Varför säger kvinnor nej?

Jag läste något bra häromdagen (kom inte ihåg var eller av vem) angående ledarstriden hos sossarna. Kontentan var att det inte handlar om att det finns för få kvinnor som KAN bli ledare, utan om att det finns för få som VILL bli ledare. Alltför många kvinnor säger nej. Varför? Man är rädd för att misslyckas, alltför stor press att man ska lyckas, man tar det personligt vid ett nederlag, eller varför?

När jag och Mia var på Balkan sommaren 2004 träffade vi många unga engagerade kvinnor i Slovenien, Kroatien, Serbien och Bosnien. Vi stötte på nästan samma sak överallt: Killar som berättar för oss om att jämställdhet inte är ett problem och tjejer som är tysta så länge killarna är med. Men tjejerna var engagerade, bara man fick tala med dem i enrum.

Både de unga kvinnorna och några jämställdhetsmedvetna unga män sa att mycket berodde på att kvinnor inte vill. De vill gärna ha kvinnor på ledande poster, men de vill aldrig sitta där själva. Orsaken kan vara att pressen känns för stor. Vi hade ett mycket bra samtal med en kille och tre tjejer i Slovenien som just analyserade detta fenomen. De kände till många i sitt parti som kämpade och var driftiga, som när det väl kom till kritan inte ville kandidera av någon anledning.

Då, i Ljubljana, tänkte jag att det är tur vi har kommit längre i Sverige. Det har vi kanske, men vi kan uppenbarligen inte bortse från detta. Varför vill duktiga kvinnor som Margot Wallström och Carin Jämtin inte blir partiledare? När de dessutom är så populära? Jag tror att skräcken för att förlora är för stor. När smekmånaden är över krävs resultat och vinner de inte nästa val blir ledaren syndabock. Om det är så att nästan bara män vill ta den smällen så har vi faktiskt mycket lång väg att gå för att nå jämställdhet.