fredag, september 18, 2009

Desperata hemmafruar i ny tappning

Efter att de svenska hollywoodfruarna har visat upp sig på TV har debatten om hemmafruar fått lite fart. Det är ett av mina älsklingsämnen!

Anna Anka vill vara en förebild för svenska kvinnor genom att visa att jämställdhet är trams och att det är varje kvinnas skyldighet att suga av sin man om man vill undvika otrohet. Det hade kanske inte varit så mycket att skriva om eftersom Anna Anka knappast kan sägas vara en röst som talar för många svenskar. Men nu har KD:s partisekreterare gått ut och hyllat henne. Underbart.

Man kan fråga sig vad som menas med ”rätten att få vara hemmafru”. Jag har inte så mycket att säga om ifall kvinnor beslutar sig för att vara hemma och inte jobba, så länge jag som skattebetalare inte behöver vara med och finansiera det. Jag tycker nödvändigtvis inte att det är ett bra beslut, men det skulle jag inte heller tycka om att någon gick med i sossarna heller. Vi alla måste få göra våra val.

Frågan är var som är så bra med Anna Ankas val. Hon säger öppet att män som byter blöjor är patetiska och att det är skamligt när kvinnor betalar för sig själva på restauranger. Vad, Lennart Sjögren, är så positivt med detta?

Roland Poirier Martinsson på Timbro har också givit sig in i debatten och tycker att det är bra med hemmafruar. Jag vet inte om man anser att frun ska ställa upp på sex, men vi får anta att så inte är fallet. Dock undrar jag hur han betalar sin hemmafru. Om det nu är så hedervärt att ta hand om sitt hem som enda syssla, så måste man ju få skäligt betalt och ha rätt till samma trygghet som sin man, eller hur?

Nu tycker inte jag att livet som hemmafru lockar, men om jag skulle ta jobbet som hemmafru i mitt hem så ser mina löneanspråk ut som följer: Först betalas alla räkningar. Sedan betalas en summa in på mitt pensionssparande som motsvarar den pension som jag förlorar när jag inte jobbar (vad händer annars vid en eventuell skilsmässa eller ännu värre, dödsfall?). Efter det får jag en summa pengar på att ICA-kort eller liknande för de matinköp som ska göras. Samma sak gäller bensinpengar, kläder till barnen (om vi hade några) osv. Efter det delar vi rakt av på det som blir över. Jag vill se den som kan visa upp en lön som skulle kunna matcha mina krav. Och jag har väldigt svårt för dem som tycker sig vara värda mindre än detta.

KD ropar högt om att detta är varje kvinnas val, men om de väljer en sämre trygghet, ja var står ni då när fattiga fd hemmafruar står på bar backe utan skälig pension eller ens arbetslivserfarenhet? Vad det verkligen så lyckat? Det är en sak att tycka att alla har ett val och en annan att tycka att valen är bra.

Och Roland försörjer sin fru. Jag kan inte låta bli att undra om hon få en skälig lön för sitt arbete. Kanske får hon det, men Roland måste ändå vara medveten om att inte många skulle ha råd att betala en sådan lön och även om de hade det så skulle de förmodligen inte göra det. Så nästa gång du får frågan av en amerikan varför det är så själviskt av en man att försörja sin familj så kan du svara att hemmafruar inte har någon trygghet utanför äktenskapet och därför är beroende av sin man. Det är orsaken till att är det själviskt.

3 kommentarer:

Jessica Bagge sa...

Vilken utmärkt krönika, hoppas många hemmafruivrare läser och förstår den verkliga kostnaden. Undrar vem de tycker ska betala deras "fria" val när de inte kan bära sin egen pension och inte har nån relevant erfarenhet för arbetsmarknaden. Får jag välja att slippa?

Hanna sa...

Jag väljer också att slippa! Alla som gör detta val borde se till att få betalt för det också, i form av framtida pension. Men så går det ju oftast inte till...

linda sa...

bra skrivet Hanna (som alltid!). intressant. tänkvärt.
kram!!