En hyllning till facebook

Ok, facebook har säkert sina nackdelar, men många, många fler är dess fördelar. Kom inte och säg att nu umgås vi bara på facebook och inte i verkligheten för så är det ju inte, eller hur? Nu mejlar vi med folk som vi tappat kontakten med och det tycker jag bara är bra. Det är nämligen inte sant att man håller kontakt med alla man vill hålla kontakt med. Vi kommer alla in i olika faser då det är jobbigare att höra av sig och då är det lätt att förlora kontakten helt. Det är ofta svårt att ringa igen efter flera år när man vet att det var ens eget fel att kontakten bröts.

Nu finns alla vänner är i en lista och man kan varje dag se vad var och en har för sig. För att inte tala om att man blir påmind om alla sina vänner födelsedagar och lätt kan gratulera dem. Ingen glömd med andra ord. Sedan kan man via sina vänners fotoalbum se vad de gör och hur de ser ut i dag.

Nu finns mitt tjejgäng från gymnasiet på facebook. Vi har förlorat kontakten i omgångar, men nu mejlas vi igen. Det fanns en kväll då vi satt i mina föräldrars vardagsrum i Lidköping som vi trodde att vi alla en gång skulle tappa kontakten för alltid (vilket redan då var fullkomligt orealistiskt).

Nu tänker jag bryta ett löfte. Jag tänker berätta något som hände för 13 år sedan trots att jag har lovat att inte berätta det. Mina vänner, A, A, L och L och jag satt som sagt i mina föräldrars vardagsrum och skrev brev till varandra. Posten skulle ha en utställning om brev och erbjöd folk att skriva brev till sig själva för att man sedan skulle få tillbaka dem 20 år senare. Det har nu gått 13 år. Vi trodde att vi skulle glömma bort denna kväll och lovade att aldrig påminna varandra så att när brevet dimper ner när vi är 37 så ska vi bli överraskade. Vi skrev brev till varandra den kvällen för att lägga i brevet till oss själva så att vi även kunde läsa vad våra vänner skrivit till oss 20 år tidigare. Till sist skrev vi våra namnteckningar på en A4 som vi sedan rev i fem delar för att pussla ihop vid återförenandet. Postens idé var att man på sitt kuvert skulle skriva sitt personnummer så att man kunde spåras efter så lång tid. Vi gjorde det samma på varandras brev. Ifall vi gift oss utan de andras vetskap skulle vi hitta varandra efter 20 år.

Visst är det sött? En sak hade vi ju inte räknat med: Minnet. Det är självklart att ingen av oss har glömt den där kvällen. Vi hade många fina stunder tillsammans och många minns jag såhär 12-16 år senare. Så klart. Och hur skulle man kunna glömma att posten har lovat att förvara ens brev i 20 år?

En annan sak hade vi inte heller räknat med: Vi skulle aldrig tappa kontakten helt. L har gift sig och vi vet alla vad hon heter i efternamn nu även om alla inte var med på hennes bröllop. Även om vi alla kanske inte vet var alla bor så vet vi vem vi ska fråga för att få reda på det.

Men nu finns som sagt facebook och vi är alla samlade igen, även om det denna gång är elektroniskt. Kanske har vi ingen önskan om att ha det på något annat sätt, men det underlättar i vilket fall framtida kontakt. Och personer som man delat så mycket med vill man veta hur det går för, det vill jag i alla fall.

A, A, L och L är alla inte längre mycket viktiga personer i mitt liv, men det är rent ut sagt skitkul att veta vad de gör! Och facebook handlar inte bara om dessa vänner för mig. Det finns många fler roliga personer från förr som jag nu vet hur de ser ut och vad de gör. Så alla ni som inte vill regga er – ni missar något!