Hemma?

Nu är jag tillbaka på jobbet igen efter semestern. Sista helgen hann jag med något som är lite speciellt. Jag besökte mina föräldrar. Inget speciellt med det, men sedan jag träffade min pojkvän har vi haft för vana att gå ut och dricka öl i min gamla hemstad. Innan jag träffade Andreas gick jag aldrig ut hemma. Det var förenat med ångest och jag ville aldrig träffa några som kunde tänkas känna igen mig. Varför vet jag inte riktigt. Nu är jag hyfsat avslappnad, men det är ändå en konstig känsla att sitta bland en massa folk som man har gått på samma skola som eller som man känner igen från dagmamman.

Andreas tittar ut över puben och över plasten utanför säger: "Här växte du upp Hanna, detta var ditt liv." Det är kanske därför jag känner sådan panik. Jag vill inte tillbaka. Samtidigt kan jag inte se något fel i att bo i en småstad och gå ut i en småstad och känna alla i en småstad. Det kan ju vara jättemysigt! Men samma småstad känns för mig väldigt kvävande.

I påskas. Andreas går ut och träffar en vän från Stockholm på krogen. Det känns lustigt. Jag hälsar på alla jag känner (mest brorsans kompisar). Andreas säger att han tror att det är såhär på Magaluf. Jag vet inte, men kanske för oss. Jag har varit på Kreta. Där är folk väldigt fulla och man känner inte igen sig, trots att man är lika full. Det är kanske samma sak.

Jag älskar trots allt min hemstad, men den ska avnjutas i lagom doser. Jag är glad över att jag börjat utforska dess nattliv och ämnar inte sluta med det. Och kanske är det som Andreas säger att party i en småstad är som att åka på charter. Fast utan solen förstås. För det regnade i helgen. Men jag hittar ju faktiskt överallt och Lidköping har inte blivit kall!