skulle säga att jag inte bryr mig om killarna, men jag kan defintivt skriva under på att det är inte är det som är problemet!

Monica Green är i farten igen

Min favorit-sosse Monica Green är ute och debatterar på Politikerblgogen idag. Man tänker när man läser det: Är detta på riktigt? Men det är det och Monica Green är som Monica Green är mest, förvirrad och ofokuserad. Höjdaren är att hon inte verkar veta skillnaden mellan pocent och procentenheter.

Läs artikeln "Vi är det mest spännande partiet" på Politikerbloggen.

onsdag, december 15, 2010

Vanligt folk har underlig humor

Igår var jag på Designtorget för att hitta någon kul pryl för 30 kr till Folkpartiets julfest. Jag frågade i kassan och killen som jobbade blev själaglad och sa att han hade ”västa roliga presenten” om bara 35 kr var ok. Såklart sa jag och döm om min förvåning när han tog fram en bok som hette Vad män vet om kvinnor. Han uppmanade mig, med ett stort leende, att bläddra i den och den hade bara tomma sidor. Vad säger man? Jag är feminist, stammade jag och han svarade att det är den absolut mest populära prylen de har.

Det är svårt att bli brutalt påmind om vad ”vanligt folk” tycker är roligt…

tisdag, november 30, 2010

Fyra år till och mitt liv

Nu har jag sett filmen Fyra år till. Det var väl näst intill obligatoriskt för mig som folkpartist. Filmen var bra och jag blev glad av den, men det är inte om själva innehållet i filmen som detta blogginlägg ska handla.

För mig var filmen mycket nostalgi. Förutom det uppenbara om Folkpartiet och hela den miljön, så handlade det också om Stockholm och mitt jobb på Riksdagen. Sedan jag var liten så är bilder över min hemstad någonting stort. Alla i hela Lidköping var och såg Älskar, älskar inte och jublade när polisbilen tog en repa förbi hamburgerrestaurangen Krikelin istället för att köra genom Stockholm. Nu har jag en ny hemstad och det är klart att jag inte sitter och skriker ”Titta, de visar från Stockholm på TV” nuförtiden. I filmen Fyra år till är det dock hela min miljö omkring Riksdagen som filmas. Filmens huvudpersoner åker dessutom åker förbi Gullmarsplan vid ett tillfälle. Det var när de stod utanför mitt jobbs ytterdörr, där jag går varje morgon, som jag inte kunde hålla mig längre, utan viskade till min kompis: Mitt jobb!

Min småstadsmentalitet går nog aldrig helt ur mig och jag skäms inte för att jag blir glad över att se det som är hemma för mig på film. Det kändes också bra att få påminnas om att jag är lyckligt lottad som får jobba i en sådan fin miljö och bo i en så vacker stad. Det var inte meningen att jag skulle flytta till Stockholm och det är inte alltid jag säger med stolthet att jag bor här, så det är inte helt märkligt att jag är glad över att bli påmind om det.

söndag, november 21, 2010

Jag har läst alla nobelpristagare på 2000-talet

Det är roligt att ha olika bokprojekt och vid sidan om Feministbiblioteket har jag tänkt läsa alla nobelpristagare. Nu har jag även ett nytt projekt som jag ämnar genomföra i mitt liv och det är att läsa en bok från varje land i världen. Jag har fått idén från min kompis Elin som läser alla länder i bokstavsordning och bloggar om dem. Så ambitiös tänker inte jag vara, men jag kanske redovisar några böcker då och då här. I år kommer jag inte att hinna färdigt med min egen litteraturkanon, men det gör inget för jag läser som aldrig förr i alla fall. I år kommer jag förmodligen att läsa mer än 100 böcker.

Nåväl, här är en liten reflektion på nobelpristagarna på 2000-talet:

2010 Mario Vargas Llosa, Peru: Jag gillade hans bok Bockfesten och jag kommer definitivt att läsa mer av honom. Den stygga flickans rackartyg står på att-läsa-listan. Jag tyckte inte att hans kvinnoporträtt var så platta i Bockfesten, som många varnat mig för.

2009 Herta Müller, Rumänien: Jag föll pladask för det poetiska språket i Hjärtdjur. Så underbart vackert och samtidigt så krypande läskigt om Rumänien under kommunisttiden. Jag hade helst inte velat träffa mig själv har stått på att-läsa-listan sedan jag läste denna bok förra året.

2008 Jean-Marie Gustave Le Clézio, Frankrike: Jag läste Allt är vind, eftersom det var den bok som det rekommenderades att börja med. Jag gillade den, men jag fick inte mersmak. Kanske läser jag något mer av Le Clezio senare.

2007 Doris Lessing, Storbritannien: Jag började med Den femte sanningen och tyckte att det var underbart att läsa en feministisk bibel som dessutom var skriven av en nobelpristagare. Jag var fast och har sedan dess läst alla böcker om Martha Quest, Det femte barnet samt Gräset Sjunger. Fler böcker står i bokhyllan i väntan på att bli lästa!

2006 Orhan Pamuk, Turkiet: Jag började med Pamuks självbiografi Istanbul. Den var lite seg i början, men sedan lossnade det. Jag läste även Snö som började bra, men sedan blev seg. Jag har några fler böcker i bokhyllan, men jag är inte säker på att jag läser något mer.

2005 Harold Pinter, Storbritannien: Det är svårt med dramatiker eftersom jag tycker att det är lite jobbigt att läsa pjäser. Pinters politiska åsikter gjorde att jag drog på det i det längsta att läsa honom. Jag har läst pjäsen Födelsedagsfesten och den var okej.

2004 Elfriede Jelinek, Österrike: Jag var spänd på denna märkliga kvinna och läste Pianolärarinnan. Den boken var fantastisk bra i 200 sidor och sedan spårade den ur. Jag har därför inte kommit mig för att läsa något mer av henne.

2003 J. M. Coetzee, Sydafrika : Här läste jag Onåd och det var en bok jag tyckte var bra. Det var ingen bok som lämnade några djupare spår och därför har jag inte heller försökt hitta något mer av Coetzee.

2002 Imre Kertész, Ungern: Jag läste, som alla andra, Mannen utan öde och det var en fantastiskt bra bok om koncentrationsläger under andra världskriget. Jag gillade stilen i boken och jag fastnade för den, trots att ämnet kändes lite uttjatat vid tiden då jag läste den (2003, tror jag det var). Jag har dock inte läst något mer av Kertész.

2001 V.S. Naipaul, Storbritannien: Jag läste Vid flodens krök som utspelar sig i ett icke namngivet land i Afrika. Jag tyckte inte om boken. Jag kommer dock att ge Naipaul en chans till på temat en bok från varje land, eftersom han är från Trinidad/Tobago och har skrivit en bok om det landet.

2000 Gao Xingjian, Frankrike (född i Kina): Novellsamlingen När jag köpte ett spinnspö åt farfar var fylld med vackra naturskildringar från Kina, men det var då det enda som var bra med denna bok. Boken var bara en transportsträcka fram till att jag skulle skriva detta blogginlägg!

Jag kan lägga till med lite sorg att jag fortfarande inte läst någon nobelpristagare före de fick priset. Men det kommer förhoppningsvis!

Läs här min feministiska analys av årtusendets nobelpristagare.


onsdag, november 17, 2010

Feminisbrud på Newsmill


Nu har jag gjort debut som debattör på Newsmill. Jag skriver om Mona Sahlins avgång och att hennes misslyckande inte ska ses som ett misslyckande på grund av det kön hon har.

Sahlins misslyckande är inte en kvinnas misslyckande
Det kom lite som en chock att Mona Sahlin avgick nu, men samtidigt så var det nog nödvändigt. Hennes tid som partiledare har inte varit så lyckosam och hon lyckades inte med det som hon var tvungen till - att återta regeringsmakten. Dock ska vi ha klart för oss att Monas tid som partiledare inte ska ses som ett misslyckande på grund av att kvinnor skulle vara sämre på att leda landet, skriver Hanna Lager, redaktör för Feministbiblioteket.

måndag, november 15, 2010

KG Bergström har glömt Österbergs taxiåkande

När man trodde att KG Bergström inte kunde bli mer gubbig, kommer han med nya utlanden. I morse i SVT morgon pratar han om Mona Sahlins eftertädare. Som jag skrev om tidigare så anser Bergström Att Sofia Arkelsten har förbrukat sitt förtroende eftersom hon låtit sig bjudas på en resa av Shell. Som efterträdare till Mona Sahlin, anser samme Bergström att Sven-Erik Österberg är en av de hetaste kandidaterna. Jag vet inte om alla minns, men Österberg är riksdagens främsta taxiåkare. 2007 hade han åkt taxi för 77 000 kr på riksdagens bekostnad.

Jag kan bara tolka detta som att KG Bergström anser att det är bättre att åka taxi för skattebetalarnas pengar än att åka på resa för Shells pengar. De förstnämna är glömt och borta, medan det andra är oförlåtligt. Perspektiv, någon?

söndag, november 14, 2010

Aung San Suu Kyi är fri!

Det känns helt fantastiskt att Aung San Suu Kyi har släppts ur sin husarrest. Dock kan jag inte låta bli att känna en viss skepsis. När låser de in henne igen? Men jag har ändå bestämt mig för att vara försiktigt positiv när det gäller Burmas demokratiutveckling. Jag tror inte att det kommer att gå fort, men med Aung San Suu Kyi fri ökar nog möjligheterna för oppositionen att göra något.

Läs mer: Aftonbladet, DN, Expressen, SvD

Läs även recension av en biografi över henne på Feministbiblioteket.

tisdag, november 02, 2010

Gubberiet mot Arkelsten

I SVT:s morgonsoffa den 1 november 2010 diskuterar KG Bergström stormen kring Sofia Arkelsten. Jag satte teet i vrångstrupen när jag hör honom säga att Fredrik Reinfeldt antingen inte har samma fingertoppskänsla vad gäller rekrytering av kvinnor (Stegö Chiló, Borelius), som han har vid rekrytering av män (Borg, Bildt). Eller så har moderaterna inte tillräckligt med kompetenta kvinnor.

För det första. Det Arkelsten har gjort sig skyldig till är att åka på en bjudresa, något som många, många riksdagsledamöter både före och efter henne också har gjort. För det andra. Den förträffliga Carl Bildt har också åkt på bjudresor. Ändå väljer Bergström att säga att Arkelstens agerande sänker henens trovärdighet, samtidigt som han i nästa mening säger att Carl Bildt är en toppenrekrytering till regeringen. Hur tänkte han?

Är det verkligen ingen som reflekterar över att drevet går hårdare mot kvinnor? I exemplet ovan är det alldeles uppenbart att KG Bergström dömer kvinnor på ett hårdare sätt än män. Men det är inte det enda exemplet. Att det finns journalister som tycker att det är motiverat att fota Arkelsten när hon sitter på sitt kontor och gråter, är ett annat. Jag väntar fortfarande på smutskastningen av Bildt och smygbilder på honom. Men just det ja, han är ju man.

onsdag, oktober 20, 2010

Sorrento

Min svärmor bjöd på en resa till Sorrento efter valet och det var en fantastisk resa. Här kommer bilder som visar hur underbart jag hade det, trots att jag var förkyld och eländig när vi åkte.

Nere i hamnen i Sorrento. Nästa gång vi kommer hit ska vi bo på hotellet med den fantastiska utsikten - Hotel Vittoria.

Maten är fantastisk. Vem har inte drömt om att få in ett fat med enbart mozzarella i olika former?

Stranden i Positano - en underbar by längs Amalfikusten. Vattnet var fortfarande varmt.

Positano är brant.

Jag köpte mig en hatt i en mysig gränd. Ett köp jag inte skulle komma att ångra i solen.

Fantastisk vy.

Jag och Andreas tog en båttur runt Capri.

Här är en droppstensgrotta där självaste heliga Maria har bildats i stenen.

Sedan skulle vi se Grotta Azzurro och det var fullkomlig kaos utanför.

Mycket vackert ljus därinne, men inte så romantiskt som de ville ha det till. 20 båtar och 20 kaptener som sjöng "O sole mio" falskt.

Efter 15 års längtan fick jag äntligen se Pompeji. 1995 tågluffade jag och en kompis till Italien, men vi kom inte så långt som till Neapel så Pompeji fick vänta.


Mycket folk och mycket varmt. Jag är tacksam över hatten.

Jag har gjort mig fin för middag och för en drink på ett café med utsikt.

Sorrento har stora höjdskillnader.

Sista dagen skyndade jag och Andreas oss till Rom för att Andreas skulle få se något av allt det man måste se där. Peterskyrkan var prio ett. Sedan var vi på Sixtinska kapellet, men där var än mer folk än det som syns på bilden ovan så det var inte ett alltför angenämt besök.

Slutligen ett besök på Spanska trappan och en promenad till något som skulle visa sig inte vara Fontana di Trevi. Vi hann inte gå rätt, utan fick ta tunnelbanan tillbaka till tågstationen för att sedan ta oss till flyget.

Läs mina feministiska kulturbetraktelser från Pompeji här.

tisdag, oktober 12, 2010

En reflektion över deckare

Jag har precis kommit hem från en härlig semester i Sorrento (bilder kommer senare) och då, som alltid då semestern, läste jag en hel hög deckare. Nu börjar jag bli något rutinerad på just den genren och tros att jag vet att de flesta svenska deckare håller väldigt låg klass så kan jag inte låta bli att fortsätta läsa dem . Det finns ett visst underhållningsvärde i dem trots allt. En regnig dag i Sorrento i hotellbaren med en gamla Anne Holt deckare, började jag fundera på vad som gör en deckare bra. Det är lättast att börja med det som är dåligt och här kommer en lista på saker som gör att jag lägger ifrån mig deckaren något otillfredsställd.

OBS! ni som är känsliga för att få reda på något om innehållet i en deckare ni vill läsa bör sluta läsa här!

1. Deckare med stora konspirationer.
Polisen, eller vem det nu är som är huvudperson i boken, kommer en stor, manlig konspiration på spåren. Män som utnyttjar kvinnor (det vanligaste temat, men det finns även andra) och som håller varandra om ryggen finns överallt i hela samhället och de ha makt. Det kan bli övertydligt och överdrivet många gånger och temat är mycket valigt. I vissa deckare blir huvudpersonerna själva indragna och deras liv svävar i fara.
Exempel: Henning Mankels Villospår och Brandvägg, Stieg Larssons Milleniumtrielogi, Katarina Wennstams Smuts, Peter Robinssons Mörkrets alla färger

2. Seriemördare med diffusa motiv.
En mördare går lös och han (eller hon) dödar tillsynes helt slumpmässigt. När upplösningen närmar sig så är motivet ganska luddigt som t ex ”jag har varit med om något hemskt när jag var ung och därför ska jag döda alla som gjort samma sak mot andra som han/hon gjorde mot mig”. Det är alltid ett hämndbegär för något som hänt för mycket länge sedan och som inte känns helt relevant att döda för.
Exempel: Henning Mankells Den femte kvinnan, Camilla Läckbergs Olycksfågeln, Ingrid Hedströms Flickorna i Villette

3. Varför tänkte inte huvudpersonen på det?
När upplösningen kommer så kommer det fram ganska självklara saker som huvudpersonen aldrig borde ha missat. Självklara saker som att det finns personer som han eller hon haft något otalt med, men som personen inte minns eller mönster som för den inblandade borde vara alldeles uppenbara, men inte är det.
Exempel: Lars Keplers Hypnotisören, Mari Jungstedts Den du inte ser.

4. För blodiga och äckliga mordfall.
Avskurna huvuden och blodbad, tortyrkammare och gravar i trädgården. Ibland känns det som om det inte finns någon botten i allt äckligt.
Exempel: Åke Edwadrssons Dans med en ängel, Peter Robinssons I ondskans spår

5. För sorgliga mordfall.
De anhöriga beskrivs så närgående att man lipar sig igenom hela deckaren och spänningen därmed går förlorad.
Exempel. Karin Fossums Älskade Poona, Arnaldur Indridasons Vinterstaden

6. Sidohistorier mellan kapitlen som inte har så mycket med storyn att göra.
Ofta blir deckarförfattare alltför förtjusta i historier som ska gå långt tillbaks i tiden och knytas ihop med huvudstoryn. Ibland blir banden mellan de två spåren från nu och då väldigt löst sammansatt och tillför inte mycket, kanske bara förståelse i form av mördarens bakgrund.
Exempel: Camilla Läckbergs Stenhuggaren, Henning Mankells Den femte kvinnan

7. Mördaren dyker upp för sent i historien.
Den som är mördaren är någon helt annan som aldrig har spekulerats kring och du känner dig lite snuvad på konfekten.
Exempel: Henning Mankells Mördare utan ansikte

8. Upplösningen är alltför osannolik.
Folk som har lyckats gömma sig eller levt på stulna identitet under en längre tid utan att någon har upptäckt det känns inte alltid så trovärdigt.
Exempel: Stieg Larssons Män som hatar kvinnor, Unni Lindells Sorgmantel

9. Överdrivet dramatiska slut.
Det som ser ut att vara en ganska lugn deckare slutar helt plötsligt med kidnappning eller skottlossning eller både och. Ibland kan det kännas nästa påklistrat.
Exempel: Liza Marklunds Sprängaren och Studio Sex, Anne Holts Bortom Sanningen, Åke Edwardssons Den sista vintern, Mari Jungstedts I denna stilla natt, Stieg Larssons Flickan som lekte med elden

10. Oklara slut.
Vem är egentligen mördaren och vad hände egentligen på slutet?
Exempel: Karin Fossums Älskade Poona, Åke Edvardssons Den sista vintern

onsdag, september 29, 2010

Sociala medier - en valvinnare?

Birgitta Ohlsson skriver mycket tänkvärt idag i Medievärlden om sociala medier och hur det påverkar politiken.

Det var näst intill hysteri efter att Obama blev vald till USA:s president. Alla partier skickade delegationer till USA för att lära sig framgångsreceptet. Nu skulle man finnas i sociala medier, det var det nya, och genom dessa sociala medier skulle det vinnas val. Problemet var bara att många saknade kunskap om hur de sociala medierna skulle användas. Alltför ofta såg man att samma budskap skreks ut på samma sätt i alla kanaler. Istället för att använda sociala medier till att vara just sociala, använde man de som ytterligare en plattform för att presentera sitt budskap. Med andra ord blev detta tämligen ointressant för den vana twittraren eller facebookaren.

Jag håller med om att vi vinner val på rätt budskap och inte om vi finns på facebook eller inte. Dock finns det inget antingen eller. Jag tror att det är viktigt att våra politiker finns på facebook, att de twittrar och att de bloggar. Det är viktigt att partierna möter sina väljare i olika kanaler, inte bara per telefon eller mejl. Det handlar dessutom inte bara om att man ska få ut sitt budskap, det handlar också om att man ska ta in andra åsikter, lyssna och kanske ändra uppfattning eller inriktning.

Birgitta skriver att hon inte ser något mätbart resultat av sin närvaro i sociala medier och det är sant, det är svårt att göra det. Inget blir så konkret som ett utdelat flygblad och ett kryss extra i samma valkrets. På nätet vet man inte vem som kan eller vill rösta och sätta ett kryss för ens namn. Frågan är bara hur många kryss hon hade förlorat på att inte synas på facebook eller twitter och haft den dialogen med många av sina väljare och sympatisörer som hon faktiskt har.

Jag tror på att man kan driva valrörelse och politisk kampanj i många olika forum. Det blir aldrig lyckat om man inte har något att säga och man kan inte driva kampanj i sociala medier utan att själv vara där. Precis som Birgitta skriver genomskådas det snabbt om det är någon annan som står bakom twitterinläggen. Det som gör det svårare att driva personvalskampanj i sociala medier är att vi fortfarande har valkretsar och det är svårt att hitta just sina lokala fans. Det spelar ju ingen roll om du har en fan-sida med 200 fans om detta är personer som bor någon annanstans än i din valkrets.

Med ett lite annat valsystem och med personer som verkligen brinner sociala medier och kan hantera dem, kanske vi skulle kunna se folk bli personvalda för sin internetkampanj. Idag är det svårt, men har inte bara att göra med avsaknad av budskap.

torsdag, september 23, 2010

Sverigedemokraterna i riksdagen

Nu är valet över och det blev ingen egen majoritet för Alliansen. Det känns lite surt, men dock väntat. Denna bloggpost tänkte jag inte ägna åt denna knappa förlust, utan istället åt Sverigedemokraterna. De kommer att flytta in i samma hus som oss i ledamotshuset i Sveriges Riksdag och jag kommer att möta dem och deras medarbetare varje dag i porten. Det känns sådär, milt uttryckt. Att de har kommit in i riksdagen måste ses som ett enormt misslyckande för alla etablerade partier.

Paulina Neuding och Johan Lundberg skriver idag på DN Debatt att vi har misslyckas med två saker när det gäller diskussionen om invandringen. Det ena är att vi inte har erkänt att det finns problem och därmed inte kunnat tala om vad man i så fall kan göra åt det. Sverigedemokraterna pratar om problem, som många håller med om, och har en lösning som är helt galen (stoppa invandringen av muslimer till Sverige). Vi andra ser inget problem och har därmed ingen lösning och då är det lätt att tro att SD:s lösning är den enda möjliga. Det andra vi har misslyckats med är att förklara varför invandring och flyktingmottagande är någonting bra.

Jag tänkte analysera den första punkten lite mer. Jag såg Jimmie Åkesson debattera med Nalin Pekgul några dagar före valet. Jag tycker att Nalin Pekgul i vanliga fall är en bra debattör, men nu misslyckades hon totalt. Åkesson satt där och målade upp ett problem och Pekgul fortsatte att mala på om en artikel som Åkesson skrivit där det framgår att han är rasist. Hon borde vunnit debatten, men gjorde det inte.

Folkpartiet, som är mitt parti, har gjort några försök till att formulera problem. Till exempel snuddat vi tanken att det ofta ligger en konflikt i att det kommer hit folk med taskig kvinnosyn. Ett fp-förslag om att alla barn måste vara med på gympan och sexualundervisningen, oavsett religion är ett bra försök att vara tydlig med att vi inte accepterar att man behandlar människor olika.

Dock har det varit lite si och så när de etablerade partierna ska försöka sätta ner foten och ”ställa krav” på invandrare. Folkpartiet har blivit anklagare för att ”fiska i grumliga vatten”, något som vi slår ifrån oss, både när det gäller språktestet från 2002 och burkaförbudet nu i augusti. Min åsikt är att inget av dessa förslag är orimliga och inte heller är det främlingsfientliga förslag. Problemet med förslagen är att för det första kommer de som förslag mitt i en valrörelse i syfte att väcka uppmärksamhet. Det kan för många tyckas konstigt att man försöker vinna poänger på något som på ytan ser ut som ett främlingsfientligt förslag. För det andra är de inte förslag som på något sätt är någon lösning på det stora problemet med att invandrare inte integreras i det svenska samhället (språktest är först aktuellt när en person ska bli medborgare). För det tredje är det frågan om ifall det överhuvudtaget är lösningar på ett problem (hur många som vill bli medborgare kan inte svenska och hur många kvinnor vill ha burka i skolan?). Resultatet av dessa uttalanden har blivit att många tror att vi vill språktesta alla invandrare och att bruka ska vara förbjudet helt och hållet.

Nu är det inte valrörelse på ett tag och jag hoppas att SD i riksdagen gör att vi inte bara vågar ta debatten, utan också ser till att vinna den. Det är inte acceptabelt att kvinnor tvingas sitta bakom skärmar i klassrummet (som i Strömsund) för att män med taskig kvinnosyn vägrar att gå i skolan om de inte gör det. Det är inte acceptabelt att vara maskerad i skolan, vare sig man sitter med rånarluva eller burka på sig. Och framförallt så har alla barn, oavsett religion och kultur, rätt till att vara med i alla undervisning i skolan. Detta måste vi våga säga, även om Jimmie Åkesson och hans kompisar sitter i riksdagen.

onsdag, september 08, 2010

Bröstpumpsdebatten har spårat ur

Nu kan jag inte hålla mig längre. Jag bara måste kommentera Ohly och bröstpumpen. Jag kan inte fatta alla dessa brösttoner som liberaler tar till när det kommer till individualiserad föräldraförsäkring.

Pär Johnsson (fp) i Lidköping tycker att det är löjligt att man vill ge mindre pengar till barnfamiljer och han menar att det är socialistiskt att vilja ”tvinga” föräldrar att vara hemma med sina barn. Jag skulle hellre vilja fråga: Vilka mammor helammar efter ett halvår? Hur stort är problemet? Det må ha varit ett klumpigt uttalande, men löjlig är snarare frågan även svaret.

Jag undrar också i mitt stilla sinne varför man skaffar barn om man inte vill ta hand om det. Det är det allting handlar om - män som av olika anledningar inte kan ta hand om sina barn. Bönder, företagare eller you name it, alltid män och aldrig kvinnor. Barn verkar inte vara prioriterat. Pengar är viktigare.

Jag kan förstå att man av olika anledningar inte vill ha lagstiftad delad föräldraledighet och den diskussionen kan vi ta över en öl eller två, men det verkar som om vissa får fnatt så fort man pratar om fler pappamånader. Ingen vill tvinga någon att vara hemma. Med skattemedel kan man dock styra folks val genom att ge mindre pengar till dem som inte delar. Du får vara hemma hur länge du vill, men vi betalar inte. Det är egentligen så enkelt och inte alls oliberalt.

Birgitta Ohlsson är som vanligt lysande i frågor som denna.

söndag, september 05, 2010

Tillbaka från bloggtysnaden

Sommaren är över, men den övergick i en valrörelse och vips hade jag inte uppdaterat bloggen på flera månader. Jag har försökt så gott det går att hålla liv i Feministbiblioteket och det har tagit all min bloggkraft.

Nu är jag dock tillbaka och jag tänkte inte lägga ner bloggen!

Här är några bilder som får sammanfatta min sommar:

Sommaren började på Landsort och för en gång skull var midsommarhelgen vacker och varm.

Precis före semestern var vi i Almedalen och det var verkligen trevligt. Här ses jag äta gotländska specialiteter som Gotlands kommun bjuder på (det är ingen alkohol i glaset, det är ju trots allt kommunen som bjuder!).

Folkpartiet blev svenska mästare i politik innebandy. Alla tidiga onsdagsmorgnar var inte förgäves. DN.se var där och gjorde ett reportage. Jag hittar inte det på DN när jag letar, men här har innebandyförbundet en länk till filmen.

Jag är en stolt vinnare (även om jag kanske inte låg bakom varenda mål som gjordes av vårt lag).

Sedan följden en veckas lång semester i Frankrike tillsammans med make, bror och svåger. Först bilade vi runt i Normandie och såg så klart invasionsstränderna. Detta är Omaha beach.

Ibland var vädret inte det bästa men humöret ändå på topp. Bilen tog oss runt och vi såg tapeter, kloster och ciderfabriker.

Vi såg även otrolig mysiga franska byar, som denna Beuvron-En-Auge.

Sedan var det också tid för att glassa i solen, här i hamnen i Honfleur.

God mat fick vi också, här råbiff i Rouen.

Sedan bar det av till Paris och bilen återlämnades. Fin utsikt från rulltrappan i Centre de Pompidou.

Det var ju en familjeresa, så här kommer en syskonbild från taket på en galleria där min bror fick en lunch som han blivit lovad i födelsedagspresent.

Slutligen är bild från en fantastisk restaurang och vinbar i Marais. Det blir inte mycket bättre än såhär.

Se även min redogörelse för den kulturella delen av resan, sett ur ett feministiskt perspektiv på Feministbiblioteket.

lördag, juli 10, 2010

Sommar

Min vår och försommar har varit hektisk med flera resdagar i veckan och jag har i princip aldrig varit hemma. Därför har bloggen blivit lidande. Nu tar jag sommaruppehåll och kanske gör något inlägg då och då, men kommer nog att vara ganska inaktiv. Jag har däremot inga som helst planer på att sluta blogga, men en liten bloggpaus känns nödvändig.

Jag lägger all min bloggenergi på Feministbiblioteket. Läs och kommentera där!

Trevlig sommar alla läsare!

tisdag, juni 08, 2010

Annika Östberg - daltandet fortsätter

Jag har inte tid att blogga nuförtiden eftersom jag reser land och rike runt och ser till att folkpartister får en gedigen webbutbildning. Dock kunde jag inte låta bli att lägga ett litet inlägg om det som engagerat mig länge och som jag skrev om redan i bloggens begynnelse. Det handlar om Annika Östberg och mediernas daltande med henne och förminskning av de brott hon begått.

Jag skrev inget om det när hon flyttades till Sverige eftersom jag då var på bröllopsresa i Kina och missade hela debatten. Vad jag förstår efteråt var det många som talade om att det blev en häxjakt mot henne och många skulle därmed inte hålla med mig om att det daltas. Jag har därför varit ganska tyst i frågan.

Men idag kan jag alltså inte låta bli att skriva några rader. Nu ska Annika Östberg sommarprata. Det hade väl varit ok om hon hade presenterats som den brottsling hon är. Men nej, på Sveriges radios hemsida kan man läsa följande: Fängslad i USA under 28 år efter att ha blivit dömd för dubbelmord. Morden begicks av hennes dåvarande pojkvän, men enligt domen gjorde hon inget för att stoppa dem.

Enligt domen? Det känns som att det här ligger en liten värdering. Kan vi räkna med att en av nästa års sommarpratare blir Tony Olsson med den beskrivande texten att han enligt domen inte gjorde något för att stoppa Jackie Arklöv? Jag tycker inte att vi ska särbehandla brottslingar för att de är kvinnor, och det tror jag att vi gör här. Dock är det självklart att Östberg efter avtjänat straff ska släppas fri och lämnas ifred. Hon får gärna göra ett radioprogram om hur det var att utföra ett brott och ångra sig efteråt, men man ska kalla brottet vid sitt rätta namn.

Läs Expressen , Aftonbladet och Svenska Dagbladet.
Bloggar: Fredrik

måndag, maj 24, 2010

Victoria får sin vilja igenom

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga idag. Det känns oerhört trist att Victoria gick sin vilja igenom och ska ha brudöverlämning på sitt bröllop. Som jag har argumenterat för tidigare så är detta en statsangelägenhet och om man vill ha ett sådant bröllop (läs: om man fortfarande tycker att det är ok att ärva en statschefstitel) så får man faktiskt finna sig i att inte få bestämma själv. Detta borde givetvis Andreas Wejryd sagt till henne. Tyvärr verkar han vara en ryggradslös person. Jag är glad att han har yttrat sin åsikt i frågan, men vad hjälper det när alla white trash-bridezillas runt om i landet vill göra som Victoria? Då har prästerna såklart inte ett skit att sätta emot. Sorry, men nu läggs en ny ribba.

Det värsta är ändå bristen på ärlighet i argumentationen. Att det skulle vara en symbol för tronföljaren som blir förd till altaret av kungen är bara trams. Skulle kungen spatserat in med Carl-Philip om det var hans som var tronföljaren? Nej, såklart inte. Det är bara efterkonstruktioner för att legitimera ett dumt val.

Men dummast av allt och alla måste väl ändå Magdalena Ribbing vara. Här reder hon ut begreppen. Men det var då det. Nu är det annat ljud i skällan. Nu handlar det vår kronprinsessa och då är till och med Ribbing beredd att lägga gamla principer åt sidan.

Jag återupprepar: Hoppas att monarkin avskaffas snabbare än Vickan hinner överlämnas!

Fler bloggar om detta: Helle Kein, Amanda Lövkvist, Jesper Svensson

fredag, maj 14, 2010

Var är brudarna i den nya brittiska regerigen?

Det är verkligen roligt med liberaler i den brittiska regeringen. Dock är det mindre roligt att endast 4 av 23 ministrar är kvinnor. Kanske är det så att just brittiska kvinnor saknar den kompetens som behövs för att styra landet. Kanske är de brittiska kvinnorna mindre intresserade av politik än i exempelvis Sverige. Eller så är det så att de gubbar som nu bildat regering tror att kvinnor är mindre kompetenta och mindre villiga att få makt. Förmodligen är det så.

Redan på 80-talet var Storbritannien ett föregångsland med en kvinnlig regeringschef som är en av de mest kända regeringschefer de haft. Vad hände med jämställdheten i politiken efter det? Inte mycket kan vi konstatera. Jag saknar denna vinkel i svensk media. Vi om några borde reagera på avsaknaden av kvinnor på höga poster!

Läs mer om den nya brittiska regeringen: Svenskan, Aftonbladet, DN

torsdag, maj 13, 2010

Lars Vilks och yttrandefriheten del 152

Lars Vilks har återigen varit i blåsväder. Återigen har galna fundamentalister försökt att stoppa det han gör. I detta fall var det inte Vilks själv som gjort något, utan han föreläste om vad man får och inte får göra i olika länder. Ett högst relevant ämne kan man tycka. Galna män försökte stoppa honom och blev nedbrottade av poliser och många fick tårgas i ögonen, ja ni kan se hela förloppet på Upsala Nya tidnings webbplats om ni klickar på länken ovan.

Bloggaren Fredrik frågar sig som om yttrandefriheten har en gräns. Svaret på den frågan borde för varje liberal vara nej. Fredrik jämför med Djurgårdssupporten som blir nedklubbad i motståndarklacken och insinuerar att alla borde tycka att han inte har rätt att hävda yttrandefrihet. Men självklart har han det. Ingen människa kan någonsin anses vara rättfärdigad att slå ner någon för det den personen säger. Jag blir fruktansvärt provocerad av det Fredrik skriver, men jag funderar inte på om han borde censureras.

En del personer viftar bort Lars Vilks som en tokfrans, och det kanske han är, men det är inte det som detta handlar om. Föreläsningen i Uppsala handlade om yttrandefrihet och de som förstörde föreläsningen var emot yttrandefrihet och vårt öppna samhälle. Jag förstår inte hur man kan försvara det öppna samhället och samtidigt försvara dem som vill rasera det. Man måste komma ihåg att det inte är ett gäng kränka muslimer som visade upp sig i en föreläsningssal i Uppsala. De är extremt medvetna om vad de gör. Hur förklarar vi annars vad de gjorde där? Varför var de intresserade av en öppnen föreläsning vid universitetet som skulle hållas av Lars Vilks? Jo, såklart därför att de är ute efter honom och bara väntade på ett tillfälle att slå till och förstöra. Han har provocerat dem och deras uppgift är att se till att tysta honom. Trevligt, eller hur? (Lyssna på dem som stämmer in i en kör bakom de som slåss: MO-HAM-MED, MO-HAM-MED, allt verkar mycket regisserat.)

Jag drar en parallell till den så kallade Salemmarschen. Jag tycker att det är fruktansvärt att det finns nazister in vårt land som samlas och demonstrerar, men tyvärr är det inte det enda problemet i sammanhanget. Så kallade antifascister anordnar motdemonstrationer för att visa sitt förakt och dessa motdemonstrationer urartar alltid och folk i Salem vågar inte gå ut och alla affärer stänger när marschen ska gå av stapeln. Vad är AFA:s syfte? Jo, att marschen inte ska få hållas. Det kan ju låta ädelt för en oinsatt att man vill stoppa nazister från att demonstrera, men det de vill är att yttrandefriheten inte ska gälla alla. De vill bestämma om vad man får och inte får säga. Samma sak är det med de fundamentalistiska galningarna som är efter Lars Vilks.

Det vi bör fråga oss är vilket samhälle vi vill ha. Vill vi ha ett samälle där alla har rätt att uttrycka sin mening så ska vi låta Vilks hållas. Vill vi isätllet ha ett samhälle där vi väljer några som i sin tur väljer ut vilka som har rätt att yttra sig, då kan vi be honom hålla truten. Men då ska vi också veta att det kanske inte alltid är dem vi gillar som sitter vid makten och utser vad som är acceptabelt att prata om och en vacker dag kanske det är vi som måste hålla tyst. Alla som vill ha det andra alternativet räcker upp en hand!

Slutligen vill jag säga att jag funderade ett tag på om jag inte tyckte att Lars Vilks bara var en tokfrans, men tack vare honom ser vi att vårt öppna samhälle och vår yttrandefrihet är hotad. Så länge det viktigaste är att få tyst på Lars Vilks och inte på dem som vill tysta honom så har vi större problem i samhället än vad vi tror.

Läs mer i Expressen och Aftonbladet

Andra bloggare som skrivit om detta: Maria Byström, Per Altenberg, Christian Tegnvallius, Sakine Madon och Niklas Odelberg