tisdag, december 29, 2009

Hämvändarparty

För första gången sedan studentbalen besökte jag Stadt i Lidköping på annandagen. Jag har tidigare beskrivit min hemvändarångest här, men trots att jag kommit över den ångesten tillräckligt mycket, har jag alltså inte varit på Stadt. Främsta orsak till det är det höga inträdet (jo, så är det faktiskt).

För 180 kr fick jag och min man uppleva Lidköpings samlarpunkt på annandagsnatten. Vi drack massor med öl och drinkar (det behövdes!), men trots att ”alla var där” såg jag ingen annan, som jag verkligen känner, än min kära vän från riksdagskorridorerna. Jag och min man kände oss lite bortkomna och jag led av lite ångest:

Ångest 1: Det är som en finlandsfärja och jag tycker egentligen att det är bra.

Ångest 2: De flesta i min ålder sitter hemma med sina barn.

Ångest 3: Scotts spelar och sångaren var min tonårsförälskelse. Dock ej besvarad sådan. Jag fick en tryckare på fritidsgården, men jag fick aldrig hångla.

Sedan händer en annan sak som bara händer i småstäder. En kille som jag först inte känner igen går fram och vrålar i mitt öra mitt under konserten: Är det du som är politikern? Vad ska jag svara? Ja, säger jag lite förvirrat. Han berättar att han är bror till en annan av mina tonårskärlekar (en besvarad sådan, med honom fick jag hångla) och att han kandiderar till fullmäktige i en av Sveriges större städer för ett annat alliansparti. Jag vet inte varför jag får den informationen, men jag önskar i a f honom lycka till. Roligt att se att man gjort avtryck i sin hemstad.

Det var det, Stadt i Lidköping med Scotts och hela köret. Jag tillbaka till Stockholm igen och nu är det tid att packa upp och sedan diska de fina besticken vi köpte på Rörstrands outlet.

tisdag, december 22, 2009

Tid för njutning

Nu är det jul och med jul kommer underbart god julmat och massor av julgodis. Ingenting av det underbara ätbara i juletid är nyttigt och ångesten över extrakilo som ska bantas bort i januari är på många håll stor. Här kommer några tankar från mig inför den kommande matfrossan. Tänk efter, är det värt att ha ångest?

Jag är överviktigt, inte mycket, men tillräckligt för att jag måste tänka på vad jag stoppar i mig för att jag inte ska gå upp mer. Men jag trivs med mig själv. Jag tycker om min kropp och hur jag ser ut. Inte varje dag och inte varje sekund av dagen, men i det stora hela så är jag nöjd. Jag behöver som sagt gå ner i vikt, men som för många andra så är det inte ett akut tillstånd av fetma.

Därför har jag inte ångest. Jag vet att jag kommer att gå upp i vikt under julen och att jag måste anstränga mig hårdare i januari för att gå ner det igen. Jag vet det, för det är så varje år. Vad jag också vet är att jag brukar vara extra motiverad just i januari att träna hårdare och äta nyttigare. Därför känns det verkligen meningslöst att tänka på det i förväg. Istället för att ha ångest för varje tugga jag tar, så njuter jag av att det är jul och att maten och godiset är gott. Njuter, inte har ångest.

Mitt råd till alla julfirare är att börja tycka om er själva och njut av att vara lediga och slappa. Fundera på vad ni vinner på att tänka på om det är lättmjölk eller standardmjölk i latten, hur mycket konstiga tillsatser det är i ischoklad eller om det är ok att dricka vin varje kväll under ledigheten. Vad spelar det för roll? Var sak har sin tid och nu är det tid för njutning.

God jul!

Lite bilder från julen 2008:

Julmat till lunch.

Julmat till middag.

Julefterrätt.

Julhanna anno 2008.

fredag, december 18, 2009

Har feminister bättre sex?

Frågan diskuterades på fikarasten efter att vi läst ingressen till denna artikel i Expressen. Jag svarade ja och fick mothugg av två manliga kollegor, som båda betraktar sig själva som feminister. Det kan man väl ändå inte påstå, sa den ena. Jo, tror jag absolut! (Jag hade vid denna diskussion inte läst artikeln, och nu efteråt när jag har det kan jag hålla med skribenten, men denna bloggpost handlar enbart om påståendet).

Först ska jag väl säga att jag menar generellt och inte på individplanet. Feminister som grupp har förmodligen bättre sex än icke-feminister som grupp.

Med det klargjort ska jag förklara hur jag tänker. Genom tiderna har patriarkatet varit ett faktum och även om man har gift sig av kärlek så informationen och upplysningen om sex inte varit särskilt bra. Efter 70-talet har mycket förbättrats, men fortfarande lever många människor fångade i sin egen könsroll. För att ha bra sex så krävs det (tror jag i alla fall) en medvetenhet om sin egen kropp. Man måste också veta vad man gillar och vad man vill ha för att det ska vara skönt. Sedan måste man ha mod att tala om för den andra vad man vill och ha mod att fråga vad den andra vill ha. Båda måste ha mod att ta för sig och låta den andra ta för sig.

Jag tror att feminister är mer medvetna om sin kropp och om könsroller och när man når ett feministiskt medvetande så blir man förhoppningsvis också medveten om sin egen kropp och att man själv också har rätt att njuta. Jämställda män, skulle jag tro, är också mer medvetna om att sex är njutning för båda.

Jag kan förstå att detta är provocerande för många personer som tycker som jag, men som inte kallar sig feminister. Till dem vill jag säga att detta är en generalisering och att det inte är en hållbar argumentation på individnivå. Jag tror också att mycket blir bättre med tiden, feminist eller ej. Och för det kan man verkligen tacka feminismen och den sexuella revolutionen!

söndag, december 13, 2009

Politometern

Alla politiskt intresserade måste kolla in Politometern, som startats av Martina Lind. Här kan du söka bland politiska bloggar och se vad som är senaste nytt i den politiska bloggosfären.

Stor eloge till Martina för denna fantastiska sajt!

Lite tankar om feminismen

Jag läser mycket feministiska böcker just nu eftersom jag har nylanserat min gamla hemsida feministbiblioteket.

Att vara likhetsfeminist är för mig självklart som liberal. Nu är särartsfeministerna så få att man knappt behöver påpeka att man tror på att könsroller är skapade och att de individuella skillnaderna mellan människor är större än skillnaderna mellan könen. De som håller med särartsfeministerna om att manligt och kvinnligt bör bevaras och att kvinnor och män har, av naturen givna, roller kallar sig oftast inte för feminister. Men de finns och alltfler liberaler jag känner går år särtartshållet. Ofta händer detta när de har fått barn. Det är lite skrämmande, men det som är fascinerande mitt i allt ihop är att de som hatar högerfeministerna mest är vänsterfeministerna. Och vänsterfeministerna har faktiskt också mycket inslag av särartsfeminism. Bland annat så är kvinnoseparatistiska arrangemang vanligt i vänsterkretsar efter som ”kvinnor har erfarenheter som bara kvinnor kan ha” och i boken Äga rum fick jag lära mig att konflikten i de egna kretsarna har varit huruvida transkvinnor är välkomna till dessa arrangemang eller inte. För mig låter detta helt absurt. Om man ens måste diskutera en sådan sak så har man gått långt i sitt särartstänk.

Jag ogillar all form av särartstänkande oavsett som det handlar om medfödda roller eller kvoteringar hit och dit (nej, föräldraförsäkringen är inte kvotering, utan individualisering) och ju mer jag läser det vänsterfeminister skriver så inser jag att de är minst lika särartsfeministiska som högerfeministerna. Eller i alla fall har de något gemensamt.

Slutligen vill jag säga att jag kallar mig feminist. Jag kallar mig inte liberalfeminist, för jag har ingen anledning att distansera mig från andra feminister som tycker korkade saker. Jag är lika mycket feminist som de. Däremot, om någon frågar vilken inriktning inom feminismen som ligger mina åsikter närmast, så svarar jag liberalfeminismen. Dock är det få som frågar, istället tar många för givet att man måste ”köpa hela paketet” om man kallar sig feminist. Det måste man inte för man kan ha olika ideologier i botten. Jag är liberal. Liberalismen är min ideologi. Jag tycker att feminismen gör en bra analys på hur samhället är uppbyggt och vilka strukturer som finns. Feminismen är ett analysverktyg. Därför kan man vara både feminist och liberal eller feminist och kommunist.

söndag, december 06, 2009

Ingen effekt med jämställdhetsbonus

Nähä, jämställdhetsbonusen hade ingen effekt. Det behövs piska, inte morot. Men det har jag redan sagt så många gånger.

Problemet med folkomröstningar

Igår skrev jag om Schweiz. Henric tipsade mig i en kommentar om det dåliga med folkomröstningar.

Nyligen hade jag en dust med en man i styrelsen i min bostadsrättsförening. Jag gör sedan i maj min värnplikt i styrelsen. Bråket handlade om att ha ett medlemsmöte eller inte. För att göra en lång historia kort kan man säga att han vann och vi hade ett lyckat medlemsmöte. Vad jag dock vägrade att erkänna efteråt var att det var rätt att ha ett medlemsmöte. Jag är nämligen av den åsikten att man i en bostadsrättsförening ska ha ett årsmöte där man väljer styrelse och sedan så kan alla medlemmar förvänta sig att styrelsen sköter sitt jobb och att min insats därefter är avslutat för det närmaste året. Om inget exceptionellt händer, såklart.

Min förklaring på min, för min styrelsekollega så absurda, ståndpunkt var att jag har samma åsikt när det kommer till folkomröstningar. För många folkomröstningar kommer att leda till att bara dem som är intresserade av frågan, kommer att rösta. På samma sätt i din bostadsrättsförening. De som är intresserade av blommor i trapphuset och enhetliga ”ingen reklam-skyltar” kommer att komma och de som hellre sänker sin månadsavgift med en krona i månaden än att slänga ut pengar på något onödigt tjafs, kommer inte att komma.

Men folkomröstningar är faktiskt ännu värre än medlemsmöten i en förening. Folkomröstningar kan leda till att politikerna inte vill ta ansvar för politiken, utan gömmer sig bakom folkomröstningsresultat. Och det är verkligen illa i en sk demokrati. Vi har valt representanter för att sköta demokratin och då ska vi andra inte hela tiden tvingas ta ställning i kniviga frågor.

Minaret-omröstningen i Schweiz är ett lysande exempel på att politikerna inte vill ta ansvar. Politikerna måste vara en garant för alla människors lika rättigheter. Demokrati är inte att en majoritet enas om att vissa personer ska få sina rättigheter beskurna.

Med andra ord, folkomröstningar behöver inte betyda mer demokrati.

Och tillslut, tänk er att i en demokrati med många folkomröstningar kan en liten skrikande lobbygrupp förmodligen få större chans att driva igenom en folkomröstning. I Stockholm skulle det kunna vara Aspuddsbadet-gaphalsarna, huva!

Och dagens kanske mest underhållande: Ett galet land varnar ett annat galet land.

lördag, december 05, 2009

Minaret-förbud och bristen på demokrati

Dilsa Dmirbag-Sten skriver på Brännpunkt i SvD idag om frihet, demokrati och minaret-förbud. Den frihet som vi i västvärlden åtnjuter tas för given, men håller på att begränsas på olika ställen i Europa. Det senaste exemplet är nu minaret-förbudet i Schweiz. Ordet demokrati kan vara ett var vår tids mest missbrukade ord och i fallet Schweiz så används det för att visa att folket gemensamt minsann har beslutat detta. Det man glömmer då är att demokrati inte bara handlar om att majoriteten ska bestämma. Demokrati är också skydd för minoriteter och i det fallet har man misslyckats med att vara demokratiska i Schweiz.

Enligt min mening är det odemokratiskt att ens ställa frågan. Frihet att bygga på sin egen mark måste vara lika för alla. Visst kan man säga att minareter inte passar på en eller annan plats, precis som att man inte får bygga ett nyfunkishus i Gamla Stan i Stockholm, men ett generellt förbud mot minareter är bara diskriminerande.

Dilsa Dmirbag-Sten skriver:

Vår demokrati vilar på idén om universella mänskliga rättigheter som utgår från individens suveränitet. I den svenska lagstiftningen har vi individuella rättigheter – inte kollektiva. En självklarhet, kan tyckas. Men ändå verkar de flesta i debatten inte förstå skillnaden. De välmenande kräver att vi ser islam som en god kraft för att förhindra rasism och diskriminering av muslimer, medan främlingsfientliga krafter gör alla muslimer kollektivt ansvariga för övergrepp som sker i islams namn.

Så rätt och så bra.

lördag, november 28, 2009

Nya feministbiblioteket

Nu är sidan äntligen klar! Fortfarande fungerar inte adressen feministbiblioteket.se, så använd feminsitbiblioteket.wordpress.com så länge.

Gå in och föreslå nya böcker, kritisera mina recensioner eller erbjud dig att skrivs en gästrecension! På nya feministbiblioteket ska diskussionen bli mer central och alla ska kunna vara delaktiga.

En annan nyhet är att jag har fört in en ny kategori, övrigt, där böcker hamnar som andra tycker är feministiska, men som jag inte tycker platsar i biblioteket.

Nya böcker idag:
John Stuart Mill – Förtrycket av kvinnorna
Harriet Taylor Mill – Kvinnornas befrielse och Om äktenskapet
Nanna Lundh-Eriksson – Sveriges drottningar

Och böcker som förpassas till övrigt:
Fjodor Dostojevskij – Brott och Straff
Ayn Rand – Och världen skälvde

Föräldraförsäkringen – slutet för den här gången

Det blev fettorsk på landsmötet, trots att vi vann debatten. När det genererar enorma applåder när någon blir förbannad på att andra vill lägga sig i ens liv så fanns där inte mycket att hämta. Dessutom försökte många göra poänger av att sossarna beslutat om tredelad föräldraförsäkring: ”sedan när blev sossarnas politik norm för oss?”. Kanske inte behöver tillägga att några sådana argument inte kom från dem som var för.

Jag noterade inte att de flesta som var för var unga barnlösa kvinnor. Jag anser fortfarande att jag som barnlös har rätt att tycka till om hur skattemedlen ska fördelas.

Argument som jag gillade skarpt:

  • Det ojämställda uttaget av föräldraförsäkringen är den största orsaken till de ojämställda lönerna.
  • Att ställa krav är att bry sig, sedan när tycker folkpartiet att man inte ska ställa några som helst krav i socialförsäkringar?
  • På Island har det fungerat väl. Inga barn lämnas för tidigt på dagis där.
  • Det första året är viktigt för det fortsatta ansvaret för barnet. Den som tar ut mest föräldraledighet tar också ut mer vab.
  • Barn ska garanteras rätt till båda sina föräldrar.
  • Lagstiftning behövs för att bryta ojämställda könsrollsmönster.

Kampen fortsätter. Vi ger aldrig upp!

måndag, november 09, 2009

Ibland behövs mod att köra över

Sanna Rayman skrev i lördags (jag vet, jag är inte så snabb på att reagera pga detta) på ledarplats i Svd om individuell föräldraförsäkring. Men hon kallade det inte så. Under rubriken Allt de behöver är modet att köra över dig raljerar hon över feministers krav på delad föräldraledighet.

Ja, Sanna Rayman, ibland behövs mod att köra över folk. Jag är glad att folkets kördes över i frågan om homosexuellas rätt att ingå partnerskap och sedermera rätt att ansöka om adoption. När det kommer till jämställdhet har man alltid fått kämpa i motvind. Det var inte så att kvinnlig rösträtt infördes för att den breda massan ville det. Inte heller liberalare abortlagstiftning eller avskaffandet av sambeskattning. Feminister kämpar alltid i motvind, så även idag.

Jag förstår att jag och Rayman inte står på samma sida i denna fråga, men om det nu är valfrihet för barnfamiljer som är så otroligt viktigt så undrar jag varför man inte satsar stenhårt på att utöka föräldraförsäkringen till 2 år, eller varför inte 5 år? Det skulle öka valfriheten något enormt.

Den reella valfriheten för kvinnor, och för män, kommer först att inträffa när det blir ett jämnare uttag av föräldraförsäkringen. Innan dess kommer kvinnor ha det svårare på arbetsmarknaden och män i vårdnadstvister.

Men vi tar ett steg i taget och hoppas att folkpartiets ombud röstar för flexequality.

måndag, november 02, 2009

Under arbete - feministbiblioteket.se

Just nu håller jag på att lägga om mitt feministbibliotek i en ny mall. Därför kanske det blir lite tystare på bloggen än vanligt. Det är ett enormt arbete som visserligen är kul, men som tar mycket tid. Det kommer att bli en mycket bättre sida efter omläggningen:

* Nu kommer du att kunna kommentera och ge tips direkt på sidan.
* Nyheter och senaste uppdateringar kommer att finnas i en blogg.
* Sidan har RSS-flöde.
* Jag kommer att börja ta in gästrecensioner.
* Du kommer att kunna hitta olika feministiska paket samt hitta böcker på olika teman.
* Det kommer att komma nya kategorier.

Som sagt, det kommer att bli hur bra som helst och vill du ha en förhandstitt så mejla mig så skickar jag länken. Jag kommer att behöva massa input! Jag sköter omläggningen av alla texter och min snälla bror kommer att fixa en snygg layout.

tisdag, oktober 27, 2009

Flexequality - tredelad föräldraförsäkring

Det känns bra att lobbyverksamheten för tredelad föräldraledighet pågår för fullt. Jag är själv anhängare av helt delad föräldraförsäkring, men tycker att tredelad är ett bra steg på vägen. Läs här vad Per Altenberg har skrivit och här vad Martina Lind skrivit i frågan. Nu kan man även diskutera saken på landsmötesbloggen.

Ni kommer inte att se mig i talarstolen på landmötet eftersom jag kommer att sitta på podiet och uppdatera webben. Ibland måste man hålla isär tjänstemannarollen och politikerrollen. På landmötet är jag tjänsteman, men här på bloggen är jag politiker med egna åsikter.

De viktigaste orsakerna till att alla som är ombud bör rösta ja till motionen om tredelad föräldraförsäkring är:

  • En jämnare fördelning av föräldraförsäkringen är bra för jämställdheten.
  • Barnen får träffa sina pappor mer.
  • Om kvinnor tar ut färre föräldradagar kommer fler kvinnor att kunna göra karriär (risken att anställa en blivande mamma som kommer att vara hemma i en evighet minskar, risken att anställa en blivande pappa ökar).
  • Kvinnor kommer inte längre att halka efter lika mycket i löneutvecklingen.
  • Att kvinnor och män delar mer lika i föräldraförsäkringen kommer att ha positiv inverkan på arbetet mot ingrodda könsroller.

Ni som är ombud: Rösta ja till Altenbergs och Lindhs (med fleras) motion Flexequality – tredelad föräldraförsäkring!

onsdag, oktober 21, 2009

Ta debatten, men se till att vinna!

Många är de politiker med lång meritlista som inte lyckats att spöa Jimmie Åkesson i en debatt. Jag kan inte förstå att det ska vara så svårt. Men efter att Fredrik Malm gav honom en match så börjar jag undra om inte fokus varit fel. Fredrik Malms syfte verkar ha varit att vinna debatten. Och det gjorde han. Maud Olofsson m fl verkar ha haft som syfte att vinna hela världen. Då är det mycket mer som står på spel. De må vinna de redan övertygade själarna, men de som vacklar blir bara än mer övertygade om att sd är ett bra alternativ.

Varför bemöter man inte argumenten om islamisering? Ingen vettig människa kan väl tycka att det är bra om rabiata islamister får diktera hur Sverige ska styras? Folkpartiet har satt ner foten många gånger, bland annat när det gäller skolundervisning för muslimska flickor. Varför kan man inte säga det? Varför ska man istället skrika ”Du är rasist!” så fort Åkesson öppnar munnen? Det är mycket bättre att visa att sd och Åkesson är rasister, att påpeka det bör vara överförligt i en debatt.

Jag förstår verkligen inte hur politiker efter politiker misslyckas med att ta debatten. Fredrik Malm räddade de etablerade partiernas heder igår. Tack för det!

Läs också vad Malm skriver.

måndag, oktober 19, 2009

Bra dagis är en nödvändighet

Jag nappar på samma artikel som Rasmus bloggat om. Jag läste en bok för ett tag sedan på samma tema som denna artikel, dvs mammor i Storbritannien. Boken heter På pottkanten och är skriven av Gisela Chand.

Det vi ta för givet här i Sverige är i andra civiliserade länder inte lika självklart. Det handlar om dagis och barnpassning. För att båda föräldrarna ska kunna göra karriär så krävs en väl utbyggd barnomsorg till rimligt pris. Och det handlar kanske inte heller bara om att göra karriär. För att båda föräldrarna ska kunna ha bra jobb, krävs bra dagis.

I På pottkanten får vi följa den svenska Anna som falligt för den brittiska charmören, men när hemmafrulivet är verklighet och karriären blev till sand, är livet – och maken - inte längre lika charmerande.

Utan bra dagis till rimliga priser får vi aldrig ett jämställt samhälle. När hemmafru inte är något man väljer, utan något man tvingas till, kan vi aldrig uppnå ett samhälle där män och kvinnor har lika möjligheter.

Det är skrämmande att det i länder så nära oss ser så illa ut med jämställdheten. Man ska inte alltid slå sig för bröstet, men in detta fall kan vi verkligen konstatera att Sverige har bra barnomsorg som gynnar kvinnor i karriären.

Dock finns det alltid mer man kan göra. Kampen för ett mer jämställt Sverige går alltjämt vidare.

torsdag, oktober 15, 2009

Episkt feministiskt misslyckande?

Jag fick ett mejl idag från någon som kallar sig FELblog och som vill nå ut till olika feminister. Personen i fråga ville tipsa mig om att Robyn och Lykke Li gjorde ett episkt feministiskt misslyckande under Way Out West i somras.

Här är framträdandet:



Såhär tolkade FELblog framträdandet:



För dem som inte orkar kolla klippet kan jag berätta att Robyn och Lykke Li uppträder i burka för att efter en minut slänga av sig dessa och under har de sexiga kläder och högklackade skor. Tolkningen är en ironisk text om att de är västerländska kvinnor som minsann är så fria att de kan klä sig utmanande. Jag antar att jag ska tycka att detta är någon form av dubbelmoral. Det tycker jag inte.

Vad är det för fel på utmanande kläder och höga klackar? Tyck att jag är hemsk om ni vill, men att klä sig utmanande är inte per definition fel. Och det värsta jag vet är när man tycker att vi västerländska kvinnor är lika förtryckta som arabvärldens kvinnor. Burka och ”tvingas” klä sig utmanande är inte samma sak. Jag tycker också att det är fel med kvinnoideal som ingen kan leva upp till, men vi har ett val och ju fler som väljer att inte försöka nå upp till det kvinnoidealet, desto bättre. Och det blir bättre. Alla modeller är inte längre jättesmala och det finns snygga, moderiktiga kläder för större personer. Att påstå att vi har det värre eller lika illa som kvinnor i länder där man tvingas bära burka visar på att man inte har fattat något. Så nej FELblog, jag förstår inte poängen.

fredag, oktober 09, 2009

Lite LUF-nostalgi

Jag har varit aktiv i Liberala ungdomsförbundet i många år och suttit i förbundsstyrelsen (fs). Många av mina vänner idag är från den tiden. De tycker att jag sedan dess gjort en ideologisk resa från vänster till höger. Jag brukar fundera på det ibland, eftersom jag faktiskt inte bytt åsikter i så värst många frågor. Visst, man byter fokus, men kanske kan det vara något annat som ligger bakom en sådan syn? Kanske var det lojaliteten, inte mot ungdomsförbundet, utan mot falangen, som var det viktigaste då?

Igår var jag på mingel på Magasinet Neo och där träffade jag Johan Ingerö, som också var aktiv på min tid. Han och jag var varandras ideologiska motsatser och vi hade inte så mycket till övers för varandra på den tiden. Många var de debatter där vi var på olika sidor och Johan var en av dem som gärna såg att jag kickades ut ur fs. (Måste här tilläggas att jag idag tycker att Johan är en mycket trevlig och klok man och det som en gång var har vi lagt bakom oss.)

Hur som helst, igår påminde Johan mig om LUF:s kongress i Hammarö 2003. Det var det året jag avgick ur fs och det var min sista kongress. Det var en kongress där vänster och höger slogs mot mitten. (Johan mindes att han och Henric Grubbström hamnade på samma sida i debatter, något som aldrig hänt tidigare). Den stora frågan var avkriminalisering av narkotika.

Jag hade som fs-ledamot reserverat mig mot beslutet att avslå alla motioner som ville avkriminalisera bruk av narkotika. Min åsikt var (och är fortfarande) att ett förbud mot bruk inte löser de stora problemen. Detta ska inte blandas ihop med att vara för legalisering av narkotika, något som jag själv skulle komma att göra denna kongress.

Debatten var på natten. Jag, som egentligen inte skulle få rösta, var ombud, tack vare att någon annan ville sova. Jag brydde mig mycket lite och gick också och la mig och sov. Plötsligt väcktes av min vän Magnus Simonsson som ville att jag skulle komma upp och rösta. Drogliberalerna höll på att vinna. Jag gjorde som Magnus sa, gick upp, tog med mig mitt röstkort och röstade mot att avkriminalisera bruk av narkotika. Jag blev vansinnigt besviken när jag såg att min röst inte räckte och att Johan Ingerö kunde stå och jubla i andra ändan av aulan. Drogliberalerna jublade, och vi som var emot en legalisering var ledsna. Men det var inte legalisering vi hade röstat om.

Visst är det lustigt? Jag röstade mot min egen övertygelse, men med mina vänner. Just då, i den stunden, var jag övertygad om att jag gjorde rätt. Johan Ingerö kunde ju inte ha mer rätt än Magnus Simonsson! Identiteten och lojaliteten till falangen var viktigare än själva sakfrågan. När jag rannsakar mig själv så funderar jag om det inte har hänt fler gånger.

tisdag, oktober 06, 2009

Fler kvinnor i världspolitiken = en bättre värld

Det är fantastiskt att det går framåt i världen vad det gäller jämställdhet. Min favorit Hillary Clinton har jag tidigare hyllat och som utrikesminister gör hon uppenbarligen skillnad. I svenskans artikel från igår kan vi läsa om att kvinnors intågande i världspolitiken har lett till en rad olika förbättringar för kvinnor:
• Beslut om ett FN-organ för kvinno­frågor.
• Mer tonvikt på krediter till kvinnliga företagare.
• Insikt om att många små jordbruk drivs av kvinnor.
• Strävan efter att klassificera våldtäkt som krigshandling.
• Försök att få fler kvinnor invalda i parlament.

Det finns många antifeminister som tycker att vi feminister ser till kön och inte kompetens, men här kan vi tydligt se att avsaknaden av kvinnor gör att fokus på kvinnor frågor blir mindre. Jag är inte särartsfeminist och tror inte at vi kvinnor bryr oss mer om mjuka frågor, men för att bryta den mansdominans som finns i världen så behövs kvinnor, det är inte tal om annat!

Och på tal om kvinnor så är det mycket glädjande att, av tre nobelpristagare i medicin, är två kvinnor. Det går som sagt framåt.

onsdag, september 30, 2009

Calle Schulman om föräldrarollen

För oss som gillar delad föräldraledighet är Calle Schulman dagen hjälte. Hans debatt inlägg är så bra att man rörs till tårar. Det är så viktigt, det han skriver, att man alltid måste finns för sina barn, man kan inte nöja sig med små korta inspel då man är roliga pappan. Man måste också ta ansvar för att hem och familj fungerar.

I Calle Schulmans familj så var det pappan som delade hemlisar med sina söner och mamman som lagade maten och betalde räkningarna. I hur många hem ser det inte ut just så? Jag är glad för att Schulman är öppen och berättar om sin familj. Förhoppningsvis kan det få någon att öppna ögonen.

Det är viktigt att båda föräldrar tar sitt ansvar. Och det är viktigt att båda kan vara roliga, men samtidigt inte försumma maten eller disken. Barn bör kunna ha hemlisar med både mamma och pappa.

Jag tror att delad föräldraledighet kommer att leda till mer jämställdhet i hemmen, dels för att båda tvingas ta ansvar, dels för att både vet vilket jobb det är att vara hemmafru/hemmaman och dels för att båda får samma beroende av att vilja vara med sina barn. Och vad vi lär ut till våra barn, kommer de i sin tur lära ut till sina. Familjen och hemmet är bådas ansvar, det kan aldrig bara vara en kvinnosak.

måndag, september 28, 2009

Grattis, en kvinna kvar som regeringchef i EU!

Idag kan vi gratulera Angela Merkel till valsegern i det tyska valet. Nu kan hon och hennes kristdemokratiska CDU bilda regering tillsammans med det liberal FDP. En borgerlig valseger med andra ord.

Vi kan också gratulera Europa till att man får behålla en kvinna som regeringschef inom EU. 2009 är det så illa att bara en kvinna leder ett EU-land. Som tur är, är det fortfarande en kvinna och inte noll. Man får glädjas åt det lilla.

Mer genus åt folket!

Det är underbart, Kajsa Wahlström! Du har så rätt. Jag hoppas att fler slutar att se det stora genusspöket och istället se vad som finns bakom. Det är klart att alla föräldrar vill sina barn det bästa och vem vill inte att barnen ska få utvecklas på sitt eget sätt, utan att vuxnas attityder får påverka dem negativt?

Så fort man blandar in ordet genus, verkar det som att många föräldrar ser rött och tror att det handlar om att göra deras söner till bögar eller deras döttrar till flator. Varför är det så svårt att förstå att det handlar om att låta alla vara som de är?

söndag, september 27, 2009

Middag med Pol Pot del 2

Nu har jag varit och sett utställningen om Röda Khmererna på Forum för levande historia. Om vi bortser från avsändaren så måste jag säga att utställningen var mycket bra och tänkvärd.

Min egen fundering
om vad folk tänkte då fick delvis ett svar. Det verkar trots allt som att folk hade dålig koll på vad som verkligen hände. Med tanke på att högt uppsatta personer i Sverige ifrågasatte vittnesmål från flyktingar så är det kanske inte så konstigt. Det var helt enkelt en annan tid då. En tid före internet och före ett stort informationsflöde som vanligt folk kunde ta del av dygnets alla timmar. Det man fick reda på var det som stod i tidningarna eller hördes på radio eller TV. När möjligheten till källkritik är liten är det lättare att tro på auktoriteter.

Gunnar Bergström, som var med på resan till Kambodja har själv kommenterat sina egen bilder som en del av utställningen. Det känns skönt att i alla fall en av de deltagande resenärerna har ändrat uppfattning idag. Idag kan ha se kritiskt på det han fick se. Det som berörde mig mest var bilden på barn som arbetar i sjukhusen. Alla läkare var avrättade och någon bättre sjukvård gick inte att få.

Man kan även tita på Jan Myrdal TV-film och även om jag inte orkade se hela, så såg jag tillräckligt mycket för att förfasas över filmen. Det var kanske inte så mycket vad Myrdal tyckte att han såg som var det häpnadsväckande, utan snarare att det var en TV-film. Var det ingen som ifrågasatte?

Det är tur att tiderna förändras och att vi nu har tillgång till mer information så att vi kan bilda oss en egen uppfattning. Som tur är, är det varken vanligt eller populärt i samhället att hylla Kuba eller Nordkorea idag. De flesta vet för mycket för att lyssna på sådana stollar, men det är bra att bli påmind om att ondska ibland försvaras på de mest otroliga sätt.

torsdag, september 24, 2009

Jag skulle inte heller gå i bikini till en Moské

Ja, Alia Khalifa, din niqab är ditt eget problem. Som flera andra redan skrivit så kan man inte kräva att få se ut hur som helst när man jobbar med barn. Även om det råder religionsfrihet i Sverige.

Nej, Alia Khalifa, du är inte diskriminerad. Om jag vill arbeta på dagis iförd ett vitt lakan med hål för ögonen så kommer jag inte att få det.

Det handlar inte om att vara rädd för nya saker. Att klä sig som ett svart spöke är ingen ny företeelse. Det bygger på att man som kvinna inte får visa sig för män. Varför ska man i ett öppet och modernt samhälle tycka att det är positivt att kvinnor väljer att följa dessa uråldriga och förlegade, religiösa traditioner? I ett demokratiskt samhälle får alla göra sina egna val, men som jag skrev i mitt tidigare inlägg, så behöver man för den skull inte tycka att alla val är bra.

Denna fråga har två aspekter, dels vad som är diskriminering vad gäller klädval och dels vad som är religionsfrihet.

I det första fallet är det självklar, man måste kunna ställa krav på hur man går klädd eller hur man ser ut. Det måste vara ok att säga att piercningar i ansiktet inte är ok på denna arbetsplats eller att här bär vi inte jeans.

Då kommer vi osökt in på nästa aspekt, religionsfriheten. Står den över alla andra rättigheter? Är saker som annars inte är ok, något som man kan göra för att man tillhör en viss religion? Dvs är det ok att säga att man inte får se ut som ett spöke i vitt lakan, samtidigt som man måste tillåta kvinnor i niqab? Jag tycker inte det. Jag tycker inte att man har mer rättigheter bara för att man är religiös.

Så, Alia Khalifa, jag kommer inte att slåss för din rätt att bära niqab på din arbetsplats. Att din klädsel är en konsekvens av din tro är fullkomligt irrelevant.

fredag, september 18, 2009

Desperata hemmafruar i ny tappning

Efter att de svenska hollywoodfruarna har visat upp sig på TV har debatten om hemmafruar fått lite fart. Det är ett av mina älsklingsämnen!

Anna Anka vill vara en förebild för svenska kvinnor genom att visa att jämställdhet är trams och att det är varje kvinnas skyldighet att suga av sin man om man vill undvika otrohet. Det hade kanske inte varit så mycket att skriva om eftersom Anna Anka knappast kan sägas vara en röst som talar för många svenskar. Men nu har KD:s partisekreterare gått ut och hyllat henne. Underbart.

Man kan fråga sig vad som menas med ”rätten att få vara hemmafru”. Jag har inte så mycket att säga om ifall kvinnor beslutar sig för att vara hemma och inte jobba, så länge jag som skattebetalare inte behöver vara med och finansiera det. Jag tycker nödvändigtvis inte att det är ett bra beslut, men det skulle jag inte heller tycka om att någon gick med i sossarna heller. Vi alla måste få göra våra val.

Frågan är var som är så bra med Anna Ankas val. Hon säger öppet att män som byter blöjor är patetiska och att det är skamligt när kvinnor betalar för sig själva på restauranger. Vad, Lennart Sjögren, är så positivt med detta?

Roland Poirier Martinsson på Timbro har också givit sig in i debatten och tycker att det är bra med hemmafruar. Jag vet inte om man anser att frun ska ställa upp på sex, men vi får anta att så inte är fallet. Dock undrar jag hur han betalar sin hemmafru. Om det nu är så hedervärt att ta hand om sitt hem som enda syssla, så måste man ju få skäligt betalt och ha rätt till samma trygghet som sin man, eller hur?

Nu tycker inte jag att livet som hemmafru lockar, men om jag skulle ta jobbet som hemmafru i mitt hem så ser mina löneanspråk ut som följer: Först betalas alla räkningar. Sedan betalas en summa in på mitt pensionssparande som motsvarar den pension som jag förlorar när jag inte jobbar (vad händer annars vid en eventuell skilsmässa eller ännu värre, dödsfall?). Efter det får jag en summa pengar på att ICA-kort eller liknande för de matinköp som ska göras. Samma sak gäller bensinpengar, kläder till barnen (om vi hade några) osv. Efter det delar vi rakt av på det som blir över. Jag vill se den som kan visa upp en lön som skulle kunna matcha mina krav. Och jag har väldigt svårt för dem som tycker sig vara värda mindre än detta.

KD ropar högt om att detta är varje kvinnas val, men om de väljer en sämre trygghet, ja var står ni då när fattiga fd hemmafruar står på bar backe utan skälig pension eller ens arbetslivserfarenhet? Vad det verkligen så lyckat? Det är en sak att tycka att alla har ett val och en annan att tycka att valen är bra.

Och Roland försörjer sin fru. Jag kan inte låta bli att undra om hon få en skälig lön för sitt arbete. Kanske får hon det, men Roland måste ändå vara medveten om att inte många skulle ha råd att betala en sådan lön och även om de hade det så skulle de förmodligen inte göra det. Så nästa gång du får frågan av en amerikan varför det är så själviskt av en man att försörja sin familj så kan du svara att hemmafruar inte har någon trygghet utanför äktenskapet och därför är beroende av sin man. Det är orsaken till att är det själviskt.

söndag, september 13, 2009

Caster Semenya

Jag tycker som så många andra synd om Sydafrikas friidrottsstjärna Caster Semenya. Visst, hon ser manlig ut, men hon är en kvinna. Semenya är intersexuell och det är inte ett helt ovanligt tillstånd. Om Semenya är uppväxt som kvinna och vill vara kvinna, varför ska hon inte få tävla i idrottssammanhang som kvinna?

Jag köper inte orättvis-argumentet för allvarligt talat, vad är rättvist i idrottens värld? Är det någon som ser Usain Bolt springa 100 m och sätta världsrekord som ingen annan varit i närheten av någonsin och tänker "det kunde varit jag, om jag bara tränade lika mycket"? Om du gör det så kan jag tala om för dig att så är inte fallet. Bolt är en supertalang som genom sina gener kan göra det omöjliga möjligt. Det är klart att han inte skulle springa så fort om han inte tränade, men jag tror ni fattar poängen.

Om Semenya diskas så måste idrottsvärlden slå fast hur man ska hantera intersexuella och den enda slutsats jag kan dra är att de inte kommer att få tävla alls, om de anser sig vara kvinnor. Inte särskilt sportsligt, anser jag.

Som tur är hyllas Semenya i sitt hemland. Hon borde hyllas som en hjälte överallt.

lördag, september 12, 2009

Middag med Pol Pot

Många är de liberaler som som kritiserar Forum för levande historias nya utställning, Middag med Pol Pot. Jag har nu inte sett utställningen, men har väl deras reklamfilm. Såklart är den träffande och tänkvärd, men lämnar trots detta bitter eftersmak.

Jan Myrdal må vara galen som fortfarande inte har tagit avstånd från sin hyllning av det demokratiska Kampuchea, men är det statens uppgift att upplysa befolkningen om det? Jag tycker att det är lite unket av en statlig myndighet att peka ut två personer (varav en som tagit avstånd från det hela) i en kampanj som denna. Dessutom var det två kvinnor med på samma resa, som av någon anledning valts att hållas utanför.

Staten ska inte bedriva upplysningskampanjer, oavsett om det handlar om nazism eller kommunism. Två fel gör inte ett rätt. Satsa pengarna på historieundervisningen i skolan istället!



Reklamfilmen Middag med Pol Pot.

Detta är ett ämne som tidigare engagerat mig. Jag anser att det är ett otroligt viktigt ämne och med annan avsändare hade mitt omdöme varit: Klockrent!

onsdag, september 09, 2009

Böcker att läsa 2009 del 3

Nu har jag läst färdigt den 15:e boken i min litteraturkanon och jag ska redogöra för dem. Här och här hittar ni de övriga tio som jag läst.

Allt är vind - Jean-Marie Gustave Le Clézio: En bok om fransk kolonialism. En gammal dam berättar om sin barndom på Mauritius och hur hon var tvungen att fly därifrån när landet blev fritt. Jag gillade denna bok.

Nässlorna blomma - Harry Martinsson: Mamma, den var lika trist som du mindres den från din barndom!

Min sons historia - Nadine Gordimer: Jag gillade denna berättelse om frihetskämpen i Sydafrika och hur hans kamp drabbade familjen. En otroligt gripande bok. Det känns som att rasproblematiken i Afrika är ett genomgående tema hos många noblempristagare på senare tid (Gordimer 91, Coetzee 03, och Lessinger 07).

Rosens namn - Umberto Eco: Den var i början väldigt seg, men sedan lossnade det och denna klosterdeckare blev otroligt spännande!

Stäppvargen - Herman Hesse: Ibland blir det lite för svårt och tungt. Jag var inte så imponerad.

Nu kan jag också meddela att jag håller på att läsa bok nummer 60 och att denna bok är Anna Karenina. Jag måste se till att speeda upp om jag ska bli klar med alla böckerna före jul.

Stäppvargen läste jag ut i helgen på Gotlandsfärjan. Jag var på Gotland i helgen för att fira svärmors 65-årsdag. Såhär kul hade jag:

Stora Torget i Visby

Fårö.

onsdag, september 02, 2009

Septembermelankoli

Det är september och trots att detta är en av årets absolut vackraste månader så känner jag vemod. Jag känner alltid vemod när sommaren är över. Jag älskar sommaren. Jag älskar att bada. Jag älskar solen och värmen.

Men jag tycker inte illa om hösten, tvärt om. Hösten är full av nystarter och nytändningar. Det är nu jag är mer motiverad än någonsin att satsa på ”beach -10” och det är nu som jag mår som bäst och är som mest utvilad.

Jag ska göra något åt detta, som nu har ökat till 10 kg, och när jag har gått ner fem kilo så får jag köpa mig en i-pod. Det låter väl som en bra deal?

måndag, augusti 24, 2009

Nya tider, nytt liv

Detta misslyckades. Jag gick istället upp i vikt under sommaren. Istället för att kämpa hårt med mat och träning blev det:

Mycket njuta av mat och god dryck.

Trevliga kvällsnöjen.

Läsa i solen.

Och den träning jag fick var mest av detta slag.

Men nu blir det andra bullar för nästa år ska bikinin fortfarande passa.

Sommaren 2009 i bilder

Sommarens outfit: Mina rosa solglasögon!

Sommarens mat: Blandat kallskuret från finefood, vid sidan om allt grillat förstås.

Sommaren bästa: Äntligen stiltje på Landsort.

Sommarens snyggaste: Min man!

Sommarens sötaste: Sälarna.

Särskilt den lilla orädda ungen som låg kvar och solade sig när vi kom och tittade.

De svarta prickarna är nyfikna sälar.

Sommarens upptäckt: Världens godaste sushi finns i Sjöstaden!

Sommarens nice try: Grilla råa korvar på hög värme.

Sommarens firande: 1-årig bröllopsdag. Här på Grands veranda.Dricka drinkar på Debaser.

Och slutligen hemma på balkongen, ätandes just sommarens mat och lite annat smaskigt!

tisdag, augusti 18, 2009

Mer släkt

Nu blev det en liten ofrivillig bloggpaus. Jag ska genast bättra mig!

Jag skrev tidigare om att jag ska samla något från föräldrarnas mor- och farföräldrar. Jag glömde bort mina pepparkaksformar som jag fick av mormor. De har tillhört Bärta Sjöberg, min mormors mor. Henne minns jag för hon dog inte förrän i början av 80-talet.

Jag rotade fram min pepparkaksformslåda i källaren. Formarna var på den tiden mycket detaljerade och inte så lätta att ha att göra med. Jag har tex aldrig lyckats få en hel pepparkaka med Bärtas ren-form (kolla in hornet!). Benen överlever inte heller länge. Favoriten är tallen som vi bruklar få till en per bak, helt fantastisk!

onsdag, juli 29, 2009

Och så slutligen: Årets Rigabild 2009

Behöver jag kommentera? Tiggande kvinna utanför svensk bank juli 2009 då Lettland befinner sig i djup kris och befolkningen är belånade upp över öronen. Man får ingen bra magkänsla av att se sådant.

Riga dag 4 & 5

Vi var mycket effektiva och turistiga och såg massor av kyrkor och museum; Ockupationsmuseet, Museet över Rigas historia och sjöfart, Lettlands historiska museum, Museet över barrikaderna 1991, Domkyrkan, Peterskyrkan, Jacobskyrkan samt Ortodoxa kyrkan.

Såhär mycket reklam gör Riga för sitt historiska museum och sitt konstmuseum. Vi hittade först inte och väl inne var det många trappor innan vi hittade rätt. Vi fick hjälp av några andra turister och väl inne var vi de ända besökarna.

Jag vill ha choklad! Mycket god fika i gamla stan.

Trevliga gränder överallt.

Ett utslag av den lite bristande servicen på många ställen: Det var visst två för en. Helt plötsligt fick vi dricka två drinkar istället för en...

Sista dagen tog vi en tur och tittade på all vacker jugendarkitektur.

Det fanns många fina hus.

Och på ett ställe hittade vi en guidad tur på insidan av ett hus. Det visade sig vara Stockholms handelshögskola och en ung entreprenör hade kommit på idén med att guida folk igenom sin skola för 30 kr. Det var inte så mycket att se, men killen var så glad över att Andreas kunde berätta mycket för honom, eftersom han också gått på Handels. Vi var glada över att se sådan entreprenörsanda och trots att han propsade på att turen skulle vara gratis för oss gav vi honom betalt och dricks på det.

Jurmala dag 3

I lördags valde vi att göra en endagstur till Jurmala, den stora badorten utanför Riga. Pendeltåg kostade 40 kr tur och retur och resan tog en halvtimma.

Här sitter jag i min strandklänning på pendeln. Utanför svischar Rigas förorter förbi. På vägen tillbaka upptäckte vi cykelvägen som gick hela vägen längs spåret. Nästa gång ska vi hyra cyklar istället!

Promenadgatan i Majori, en av småorterna i Jurmala.

Här finns det gott om vackra, renoverade hus...

...och fula kommunistiska badhotell.

Stranden är oändligt lång och här finns allt man kan önska sig, även om vi endast ville ha en strand och ett hav att bada i. Strandstolarna som man kunde hyra var för dyra, det skulle kosta oss en hundralapp och det var det inte värt.

Stranden var uppdelad i en mjuk del där man kan sola, sedan en nedtrampad väg där man kan promenera och cykla och sedan en liten remsa innan havet börjar. Nu är vi på väg hem och vädret börja svaja lite.

Tillbaka i Riga och återigen på Lidorestaurangen. Här äter jag färska bigaråer.

Jag i min fina Mathew Williamsson-klänning från HM.

Riga dag 1 & 2

Nu har vi kommit hem från en minisemester i Riga, en resa som många, många svenskar verkar göra. Man kunde aldrig prata för högt på svenska för det fanns öron överallt. Det är förståeligt, för Riga är en fantastisk stad! Jag var här för tio år sedan och väldigt mycket har hänt sedan dess. Här kommer vår semester i bilder, del 1:

Nere vid floden Dugava. För tio år sedan fanns ingen vacker strandpromenad som nu.

På samma restaurang som för tio år sedan. Jag hittade den inte först för alla nya uteserveringar med kulörta lyktor, men den låg kvar vid Domkyrketorget (här ska kanske påpekas att jag är begåvad med ett enormt bra lokalsinne och hittar alltid tillbaka till ställen jag varit på tidigare trots att det går massor av år). Den ingår i den stora Lido-kedjan och erbjuder billig inhemsk god mat. Här äter jag rökt kyckling med stekt potatis och svampsås.

Detta blev vårt favorittorg där vi drack öl varje kväll. Mycket trevligt, men lite väl hög livemusik på vissa ställen.

Detta är Rigas stora marknad där all form av mat och råvaror säljs. Andreas var i sjunde himlen! Marknaden är inhyst i tyskarnas hangarer för luftskepp som de använde under första världskriget.

Sedan tog vi en spårvagn till de sk Moskvas förorter. Här är det inte lika glassigt som i stan.

Tillbaka till centrala Riga och detta är den svenska porten. Hit går nygifta par för att få lycka i äktenskapet och så gjorde även vi.

Vi tog en drink på Hotel Latvia och fick denna vackra utsikt. Man kan se vårt hotell snett bakom den ortodoxa kyrkan. Vi bodde på Hotel Ridzene, vilket var ett femstjärnigt hotell och enligt vårt tycke ett bra hotell med svensk businesshotell-standard.

Här kan man se EU uppifrån. Man kan klicka på bilden för att få den större, men trots det kan du nog inte urskilja alla länder. Vi upptäckte att Slovenien inte fanns med. Vid en närmare titt på marken upptäckte vi att Slovenien hade fått små, gröna blommor och det är därför man inte kan se det på håll.

I Lettland äter man dill. Andreas fick både dill i peston och dill i bearnaisen. Jag blir glad när min potatisgratäng bara innehåller dill som går att avlägsna. Man tröttnar snabbt på denna krydda.