fredag, oktober 09, 2009

Lite LUF-nostalgi

Jag har varit aktiv i Liberala ungdomsförbundet i många år och suttit i förbundsstyrelsen (fs). Många av mina vänner idag är från den tiden. De tycker att jag sedan dess gjort en ideologisk resa från vänster till höger. Jag brukar fundera på det ibland, eftersom jag faktiskt inte bytt åsikter i så värst många frågor. Visst, man byter fokus, men kanske kan det vara något annat som ligger bakom en sådan syn? Kanske var det lojaliteten, inte mot ungdomsförbundet, utan mot falangen, som var det viktigaste då?

Igår var jag på mingel på Magasinet Neo och där träffade jag Johan Ingerö, som också var aktiv på min tid. Han och jag var varandras ideologiska motsatser och vi hade inte så mycket till övers för varandra på den tiden. Många var de debatter där vi var på olika sidor och Johan var en av dem som gärna såg att jag kickades ut ur fs. (Måste här tilläggas att jag idag tycker att Johan är en mycket trevlig och klok man och det som en gång var har vi lagt bakom oss.)

Hur som helst, igår påminde Johan mig om LUF:s kongress i Hammarö 2003. Det var det året jag avgick ur fs och det var min sista kongress. Det var en kongress där vänster och höger slogs mot mitten. (Johan mindes att han och Henric Grubbström hamnade på samma sida i debatter, något som aldrig hänt tidigare). Den stora frågan var avkriminalisering av narkotika.

Jag hade som fs-ledamot reserverat mig mot beslutet att avslå alla motioner som ville avkriminalisera bruk av narkotika. Min åsikt var (och är fortfarande) att ett förbud mot bruk inte löser de stora problemen. Detta ska inte blandas ihop med att vara för legalisering av narkotika, något som jag själv skulle komma att göra denna kongress.

Debatten var på natten. Jag, som egentligen inte skulle få rösta, var ombud, tack vare att någon annan ville sova. Jag brydde mig mycket lite och gick också och la mig och sov. Plötsligt väcktes av min vän Magnus Simonsson som ville att jag skulle komma upp och rösta. Drogliberalerna höll på att vinna. Jag gjorde som Magnus sa, gick upp, tog med mig mitt röstkort och röstade mot att avkriminalisera bruk av narkotika. Jag blev vansinnigt besviken när jag såg att min röst inte räckte och att Johan Ingerö kunde stå och jubla i andra ändan av aulan. Drogliberalerna jublade, och vi som var emot en legalisering var ledsna. Men det var inte legalisering vi hade röstat om.

Visst är det lustigt? Jag röstade mot min egen övertygelse, men med mina vänner. Just då, i den stunden, var jag övertygad om att jag gjorde rätt. Johan Ingerö kunde ju inte ha mer rätt än Magnus Simonsson! Identiteten och lojaliteten till falangen var viktigare än själva sakfrågan. När jag rannsakar mig själv så funderar jag om det inte har hänt fler gånger.

4 kommentarer:

Anna sa...

Intressant! Jag tror att det ligger mycket i det där. Det handlar nog mycket om att öka det politiska självförtroendet med åren. Och att allt inte går att placera in i fack så enkelt. Ibland delar man åsikt med några, ibland med andra. På så sätt funkar ju LUF rätt bra som en politisk skola får man säga.

Anna

Hanna sa...

Jo, det är helt sant där det med självförtroende! Sedan betyder ju ens vänner och omgivning mycket. Ensam är inte alltid stark.

Hammerman sa...

Haha, lite lustigt blir det allt när man läser båda era bloggar och så nämner ni varandra. :-D

Hanna sa...

Den liberala världen är inte så stor ;o)