tisdag, november 30, 2010

Fyra år till och mitt liv

Nu har jag sett filmen Fyra år till. Det var väl näst intill obligatoriskt för mig som folkpartist. Filmen var bra och jag blev glad av den, men det är inte om själva innehållet i filmen som detta blogginlägg ska handla.

För mig var filmen mycket nostalgi. Förutom det uppenbara om Folkpartiet och hela den miljön, så handlade det också om Stockholm och mitt jobb på Riksdagen. Sedan jag var liten så är bilder över min hemstad någonting stort. Alla i hela Lidköping var och såg Älskar, älskar inte och jublade när polisbilen tog en repa förbi hamburgerrestaurangen Krikelin istället för att köra genom Stockholm. Nu har jag en ny hemstad och det är klart att jag inte sitter och skriker ”Titta, de visar från Stockholm på TV” nuförtiden. I filmen Fyra år till är det dock hela min miljö omkring Riksdagen som filmas. Filmens huvudpersoner åker dessutom åker förbi Gullmarsplan vid ett tillfälle. Det var när de stod utanför mitt jobbs ytterdörr, där jag går varje morgon, som jag inte kunde hålla mig längre, utan viskade till min kompis: Mitt jobb!

Min småstadsmentalitet går nog aldrig helt ur mig och jag skäms inte för att jag blir glad över att se det som är hemma för mig på film. Det kändes också bra att få påminnas om att jag är lyckligt lottad som får jobba i en sådan fin miljö och bo i en så vacker stad. Det var inte meningen att jag skulle flytta till Stockholm och det är inte alltid jag säger med stolthet att jag bor här, så det är inte helt märkligt att jag är glad över att bli påmind om det.

söndag, november 21, 2010

Jag har läst alla nobelpristagare på 2000-talet

Det är roligt att ha olika bokprojekt och vid sidan om Feministbiblioteket har jag tänkt läsa alla nobelpristagare. Nu har jag även ett nytt projekt som jag ämnar genomföra i mitt liv och det är att läsa en bok från varje land i världen. Jag har fått idén från min kompis Elin som läser alla länder i bokstavsordning och bloggar om dem. Så ambitiös tänker inte jag vara, men jag kanske redovisar några böcker då och då här. I år kommer jag inte att hinna färdigt med min egen litteraturkanon, men det gör inget för jag läser som aldrig förr i alla fall. I år kommer jag förmodligen att läsa mer än 100 böcker.

Nåväl, här är en liten reflektion på nobelpristagarna på 2000-talet:

2010 Mario Vargas Llosa, Peru: Jag gillade hans bok Bockfesten och jag kommer definitivt att läsa mer av honom. Den stygga flickans rackartyg står på att-läsa-listan. Jag tyckte inte att hans kvinnoporträtt var så platta i Bockfesten, som många varnat mig för.

2009 Herta Müller, Rumänien: Jag föll pladask för det poetiska språket i Hjärtdjur. Så underbart vackert och samtidigt så krypande läskigt om Rumänien under kommunisttiden. Jag hade helst inte velat träffa mig själv har stått på att-läsa-listan sedan jag läste denna bok förra året.

2008 Jean-Marie Gustave Le Clézio, Frankrike: Jag läste Allt är vind, eftersom det var den bok som det rekommenderades att börja med. Jag gillade den, men jag fick inte mersmak. Kanske läser jag något mer av Le Clezio senare.

2007 Doris Lessing, Storbritannien: Jag började med Den femte sanningen och tyckte att det var underbart att läsa en feministisk bibel som dessutom var skriven av en nobelpristagare. Jag var fast och har sedan dess läst alla böcker om Martha Quest, Det femte barnet samt Gräset Sjunger. Fler böcker står i bokhyllan i väntan på att bli lästa!

2006 Orhan Pamuk, Turkiet: Jag började med Pamuks självbiografi Istanbul. Den var lite seg i början, men sedan lossnade det. Jag läste även Snö som började bra, men sedan blev seg. Jag har några fler böcker i bokhyllan, men jag är inte säker på att jag läser något mer.

2005 Harold Pinter, Storbritannien: Det är svårt med dramatiker eftersom jag tycker att det är lite jobbigt att läsa pjäser. Pinters politiska åsikter gjorde att jag drog på det i det längsta att läsa honom. Jag har läst pjäsen Födelsedagsfesten och den var okej.

2004 Elfriede Jelinek, Österrike: Jag var spänd på denna märkliga kvinna och läste Pianolärarinnan. Den boken var fantastisk bra i 200 sidor och sedan spårade den ur. Jag har därför inte kommit mig för att läsa något mer av henne.

2003 J. M. Coetzee, Sydafrika : Här läste jag Onåd och det var en bok jag tyckte var bra. Det var ingen bok som lämnade några djupare spår och därför har jag inte heller försökt hitta något mer av Coetzee.

2002 Imre Kertész, Ungern: Jag läste, som alla andra, Mannen utan öde och det var en fantastiskt bra bok om koncentrationsläger under andra världskriget. Jag gillade stilen i boken och jag fastnade för den, trots att ämnet kändes lite uttjatat vid tiden då jag läste den (2003, tror jag det var). Jag har dock inte läst något mer av Kertész.

2001 V.S. Naipaul, Storbritannien: Jag läste Vid flodens krök som utspelar sig i ett icke namngivet land i Afrika. Jag tyckte inte om boken. Jag kommer dock att ge Naipaul en chans till på temat en bok från varje land, eftersom han är från Trinidad/Tobago och har skrivit en bok om det landet.

2000 Gao Xingjian, Frankrike (född i Kina): Novellsamlingen När jag köpte ett spinnspö åt farfar var fylld med vackra naturskildringar från Kina, men det var då det enda som var bra med denna bok. Boken var bara en transportsträcka fram till att jag skulle skriva detta blogginlägg!

Jag kan lägga till med lite sorg att jag fortfarande inte läst någon nobelpristagare före de fick priset. Men det kommer förhoppningsvis!

Läs här min feministiska analys av årtusendets nobelpristagare.


onsdag, november 17, 2010

Feminisbrud på Newsmill


Nu har jag gjort debut som debattör på Newsmill. Jag skriver om Mona Sahlins avgång och att hennes misslyckande inte ska ses som ett misslyckande på grund av det kön hon har.

Sahlins misslyckande är inte en kvinnas misslyckande
Det kom lite som en chock att Mona Sahlin avgick nu, men samtidigt så var det nog nödvändigt. Hennes tid som partiledare har inte varit så lyckosam och hon lyckades inte med det som hon var tvungen till - att återta regeringsmakten. Dock ska vi ha klart för oss att Monas tid som partiledare inte ska ses som ett misslyckande på grund av att kvinnor skulle vara sämre på att leda landet, skriver Hanna Lager, redaktör för Feministbiblioteket.

måndag, november 15, 2010

KG Bergström har glömt Österbergs taxiåkande

När man trodde att KG Bergström inte kunde bli mer gubbig, kommer han med nya utlanden. I morse i SVT morgon pratar han om Mona Sahlins eftertädare. Som jag skrev om tidigare så anser Bergström Att Sofia Arkelsten har förbrukat sitt förtroende eftersom hon låtit sig bjudas på en resa av Shell. Som efterträdare till Mona Sahlin, anser samme Bergström att Sven-Erik Österberg är en av de hetaste kandidaterna. Jag vet inte om alla minns, men Österberg är riksdagens främsta taxiåkare. 2007 hade han åkt taxi för 77 000 kr på riksdagens bekostnad.

Jag kan bara tolka detta som att KG Bergström anser att det är bättre att åka taxi för skattebetalarnas pengar än att åka på resa för Shells pengar. De förstnämna är glömt och borta, medan det andra är oförlåtligt. Perspektiv, någon?

söndag, november 14, 2010

Aung San Suu Kyi är fri!

Det känns helt fantastiskt att Aung San Suu Kyi har släppts ur sin husarrest. Dock kan jag inte låta bli att känna en viss skepsis. När låser de in henne igen? Men jag har ändå bestämt mig för att vara försiktigt positiv när det gäller Burmas demokratiutveckling. Jag tror inte att det kommer att gå fort, men med Aung San Suu Kyi fri ökar nog möjligheterna för oppositionen att göra något.

Läs mer: Aftonbladet, DN, Expressen, SvD

Läs även recension av en biografi över henne på Feministbiblioteket.

tisdag, november 02, 2010

Gubberiet mot Arkelsten

I SVT:s morgonsoffa den 1 november 2010 diskuterar KG Bergström stormen kring Sofia Arkelsten. Jag satte teet i vrångstrupen när jag hör honom säga att Fredrik Reinfeldt antingen inte har samma fingertoppskänsla vad gäller rekrytering av kvinnor (Stegö Chiló, Borelius), som han har vid rekrytering av män (Borg, Bildt). Eller så har moderaterna inte tillräckligt med kompetenta kvinnor.

För det första. Det Arkelsten har gjort sig skyldig till är att åka på en bjudresa, något som många, många riksdagsledamöter både före och efter henne också har gjort. För det andra. Den förträffliga Carl Bildt har också åkt på bjudresor. Ändå väljer Bergström att säga att Arkelstens agerande sänker henens trovärdighet, samtidigt som han i nästa mening säger att Carl Bildt är en toppenrekrytering till regeringen. Hur tänkte han?

Är det verkligen ingen som reflekterar över att drevet går hårdare mot kvinnor? I exemplet ovan är det alldeles uppenbart att KG Bergström dömer kvinnor på ett hårdare sätt än män. Men det är inte det enda exemplet. Att det finns journalister som tycker att det är motiverat att fota Arkelsten när hon sitter på sitt kontor och gråter, är ett annat. Jag väntar fortfarande på smutskastningen av Bildt och smygbilder på honom. Men just det ja, han är ju man.