Hämvändarparty

För första gången sedan studentbalen besökte jag Stadt i Lidköping på annandagen. Jag har tidigare beskrivit min hemvändarångest här, men trots att jag kommit över den ångesten tillräckligt mycket, har jag alltså inte varit på Stadt. Främsta orsak till det är det höga inträdet (jo, så är det faktiskt).

För 180 kr fick jag och min man uppleva Lidköpings samlarpunkt på annandagsnatten. Vi drack massor med öl och drinkar (det behövdes!), men trots att ”alla var där” såg jag ingen annan, som jag verkligen känner, än min kära vän från riksdagskorridorerna. Jag och min man kände oss lite bortkomna och jag led av lite ångest:

Ångest 1: Det är som en finlandsfärja och jag tycker egentligen att det är bra.

Ångest 2: De flesta i min ålder sitter hemma med sina barn.

Ångest 3: Scotts spelar och sångaren var min tonårsförälskelse. Dock ej besvarad sådan. Jag fick en tryckare på fritidsgården, men jag fick aldrig hångla.

Sedan händer en annan sak som bara händer i småstäder. En kille som jag först inte känner igen går fram och vrålar i mitt öra mitt under konserten: Är det du som är politikern? Vad ska jag svara? Ja, säger jag lite förvirrat. Han berättar att han är bror till en annan av mina tonårskärlekar (en besvarad sådan, med honom fick jag hångla) och att han kandiderar till fullmäktige i en av Sveriges större städer för ett annat alliansparti. Jag vet inte varför jag får den informationen, men jag önskar i a f honom lycka till. Roligt att se att man gjort avtryck i sin hemstad.

Det var det, Stadt i Lidköping med Scotts och hela köret. Jag tillbaka till Stockholm igen och nu är det tid att packa upp och sedan diska de fina besticken vi köpte på Rörstrands outlet.