Var är brudarna?

Jag sprang som sagt Göteborgsvarvet på 2:36:25. Vad jag undrar är varför det finns så få tjejer i min egen ålder som springer varvet på ungefär samma tid. Det finns gott om gubbar som är lika långsamma som jag, men unga tjejer är det ont om. Vågar man inte ställa upp om man inte är en tvåtimmars-löpare? Är man rädd att göra bort sig? Helt uppenbart är att män i 60-årsåldern inte bär på den rädslan. Jag blir faktiskt ledsen av detta. Här har vi en massa medelålders män som inte har tränat, men som ändå tar sig runt under tre timmar.

Det borde finas en massa tjejer som jag, men istället för att våga ställer man upp i tramsloppen tjejmilen och vårruset (det sistnämnda tramsigare än det första). Jag vet att jag ställer upp i båda dessa lopp, men inte desto mindre gör de mig besviken varje år. Måste man kunna ha med sig barnvagn i ett lopp för att attrahera tjejer? Måste man ha en uttalad möjlighet att välja bort tidtagning? Om så, kan jag starta en halvmara bara för tjejer och säga att alla med barnvagn måste starta sist och då få massa löpare till start?

Nu ska jag inte vara elak, men det är tråkigt att allt måste vara så mjukt och fint för att tjejer ska våga satsa. Och det blir ju inte bättre av att man på startlinjen för ett tufft terränglopp får höra att loppet är en uppvärmning för vårruset. Varför skulle jag springa 6 km asjobbig terränglöpning om jag satsade på vårruset i första hand? Och varför FÖRVÄNTAS man som tjej när man valt att springa ett svårt terränglopp satsa på att springa vårruset där de hårdnackat vägrar att låta oss som springer få en exakt löptid?

Slutsats: Killar som löptränar springer ofta långa lopp. Tjejer som löptränar förväntas springa vårruset. Killarna springer således Göteborgsvaret och tjejerna springer vårruset. Trist, men förmodligen sant.