Annandag påsk 2008 i Lidköping med omnejd

Lidköping sett från Nicolaikyrkans kyrktornsförnster. Det är första gången jag ser min stad från denna vinkel.

Kinnekulle 080324.

Jag är glad fast att det är vinter trots snart april.

Min gamla slalombacke. Här ramlade pappa och skadade sig medan jag stod ensam nere vid liften och var rädd. Jag var 7 år.

Min familj.

Varför får jag inte dricka när barnets pappa får det?

Jag vet att jag är lite sen i debatten, men detta med livsmedelsverkets rekommendationer för ammande kvinnor gör mig bara mer och mer upprörd. Det är klart att det känns skönt att få veta vad man kan och inte klan äta och dricka när man är gravid eller ammar. Ingen vill ju utsätta sitt barn för risker, men vad handlar det egentligen om?

Expressens ledare och debattartikel av Carlos Ejemyr Rojas igår var lysande. När forskning säger att man i princip kan supa sig drängfull utan att det skadar barnet så är rekommendationerna från Livsmedelsverket solklart moralistiska. Anledningen till att man inte ska dricka mer än 1-2 glas beror bara på att man inte förväntas kunna ta bra hand om ett spädbarn om man är onykter. Normala människor inser så klart detta och de som inte är normala struntar förmodligen i Livsmedelsverkets rekommendationer i vilket fall. MEN ska Livsmedelsverket verkligen ge oss rekommendationer om hur nyktra vi behöver vara när vi tar hand om våra barn?

Sedan till kärnfrågan: Varför ger livsmedelverket rekommendationer om hur mycket mammor ska dricka men inte pappor? Är det lämpligt att pappor till spädbarn är fulla? Har det någon betydelse hur full mamman är om hon inte är hos barnet? Och inte slutar väl det olämpliga i att vara full med sitt barn för att man slutar amma? Med andra ord så är de nya rekommendationerna bara en moralistisk pekpinne till alla ammande mammor.

Jag har varit tillbaka i Wien!

Jag har bott och pluggat i Wien, hösten 99. Jag återkommer så ofta jag kan, men numer blir det ganska sällan. Ryanair har gjort det möjligt att via Bratislava komma till Wien billigt. För 750 kr t o r för två begav jag och min sambo oss iväg till min älsklingsstad. Här följer bilder från den resan:

Äntligen i Wien och äntligen på Graben. Visst är det vackert!?!
I Wien kan man dricka världens godaste choklad. Eftersom jag sedan ett par år är laktosintolerant fick jag packa med mig mycket lactrase för att kunna njuta denna underbara dryck. Här på favviscafét Diglas i närheten av Stefansdomen.
Rathaus. Här bakom bodde jag, på Buchfeldgasse 16 i 8:e bizirket. Det studenthemmet finns inte längre kvar, upptäckte jag.
Schönbrunn, underbar park, underbart vackert! (Nej, jag är inte gravid.)
Heurigermat. En heuriger är en krog som säljer sitt eget vin. Vinet beställer man vid bordet och maten köper man över disk. Vi valde att äta traditionell backhändl, panerad kyckling, och deras egen potatissallad. Mums! Denna heuriger ligger i Grinzing utanför Wien.
Hundertwasserhaus - kommunala bostadshus i Wien av världens coolaste arkitekt, Friedrich Hundertwasser.
Födelsedagstårta på legendariska Hotel Sacher - såklart är det en sachertårta! Här hade jag aldrig varit förut, men det var inte så dyrt som jag fruktade (alla caféer i Wien är ju dyra och detta utmärkte sig inte nämnvärt).
Födelsedagsmiddag, hummerpasta. Tack mamma och pappa!
Mina vänner från pluggtiden i Wien, Elvira och Julia.

Att tvinga barn att gå i skolan

Jag är så otroligt förvånad. Jag trodde att förslaget om att alla ska omfattas av skolplikten inte skulle vara kontroversiellt för någon, annat än möjligen för konservativa muslimer. Varför blir folk upprörda över att folkpartiet tycker att alla elever ska delta i skolundervisningen, oavsett om det handlar om matte eller om sexualundervisning? Vi vill ”tvinga” elever att delta i skolundervisningen sägs det med avsmak. Ja, det vill vi såklart. Barn tvingar man och man tvingar dem definitivt att gå till skolan. Ingen ska kunna hävda religiösa skäl för att inte delta i någon undervisning. Till syvene och sist handlar det om att alla barn har RÄTT att delta i alla skolundervisning.

Unga invandrarflickor ska inte nekas skolundervisning på grund av att deras föräldrar har en föråldrad syn på kvinnor. Utan denna undervisning kan de inte senare studera vidare på universitet eller högskola. Vill vi verkligen ta detta ifrån dem? På grund av vad någon anser vara mot deras religion? DET är verkligen att svika invandrare. Det är inte ett svek att ge alla – oavsett etnicitet eller religion – att delta i skolundervisningen. Har vi en skolplikt ska den gälla alla. Punkt.

Go Hillary!

Jag har inte skrivit något om det amerikanska presidentvalet. Det beror inte på att jag inte med spänning följt hela nomineringsprocessen, för det har jag verkligen gjort. Det beror snarare på att jag inte har känt mig så insatt och därför inte tyckt att jag har kunnat kommentera valet på ett klokt sätt. Nu har jag dock kommit till en annan slutsats och tänker därmed tillkännage att jag helhjärtat stödjer Hillary Clinton.

Demokraternas politik ligger mig närmast och det känns mest naturligt för mig att stödja dem. Sedan är det helt klart svårt att avgöra vem som jag borde södja, Clinton eller Obama. Amerikanska förhållanden är inte som svenska och många av deras åsikter är mig mycket främmande. För mig känns det dock så otroligt viktigt att USA har möjlighet att få en kvinnlig president. Hade Clintons politik varit åt skogen skulle jag naturligtvis inte stött henne bara för att hon är en kvinna, men i valet mellan henne och Obama är valet enkelt för mig.

Birgitta Ohlsson sa i morgonsoffan i SVT i morse att kvinnor över hela världen behöver förebilder. Oavsett politisk inriktning är kvinnor som kandiderar till höga poster och får höga poster, nödvändiga förebilder för andra som vill ta sig fram. Att det finns de som vågar, även om de inte når ändra fram, gör att fler kommer att våga. Och det är verkligen på tiden att en kvinna styr världens mäktigaste land.

Jag stödjer Hillary Clinton, både för att hon är kvinna och för att hon står för en bra politik. Det är idag en glädjens dag när det ser ut som att hon har vänt den negativa trenden från de senaste nomineringsvalen. Go Hillary!

Litteraturkanon - halvvägs

Nu har jag kommit till hälften i min litteraturkanon som jag satte upp i oktober. Jag läser inte bara böcker från min lista, så det är därför det kan tyckas ta lite tid. Här kommer lite korta kommentarer av de böcker jag läst hittills, men eftersom recensioner av dessa böcker finns i massor så kommenterar jag bara hur de var att läsa.

Jag har läst böcker som jag inte skulle ha läst om det inte var för att jag ”tvingade” mig till det och jag har fått underbara läsupplevelser som jag då följaktligen inte skulle ha fått om jag inte läst dem. Sammanfattningsvis kan jag säga att jag är mycket nöjd med läsningen av dessa 10 första böcker och det blir nog fler litteraturkanon när denna är klar.

Böckerna:

En krönika om ett förebådat dödsfall - Gabriel García Márquez: Underbar. Tyvärr slutar den inte lika bra som den börjar, men det förstör inte boken. En bok som går snabbt att läsa.

Istanbul – Orhan Pamuk: Lite seg i början, men den tog sig ju äldre han blev (så brukar det ju vara i biografier). Jag vill definitivt läsa mer av Pamuk!

Lady Chatterleys älskare – D H Lawrence: Inte alls så bra som jag trodde. Jag hade lite svårt att förstå poängen faktiskt.

Brott och straff – Fjodor Dostojevskij: En mycket bra bok! Jag tyckte att den var lite seg att komma in i, men efter några hundra sidor kunde jag till och med längta efter att får läsa mer.

Äcklet – Jean-Paul Sartre: Mycket konstig, men så är ju Sartre också filosof. Boken tog sig dock och var inte helt outhärdlig att läsa.

Pianolärarinnan – Elfride Jelinek: Otroligt bra bok, i 200 sidor. De sista 50 sidorna var motsvarade inte alls början och jag var grymt besviken på slutet.

Den gamle och havet - Ernest Hemingway: Till min förvåning handlar boken bara om just den gamle och havet. Mycket tråkig bok, men den varade ju inte så länge, bara 70 sidor. Jag känner att jag måste läsa mer Hemingway för att få en rättvis bild av hans författarskap.

New York-trilogin – Paul Auster: Fantastiska tre böcker! Detta liknar inget jag tidigare läst och jag sträckläste alla tre böcker på några få dagar.

Snabba cash – Jens Lapidus: Bra och lättläst bok som verkligen ALLA har läst. Nu har även jag läst den. Lite overklig, men helt klart läsvärd.

Kristin Lavransdotter – Sigrid Undset: 870 sidor gammaldags svenska. Inte helt kul alla gånger. Boken hade sina goda stunder, men man måste nog vara en fighter för att ta sig igenom hela (för mig krävdes kräksjukan).

Lästips

På begäran kommer här lästips från mig. Jag har tidigare skrivit om min alldeles egen litteraturkanon och detta påhitt har spridit till vänner och bekanta. (Jag ska snart återkomma med en halvtidsrapport om hur det går med det läsandet.) Jag har ju också min hemsida http://www.feministbiblioteket.se/ som alltid är i behov av nya böcker för uppdatering. Den stora frågan har återkommit: Hur får man tid att läsa? Jag ska här ge er mina 10 bästa tips.

1. Läs flera böcker samtidigt, speciellt om du ska läsa en bok som är tung (både i litterärt och i fysiskt avseende).
2. Ha alltid en bok i handväskan, man vet aldrig när man bli lämnad åt att bara vänta (detta följer jag inte alltid själv och förbannar mig varje gång jag får sitta och radera gamla sms för att få tiden att gå).
3. Gå och lägg dig tidigt. Läs en timma innan du somnar.
4. Lägg en bok framför dig på vardagsrumsbordet och läs när det är något dåligt på TV. Detta funkar ofta mycket bra på helgförmiddagar.
5. Ta dig tid och lägg dig på soffan och läs istället för att titta på TV (funkar mest om man läser något riktigt spännande).
6. Läs alltid på bussen /tunnelbanan/tåget/spårvagnen/i bilen.
7. Ha alltid böcker med när du reser.
8. Läs på toa.
9. Vid jobbiga böcker som ändå ska läsas: Läs 10 sidor varje kväll och fortsätt sedan med en roligare bok.
10. För dem med MYCKET bra simultankapacitet: gå och läs!

Alla är vi olika men jag hoppas att någon fått något bra tips som leder till mer läsning!

Banankaviar

Ja, ni har väl inte undgått reklamen om den mycket märkliga kombinationen av banan och kaviar som slutar med de klämkäcka orden: ”Det är gott – vi lovar!”?

En vän till en kollega kunde inte motstå frestelsen att prova detta och köpte en tub som han sedan villigt gav bort till kollegan. Nu har snacket om denna produkt och tillhörande reklam gått i fikarummet och därför togs tuben med och bjöds på. Det var få som inte ville veta hur det egentligen smakade. En efter en provade detta märkliga pålägg. Kanske var det bara detta som var tanken? Att göra en produkt som är så konstig att ingen kan motstå att testa det? För inte var det väl på allvar menat att vara gott?

Vårt bästa betyg: Inte så illa som vi trodde.

Mitt slutord: ” Det är äckligt – vi lovar!”

Då är jag anmäld...

...så nu är det bara att fortsäta att träna hårt!

Världens mest kända…

Jag har ju skrivit om en diskussion jag hade med min bror och min sambo om vem som är väldens mest kända svensk. Då tänkte vi att en miljard kineser är rätt mycket och föreslog J-O Waldner, men nu kanske vi snarare skulle säga Den heliga Birgitta, Alfred Nobel eller kanske Dag Hammarskjöld. Sedan snöade vi in på resten av Europa. Nedan följer en lista över den mest kända får alla Europas länder (vi valde medvetet bor alla pytteländer, även om vi diskuterade prinsessan Stefanie på Monaco). Håller ni med? Vi har ju säkerligen missat en hel del så fyll gärna i!

Norge: Sorry Ibsen och Grieg, världens mest kända norrman är förmodligen Vidkun Quisling.
Danmark: HC Andersen.
Finland: Här funderade vi på Sibelius, Tove Jansson eller Urho Kekkonen, men ingen av dem är ju särskilt kända. Kanske är det Tero Pitkemäki.
Island: Snorre Sturlasson.
Estland: Här är det riktigt svårt. Erki Nool, 10-kamparen som tog OS-guld i Aten borde väl vara mer känd än Andrus Veerpalu och Kristina Smigun?
Lettland: Här kom vi inte på en enda.
Litauen: Vytautas Landsbergis. I brist på andra kändisar.
Storbritannien: Vem är mest känd av drottningen, John Lennon och Churchill? Vi satte en slant på Lennon.
Irland: Bono.
Frankrike: Napoleon.
Holland: Van Gogh eller Rembrant, vi kunde inte bestämma oss för vem. Anne Frank förekom också i diskussionen, men vi kom fram till att målarna förmodligen är kändare.
Belgien: Om man får tas med en fiktiv person så är det ju så klart Tintin, annars blev det svårare. Hergé är ju inte så känd som sin seriefigur, men å andra sidan kom vi inte på så många andra kända belgare.
Luxemburg: Marc Girardelli.
Tyskland: Här tävlar Beethoven med Göring och Göbbels. Jag vill ändå hoppas på att Beethoven tar hem det.
Österrike: Adolf Hitler. Tyvärr, men Mozart slår inte det. Inte heller Arnold Schwarzenegger. Så klart.
Schweiz: Wilhelm Tell.
Polen: Johannes Paulus II.
Tjeckien: Franz Kafka.
Slovakien. Andy Warhol.
Ungern: Ference Puskas? Eller finns det andra berömda ungrare?
Portugal: Figo? Eller är det Vasco da Gama?
Spanien: Pablo Picasso.
Italien: Leonardo da Vinci eller Christopher Columbus.
Grekland: Sokrates. Tätt följd av Platon.
Cypern: Här diskuterade vi inte någon.
Slovenien: Marilyn Ottey, men med tanke på att vår princip var vilket land man är född i så räknas väl inte det.
Kroatien: Tito.
Serbien: Gavrilo Princip.
Bosnien-Hercegovina: Här kom vi inte på någon enda känd person.
Makedonien: Alexander den store.
Albanien: Moder Teresa.
Bulgarien: Här kom vi inte heller på en enda.
Rumänien: Nadja Comaneci. Eller Ceausescu? Jag sätter en slant på Comaneci.
Ukraina: Sergej Bubka.
Vitryssland: Marc Chagall.
Moldavien: Ett stort frågetecken.
Ryssland: Är det Lenin, Putin eller Gorbatjov (för Stalin får räknas som världens mest kända georgier)? Just nu är det förmodligen Putin.
Turkiet. Atatürk.

Underbar blogg om livet på Grönland

Via en väns blogg hittade jag en fantstisk blogg om vardagslivet på Grönland. Jag älskar att läsa vardagskildringar från länder där jag inte har en aning om hur livet egentligen ser ut. Just Grönland måste jag erkänna att jag vet mycket lite om.

Läs Lulluns blogg "Lullun bland inuiter och isberg" och se hur en svensk kvinnar ser på livet på Grönland!

Neo, Percy och mikrolån

Igår var jag och lyssnade på Percy Barnevik. Han har fått ett pris för årets förändrare av Magasinet Neo. Priset har han fått för hans projekt Hand in Hand där han ger mikrolån till kvinnor i Indien för att fattiga människor ska kunna ta sig ur fattigdomen.

Det var underbart att lyssna på Barnevik som så engagerat berättade om hur han givit pengar ur sin egen fick för att fattiga människor i Indien ska få det bättre. Han anser att bistånd är bra, men att mycket bistånd används fel. Allt bistånd bör vara hjälp till självhjälp och inget bistånd ska kunna gå ner i en diktators egen ficka.

Idén med mikrolån är att låta människor starta egna företag med små medel så att de själva kan låta det växa. Mikrolånen ska också göra människor oberoende av lånehajar som tar ut ockerräntor samt ge dem en möjlighet att sälja direkt till inköparen utan onödiga mellanhänder och på så sätt få mer betalt. De kvinnor som får mikrolånen lyfter sig ur fattigdomen och växer också som människor.

Med tid under projektets gång har Barnevik blivit insiktsfull och insett att det är genom kvinnorna man måste gå för att skapa ett bättre liv för många människor. Han lånar nämligen inte ut pengar till män. De super, är opålitliga och betalar inte tillbaka. Däremot får de ju jobb i kvinnornas företag, så det går ju bra för männen också, påpekade Barnevik med ett skratt.

Det är precis detta som jag tycker att bistånd ska gå till. Det var underbart att lyssna på föredraget och höra hur detta projekt fungerar. Percy är min nya idol. Jag kommer nu att både bidrag ekonomiskt och med min fritid för detta projekt. Gå själva in och läs på deras webbplats, den engelska och den svenska.

Julen är över

Nu har granen kastats ut som sig bör. Jag komer att sakna den, men jag glädjs åt att våren kommer närmare (även om det fortfarande är låååååååångt kvar) och att barrandet är borta.

Den älskade gran jag kastade ut. Jag är mycket nöjd med de fina garntomtarna som mamma skickade till mig före jul och de coola discokulorna från Lagerhouse.

Här är granen från mitt föräldrarhem i Lidköping som jag och min bror klädde med saker vi gjort på lekis. Visst är det gulligt?

Ett nytt år och ett nytt träningsår

Då har ett nytt år börjat och jag är fylld av nyårslöften. Folk brukar säga att nyårslöften är fåniga eftersom man alltid bryter dem, men jag tycker snarare att det känns befriande med ett nytt år då man kan börja från början igen. Jag har således inte legat på latsidan utan satt igång med min träning igen. Detta lyckades jag prestera förra året och det är nu hög tid att jag funderar på vad jag vill åstadkomma i år. Till en början ska jag springa en gång i veckan ute (på helgen för jag vill inte springa när det är mörkt), på löpband en gång i veckan och styrketräna två gånger i veckan. Till detta ska jag försöka äta bättre och mindre godis så att jag på kuppen kommer att krympa lite (det är min förhoppning). När det börja ljusna på kvällarna kommer jag att öka träningsdosen. Förra året gick detta upplägget bra så jag tror på det. Jag kanske, kanske kommer att anmäla mig till Göteborgsvarvet igen. Jag ska bara fundera en vecka till. Närmast kommer jag att springa Premiärmilen den 30:e mars. Jag återkommer som vanligt med resultat och bilder!

Kung Victoria?

Om vår kära kronprinsessa blir regentblir hon Sveriges drottning. Nu är det ju så att benämningen drottning per definition är lägre än kung och detta skapar problem för vad man ska kalla hennes make. Kung kan han inte bli då han i det fallet skulle bli högre än henne, och det är han ju inte. Man har pratat om att kalla honom prins för att markera att han är lägre än drottningen. Men varför inte kalla Vickan kung? Om kung är den högsta titeln man kan få så är det väl den hon ska ha? Eller ska vi under hela hennes tid på tronen undra varför vi inte kunde få en kung utan var tvungna att nöja oss med en drottning? Nej, så klart inte. Kung Vickan måste det bli! Eller ingenting alls.

Hellre ingenting alls förstås…

Dag 5: Shopping, Central Station och hemfärd

Sista dagen började och slutade där hela resan började på Macys.

Vi var också en sväng på Union Squares outlet. Jag köpte stövlar här en annan dag.

Centralstationen är helt klart en sevärdhet.

Vi åt en god lunch här - tack svärmor!

Med tanke på all shopping var det nog här vi hängde mest. New York är en underbar stad och jag älskar den. Det dröjer definitivt inte länge till jag kommer tillbaka!

Dag 4: Shopping, MoMa, Grenwich Village, East Village

Typiskt New York: Rykande brunnar och gula taxibilar.

Jag letar efter böcker till mitt feministbibliotek! Jag hittade en intressant titel, får återkomma och tala om ifall den är bra: Laurel Thatcher Ulrich, Well-behaved women seldom make history från 2007.

Denna dags besvikelse: Dalís rinnande klockor på MoMa är utlånad. Grrr.

USA:s smalaste hus i Greenwich Village. På tok för brett om man jämför med världens smalaste hus i Amsterdam!

East Village. Mycket trevligt, men vid det här laget var vi rätt möra så vi åkte hem till hotellet igen.

Kvällen avslutades med en cosmopolitan i våra kvarter.

Dag 3: Guggenheim, The Mets, Central Park, Rockefeller Center, FN

Man har varken tid eller ork att gå på alla museum. Därför skulle vi bara titta på Guggenheims underbara fasad och gå in i shoppen. Dagens uppenbara besvikelse: Fasaden renoveras.

Här sitter jag och letar efter 1900-talskonstnärer på Metropolitan Museum of Art. Ett mäktigt museum! Här fanns alla mina favoriter: Dalí, Van Gogh, Cezanne, Chagall och många fler.

Central Park i solsken.

Rockefeller Center med på tok för mycket folk.

FN. Vi nöjde oss med att titta och inte besöka. Den här gången.

Andreas födelsedag

Vi åt en underbar middag på en underbar - och svindyr - restaurant på Andreas 30-årsdag. Vi kände oss till en början som kusinerna från landet, men till skillnad från amerikaner så äter vi med kniv och gaffel och vips så kände vi oss lite bättre. Åtta rätter i en avsmakningsmeny, allt var lite asieninspirerat. Restauranten heter Asiate och ligger vid Central Park. Tack våra vänner och mina föräldfrar för den fina presenten att få äta här. Utan er hade denna middag inte blivit av!
Utsiken vi njöt av hela kvällen.

Min 30-årsdag. De olika restauranterna hade olika, men båda helt underbara, saker att erbjuda oss ;o)

Dag 2: Emipe State Building, Little Italy och Chinatown (+ odokumenterad regnpromenad i Soho och Tribeca)

Vi började dagen med att åka upp i Empire State Buildning. Förvånansvärt lite folk och så gott som ingen kö. Utsikten var bättre än jag trodde.

Som sagt, underbar utsikt!

Sedan kom först haglet, sedan snön och sist regnet. Här äter vi Andreas födelsedagslunch. Fin italiensk restaurant i Little Italy.

Medan Little Italy krymper så växer Chinatown. Little Italy är numer en gata i Chinatown. En mycket cool del av Manhattan.

Dag 1: Ground Zero, Lower Manhattan, Staten Island, Brooklyn Bridge och Times square

Vi börjar dagen med att äta frukost på ett Café i samma kvarter som hotellet. Vi bodde på East 30, mellan Lexington och 3rd Avenue, Murray Hill Inn.

Ground Zero. Inte så mycket att se kanske, mest att minnas.

Wall Street! Här är jag bland alla business-människor.

Gratisfärjan till Staten Island är ett måste som jag rekomenderar alla att göra. Här ser man allt från vattnet.

Perfekt blick av frihetsgudinnan.

Att promenera över Brooklynbron var en fantastisk upplevelse! Andreas blev sugen på att springa New York Marathon (det blev inte jag).

Times Square. Precis som på film.

Hemma från New York

Jag har haft en fantastisk vecka och sett så mycket jag bara kunnat av Manhattan samt shoppat både nödvändiga och onödiga saker (mest det senare antar jag).

När vi kom fram i tisdags var vi så trötta att vi mest väntade ut tiden för att få gå och lägga oss. Jag hann dock med att kolla in Macys julpyntavdelning.

Överdimensionerat?

Det regnar i New York, men vad gor det nar man har semester?

Det ar verkligen inte exotiskt och jag ar inte ensam om det, men for mig ar det jattestort att antligen komma till New York, denna fatastiska stad. Jag ar har for att fira min sambo som fyller 30 ar idag.

Igar hade vi en otroligt produktiv dag och sag Wall Street och Ground Zero, shoppade pa 21 Century, tog farjan till Statten Island och spanade in frihetsgudinnan samt promenerade over Booklynbron. Idag har vi varit uppe i Empire State Building och for er som minns att jag ar hojdradd kan jag saga att det gar bra nar det finns stangsel. Sedan kom ovadret och var fina promenad genom Chinatowm, Tribeca och Soho slutade pa ett internetcafe med blota klader.

Det finns mycket att se och aven om jag inte har sett en brakdel an sa vet jag att jag alskar New York!

Ikvall ska vi ata pa fin restaurant. Jag aterkommer definitivt med bilder!

Det kommer inte att snöa i Afrika i år heller

I helgen försökte jag och min sambo få upp julstämningen. Det gör man väldigt enkelt genom att lyssna på gamla julhits från barndomen. En låt fastnade jag som så många gånger förr på. Den är mycket västerländskt centrerad och på något sätt elitistisk. Jag pratar om Band Aid och ”Do they know it's Christmas”. Hur var det på 80-talet, trodde man att alla måste ha det som vi i väst för att det skulle vara bra? Eller är det bara en lite fånigt kitschig text? Är det någon mer än jag som tänkt på det?

Min favvisrad ur texten: “Do they know it's Christmastime at all?”. Vilka är “they”? Alla i Afrika? Då får man väl säga att många av “they” förmodligen inte vet att det är jul. De kan vara muslimer, eller så tillhör någon annan religion. Alla i hela världen är inte kristna, något som verkar gått 80-talets välgörare förbi.

Favvisrad nummer två: ”It won’t be snow in Africa this Christmastime”. Det är väl en jäkla tur att ”de” inte ovanpå allt annat elände dessutom ska behöva frysa. Visst, många behöver mer kyla och många behöver vatten, men jag vet inte om snö är det de önskar sig mest av allt. Dessutom finns det kristna i Afrika och de har ju andra jultraditioner. Jag tror inte att de liksom t ex australiensarna gråter för att det inte snöar på jul.

Men det svänger ju och det är jultradition, så jag lyssnar i alla fall varje år på välgörarna i pudelrockfrisyr år efter år. Såhär 20 år efter åt så det mest lite roligt, eller hur?

Det enda positiva...

...är att Amanda slipper spela in den där skitlåten ;o)

Amanda Jenssen

Du är bäst! Vinner du inte ikväll så har andra röstat fel.

Det är klasskillnad!

Grattis Anja!

Anja Pärsson är en värdig vinnare av Bragdguldet. Det är sällan som någon är så värdig som hon var just i år. Det är glädjande att se att svenska dagbladet valde att ge henne priset trots att hon fick det förra året. Det som var synd var att hon fick det förra året. Det hade ju kunnat gå till Björn Lind istället, men man var väl rädd att Anja aldrig skulle få det om hon inte fick det då. Magdalena Forsberg fick t ex aldrig bragdguldet. När hon skulle vinna OS-guld och därmed vara självklar som bragdguldsvinnare, gjorde hon inte det. Det är som sagt sällan det blir rättvist, men i år var det rättvisare än andra år!

Jag är en yimby

NIMBY = Not In My Backyard
YIMBY = Yes In My Backyard

Jag är så trött på alla nimbysar som vill stoppa allt som byggs. Nu när facebook finns så har jag gått med i en grupp som heter Stockholm är inte Bullerbyn och som vill att man bygger mer och högre i Stockholm. Det känns bra att ha sällskap. I Göteborg satt jag i stadsdelsnämnden Linnéstaden och var där tämligen ensam om att tycka att man borde bygga bostäder på Skansberget (jag bodde precis nedanför detta berg som mest består av sly på sina sluttningar). Det lustiga var då att de som var emot bygge och som delade ut flygblad i min brevlåda och satte upp lappar på min dörr var folk som stod långt till vänster om mig politiskt.

På den kanten trängs man med folk som vill ha saker i Jagvillhabostad.nu. Villha-människorna vill att man bygger, men man får inte bygga för exklusivt eller för dåligt, det ska var lagom och billigt. Inga skattelättnader eller mer konkurrens godkänns utan allt ska byggas med mer subventioner från staten.

Folk vill ha, men inte där de bor. Nu kan jag visserligen inte bevisa at villha-människorna och alla nimbysar som vill stoppa bostadsbyggande är samma personer, men de finns på samma politiska kant. Det är samma sak när man ska bygga vägar och tunnlar. Alltid är det någon fågel eller några träd som förlorar på det. Samtidigt skriker man högt för att man måste förbättra kollektivtrafiken. Ser man inget samband?

En annan aktuell sak är gallerian på Odenplan. Detta fula och trista centrum i Stockholm ska få en galleria och bli rolig och livfull. Men detta vill inte nimbysar. En sådan person är kvinnan i den teaffär jag brukar handla i där. Förstår hon inte att hon skulle vinna på att en galleria öppnar och fler folk kommer att vara på Odenplan?

Jag vill att man bygger mer och gör staden mer livfull. Detta gäller även där jag bor. Därför är jag en yimby.

Världens kändaste svensk?

Vilken nu levande svensk är mest känd i världen? Denna mycket viktiga fråga diskuterade jag igår med min pojkvän och bror. Om man skulle räkna dem som är kända för att ha ett känt företag eller spela i ett känt band så kulle Ingvar Kamprad eller Benny Andersson ligga bra till. Men om man bara räknar den person som flest känner till om man bara nämner namnet, vem är då väldens mest kända svensk? Björn Borg kanske? Eller Per Gessle?

Vårt tips: J-O Waldner. Han är väl känd hos en miljard kineser. Har vi någon som slår det?

Mycket bra om heltslagen

Läs här vad beteendevetaren Louise Persson skriver om hetslagen. Mycket bra och förnuftigt.

Bryssel

Jag har inte skrivit på ett tag för att jag har varit i Bryssel och vandrat runt i maktens korridorer. Tyvärr utan kamera. Jag har varit hemma några dagar och levt av den choklad som jag så klart köpte på mig.

Tolerant mot de intoleranta

Nu har jag gått med i en facebookgrupp som heter Det är okej att vara emot homoäktenskap - stöd SL. Jag är inte emot homoäktenskap, men det måste vara slut på allt tjat om att förbjuda det man inte gillar. Vad blir annars nästa steg? Ska vi förbjuda Sveriges största parti utanför riksdagen att annonsera i nästa valrörelse? Det känns inte alls för långt borta att kräva det. Många kan nog känna sig kränkta av deras reklam (med all rätt visserligen).

Många av mina vänner och bekanta har gått med i facebookgruppen Agera mot SL:s reklam. Visst kan man agera men gruppen säger rakt ut att man anser att det är fel av SL att låta organisationen Bevara äktenskapet annonsera. Det är av denna anledning som jag har valt att gå med i en grupp som stödjer SL. Det måste vara ok att annonsera, även för organisationer med homofoba åsikter.

Voltaire sa: Jag ogillar er åsikt, men jag skulle kunna gå i döden för er rätt att uttrycka den. Många av mina vänner och bekanta slänger sig ofta med detta citat. Varför är det ingen som inser betydelsen av denna mening? Eller gäller detta bara i teorin?

Ja till yttrandefrihet. Nej till förbud mot intoleranta åsikter.

Efter 11 år: ÄNTLIGEN!!!

Man kan inte förbjuda allt man inte tycker om

Och jag tycker inte om Bevara äktenskapets reklam. Jag tror dock att RFSL motverkar sitt syfte genom att kräva att den förbjuds. Allt som är obehagligt bör inte tystas med tvång. Dessutom verkar det konstigt att förbjuda det som förespråkar det som lagen säger. Varför heter alltid åtgärden förbud? Varför kan den aldrig heta motargument?

Jag bara undrar...

Bollen var inne...

...så det så!

Böcker jag måste läsa

Jag har bestämt mig för att det är dags för mig att bli lite mer beläst. Det finns så mycket olästa böcker i min bokhylla, sådana där som jag köpt för att de bara måste läsas. När jag väl har läst ut en bok så känner jag aldrig riktigt för dem utan tar en som ser roligare ut. Eftersom jag är en person som gärna gör listor över saker som ska göras kommer här 20 böcker som jag tycker att jag måste läsa och som ska läsas nu. Jag har smygbörjat med Ett öga rött, Andarnas hus och Hemsöborna (den håller jag på med nu). Mina måsteböcker är en blandning av nobelpristagare, kultböcker och nya böcker som alla pratar om. Kom gärna med tips om andra böcker som jag ska föra in på min nästa lista! Utan inbördes rangordning:

En krönika om ett förebådat dödsfall - Gabriel García Márquez

Istanbul – Orhan Pamuk

Lady Chatterleys älskare – D H Lawrence

Brott och straff – Fjodor Dostojevskij

Äcklet – Jean-Paul Sartre

Pianolärarinnan – Elfride Jelinek

Blecktrumman – Günter Grass

Moment 22 – Joseph Heller

Den gamle och havet - Ernest Hemingway

Jack – Ulf Lundell

New York-trilogin – Paul Auster

Jane Eyre – Charlotte Brontë

Snabba cash – Jens Lapidus

Rid i natt – Vilhelm Moberg

Lolita – Vladimir Nabokov

En dag i Ivan Denisovitjs liv – Alexander Solsjenitsyn

Kristin Lavransdotter – Sigrid Undset

Den amerikanska flickan – Monika Fagerholm

Och världen skälvde – Ayn Rand

Exodus – Leon Uris

Lite funderingar kring våldtäkt

Det är skönt att höra att rättsväsendet fungerar. Man kan numer som kvinna bli trodd när man blivit våldtagen. Jag är inte jurist, men så länge åklagaren inte åberopar att ingen kvinna kan tycka om gruppsex så kan tidigare sexuella erfarenheter inte vara intressant. Att man har haft sex med sin våldtäktsman tidigare under kvällen ska heller inte spela någon roll. En våldtäkt är en våldtäkt.

Min eviga fundering när det kommer till våldtäkter handlar om viljan att ha sex med någon som man inte är säker på vill. För alla normala människor måste väl det sexuella samspelet vara ömsesidigt? Det sex som någon ”går med på” lite mot sin vilja borde väl i de flesta fall sluta med att den andra säger: Varför ska vi ha sex när du inte vill? Vem drivs att genomföra sex med någon som inte är på? Detta är för mig en gåta.

Det är väl inte så farligt att man någon gång har sex när man egentligen inte känner för det med någon man verkligen tycker om, men om man inte känner varandra borde man väl vara mer lyhörd för vad den andra vill och inte vill? Om man verkligen brydde sig om att ta reda på vad den andra ville så skulle man aldrig ”oskyldigt” bli anklagad för våldtäkt. Varför gör man inte det? Eller gör man det och skiter i det? Iså fall har man gjort sig skyldig till våldtäkt. Ingen tvekan om det.

Lopp nr 9 och summering

Då var springsäsongen över. Det känns bara skönt just nu. Hässelbyloppet var en plåga, men så var jag inte i toppform heller. Tiden blev 1:07:50 och var ok med tanke på omständigheterna. Min målgång går att ses här.

Jag är ändå fantastiskt nöjd med hela säsongen. Detta har jag sprungit:
Spring Cross 6 km
Göteborgsvarvet 21 km
Milspåret 10 km
Vårruset 5 km
Blodomloppet 5 km
Midnattsloppet 10 km
S:t Eriksloppet 21 km
Lidingöloppet 15 km
Hässelbyloppet 10 km

Nyårslöftet om 8 lopp i år är uppfyllt med råge trots att jag var skadad på Premiärmilen och solade istället för att springa Tjejmilen. Jag gick aldrig under en timma på milen, men jag nådde mitt största mål: Göteborgsvarvet och halvmaran. Jag gjorde halvmaran dubbelt upp så jag kan inte vara missnöjd. Jag får se hur många lopp det blir nästa år. Jag lär återkomma om den saken!

Alla medaljerna (och en milspåret-tshirt)!

Fredskämpen Al Gore

Hur gick detta till?

Kan någon vettig person försklara för mig hur klimat är en fredsfråga? Eller har Al Gore fått priset för att alla förväntar sig att en man som den allmänna opinionen tycker är skitbra ska få det? Jag fattar ingenting.

Dessutom ger man FN priset för att de gör sitt jobb. Märkligt.

OS i Peking - vilka vinner?

Med mindre än ett år kvar till OS har jag börjat fundera på möjliga medaljhopp. Normalt brukar det ju finnas en uppsjö sådana, men de faller alltid på plats eftersom de inte är vana vid all uppståndelse (exempelvis Maria Brandin i rodd och Susanne Ljungskog på cyckel - båda världsmästare men aldrig olympiska medaljörer). Vi skiter ju i om de vinner VM, deras sporter räknas bara i OS. Hårt, men sår är det.

Vilka medaljhopp finns då? Carolina Klüft lär vinna guld om hon är skadefri. Susanna Kallur tar medalj om hon forsätter som hon gjort i år. De två klarar ju pressen eftersom pressen är nästan lika hård inför VM som OS. Stefan Holm och Kajsa Bergkvist är slut. Christian Ohlsson är för trasig. Therese Alshammar och Anna-Karin Kammerling borde ha en chans.

Men alla dåldisar. Vilka finns? Jag har hört något om en roddtjej och några kanotister lär väl kunna ta medalj. Jag känner att jag är mycket dåligt uppdaterad så om någon som läser denna blogg vet mer så spaek out - vilka tar medaljer för Sverige i OS i Peking 2008?

En hyllning till facebook

Ok, facebook har säkert sina nackdelar, men många, många fler är dess fördelar. Kom inte och säg att nu umgås vi bara på facebook och inte i verkligheten för så är det ju inte, eller hur? Nu mejlar vi med folk som vi tappat kontakten med och det tycker jag bara är bra. Det är nämligen inte sant att man håller kontakt med alla man vill hålla kontakt med. Vi kommer alla in i olika faser då det är jobbigare att höra av sig och då är det lätt att förlora kontakten helt. Det är ofta svårt att ringa igen efter flera år när man vet att det var ens eget fel att kontakten bröts.

Nu finns alla vänner är i en lista och man kan varje dag se vad var och en har för sig. För att inte tala om att man blir påmind om alla sina vänner födelsedagar och lätt kan gratulera dem. Ingen glömd med andra ord. Sedan kan man via sina vänners fotoalbum se vad de gör och hur de ser ut i dag.

Nu finns mitt tjejgäng från gymnasiet på facebook. Vi har förlorat kontakten i omgångar, men nu mejlas vi igen. Det fanns en kväll då vi satt i mina föräldrars vardagsrum i Lidköping som vi trodde att vi alla en gång skulle tappa kontakten för alltid (vilket redan då var fullkomligt orealistiskt).

Nu tänker jag bryta ett löfte. Jag tänker berätta något som hände för 13 år sedan trots att jag har lovat att inte berätta det. Mina vänner, A, A, L och L och jag satt som sagt i mina föräldrars vardagsrum och skrev brev till varandra. Posten skulle ha en utställning om brev och erbjöd folk att skriva brev till sig själva för att man sedan skulle få tillbaka dem 20 år senare. Det har nu gått 13 år. Vi trodde att vi skulle glömma bort denna kväll och lovade att aldrig påminna varandra så att när brevet dimper ner när vi är 37 så ska vi bli överraskade. Vi skrev brev till varandra den kvällen för att lägga i brevet till oss själva så att vi även kunde läsa vad våra vänner skrivit till oss 20 år tidigare. Till sist skrev vi våra namnteckningar på en A4 som vi sedan rev i fem delar för att pussla ihop vid återförenandet. Postens idé var att man på sitt kuvert skulle skriva sitt personnummer så att man kunde spåras efter så lång tid. Vi gjorde det samma på varandras brev. Ifall vi gift oss utan de andras vetskap skulle vi hitta varandra efter 20 år.

Visst är det sött? En sak hade vi ju inte räknat med: Minnet. Det är självklart att ingen av oss har glömt den där kvällen. Vi hade många fina stunder tillsammans och många minns jag såhär 12-16 år senare. Så klart. Och hur skulle man kunna glömma att posten har lovat att förvara ens brev i 20 år?

En annan sak hade vi inte heller räknat med: Vi skulle aldrig tappa kontakten helt. L har gift sig och vi vet alla vad hon heter i efternamn nu även om alla inte var med på hennes bröllop. Även om vi alla kanske inte vet var alla bor så vet vi vem vi ska fråga för att få reda på det.

Men nu finns som sagt facebook och vi är alla samlade igen, även om det denna gång är elektroniskt. Kanske har vi ingen önskan om att ha det på något annat sätt, men det underlättar i vilket fall framtida kontakt. Och personer som man delat så mycket med vill man veta hur det går för, det vill jag i alla fall.

A, A, L och L är alla inte längre mycket viktiga personer i mitt liv, men det är rent ut sagt skitkul att veta vad de gör! Och facebook handlar inte bara om dessa vänner för mig. Det finns många fler roliga personer från förr som jag nu vet hur de ser ut och vad de gör. Så alla ni som inte vill regga er – ni missar något!

Lopp nr 8 - Lidingöloppet MK15

Halva distansen hela nöjet, blev halva distansen hela plågan. Jag fattar egentligen inte vad som fick mig att fortsätta. Jag stannade vid fem och la liksom av. Det gick bara inte att springa vidare. Av någon outgrundlig anledning som jag inte förstår fortsatte jag. Vid sju kilometer fick jag så ont i magen att jag vad tvungen att stanna. Ovanpå allt ösregnade det konstant. Jag kämpade på och i sinom tid kom jag i mål.

Mitt mål var att gå in under två timmar. Med tanke på vad jag gick igenom är jag mycket nöjd med 2:00:15 (när jag upptäckte tiden så var det för sent).

Nu har jag uppfyllt mitt nyårslöfte: Dubbelt så många lopp som förra året! Då sprang jag Vårruset (5), Tjejmilen (10), Bellmanstafetten (5) och Hässelbyloppet (10). I och med att jag är anmäld till ett lopp till – Hässelbyloppet – så väntar jag med en sammanfattning av årets lopp till jag är färdig med springsäsongen.

Lopp nummer 7 - S:t Eriksloppet/Stockholm halvmarathon

Då var det då dags igen. En ny halvmara. Detta gången var jag mindre tränad, mindre förberedd och framförallt mindre laddad än inför Göteborgsvarvet. Jag valde att starta i alla fall.

Det börjar med att jag med rädsla för att starta sist (och därmed springa ensam hela loppet) väljer att ignorera att jag är kissnödig. Resultat: Jag måste kissa vid första vätskepausen. Sedan är jag så trött att jag vid fem kilometer önskade att jag sprang vårruset. Vid milpasseringen springer jag på en bättre tid än på Göteborgsvarvet, men jag funderar ändå på att bryta. Jag påminner mig dock om att mitt sista träningspass var på 17 km och inte borde bryta innan jag nått dit. Vid 17 kämpade jag mig fram kilometer för kilometer och tack Emma, för ditt stöd vid 18 km, det var värt mycket! Det var en glad överrrasking i ett annat mycket ensamt lopp genom Stockholms mindre besökta områden.

I mål slog jag min tid från Göteborgsvarvet och var mycket glad. Min pojkvän sa att de ropade upp mig i högtalarna (jag hörde inte, jag var så borta): "Här kommer Hanna Lager mot mål, det kanske är första gången hon springer så långt som en halvmara på tävling."

Det var ju inte det, men vem kan klandra speakern? Vem är så dum så att man springer en halvmara på 2 och en halv timma - två gånger!?!

Tid: 2:29:24

Mot mål.

Glad medaljör.