När kan man kalla sig feminist?

Jag fick en fråga från en vän häromdagen om det är så att för att kalla sig för feminist så måste man också vara aktiv i sin strävan att nå jämställdhet, inte bara tycka att det ska vara så. Rätt eller fel? Mitt spontana svar var fel, det räcker med att man tycker så, men efter att ha formulerat ett svar ändrade jag mig och insåg att det till viss del är sant. Nu har det gått några dagar och frågan lämnar mig ingen ro. Jag inser att den är mer komplex än vad den verkar.

Anledningen till att jag spontant tänkte fel, var att man inte måste vara med i någon organisation eller engagerad politiskt på något sätt, men sedan så förstod jag att det inte var det frågeställaren avsåg. Det jag då först kom fram till var att det kan bli en hårfin gräns mellan feminism i teorin och hyckleri om man inte är aktiv i sin strävan. Det vill säga att man nog bör försöka att anpassa sin teori till sin egen vardag. Dock finns det ingen regel utan undantag och det finns ju givetvis personer som av olika anledningar inte kan leva som de lär, t ex extremt förtryckta personer (exempelvis människor som lever i kvinnofientliga diktaturer).

Det finns dock inte en lista med saker man ska tycka och saker man ska göra för att kunna kalla sig feminist. Åsikterna går isär mellan feminister och samma gärning kan vara både feministisk, antifeministisk och neutral på samma gång. Det som avgör är intentionen. Exempel: Att köpa en rosa tröja till en flicka kan vara en neutral handling om man inte har någon tanke på könsroller och bara vet att flickan gillar rosa. Samma handling kan vara antifeministisk om det är så att man är medveten om könsroller och tycker att de är bra och att man vill uppmuntra flickan att vara flicka. Slutligen kan det vara en feministisk handling om man är medveten om könsroller, men att man anser att överdrivet uteslutande av en färg gör att flickan inte får bära sin favoritfärg, medan jämnåriga pojkar får bära sin favoritfärg.

Givetvis kan man fortfarande kalla sig feminist om man inte alltid lever som man lär, för vem gör det? Men jag funderar över de som säger att de är feminister, men all handling de utför pekar på motsatsen. Är man då en feminist? Nu syftar jag inte på sakfrågor som för eller emot delad föräldraförsäkring, för eller emot torsklagen eller för eller emot sex timmars arbetsdag, utan mer på vardagligt handlande. Det kan vara en person som medvetet missgynnar en gravid på arbetsplatsen, någon som baktalar en kvinnlig kollega för att själv få en bättre position eller någon som medvetet väljer att särbehandla små pojkar och flickor. Är den personen feminist bara för att han eller hon i teorin tycker att det ska vara jämlikt och att man i princip inte borde handla så? Nej, skulle jag säga.

Men den som i exemplen ovan handlar likadant med är omedveten om vad han eller hon gör. Då blir det knivigare. Man måste så klart inte ha läst alla böcker i mitt feministbibliotek för att kalla sig feminist. Det måste vara ok att i teorin tycka att det ska vara jämlikt, men att man inte har någon vidare insikt i könsroller eller strukturer som missgynnar kvinnor. Men om man kallar sig feminist, så har man förmodligen någon idé om varför och då finns det troligtvis någon eller några orättvisor som man kan identifiera och då borde man förr eller senare förstå att ens handlande är fel. Om den person som omedvetet behandlat människor fel för reda på det, så bör den personen ändra sitt handlande om han eller hon kallar sig feminist.

Min slutsats är alltså att man kan kalla sig för feminist om man anser att män och kvinnor behandlas olika och att man vill göra något åt det, men om man ständigt inte lever som man lär så snarare blir det hyckleri än en feministisk livsstil. Ibland är intentionen viktigare än själva handlandet, men om man kan, men aldrig gör något för att bidra till ökad jämställdhet, kanske man ska fundera på varför man kallar sig feminist.