onsdag, januari 10, 2007

Varför säger kvinnor nej?

Jag läste något bra häromdagen (kom inte ihåg var eller av vem) angående ledarstriden hos sossarna. Kontentan var att det inte handlar om att det finns för få kvinnor som KAN bli ledare, utan om att det finns för få som VILL bli ledare. Alltför många kvinnor säger nej. Varför? Man är rädd för att misslyckas, alltför stor press att man ska lyckas, man tar det personligt vid ett nederlag, eller varför?

När jag och Mia var på Balkan sommaren 2004 träffade vi många unga engagerade kvinnor i Slovenien, Kroatien, Serbien och Bosnien. Vi stötte på nästan samma sak överallt: Killar som berättar för oss om att jämställdhet inte är ett problem och tjejer som är tysta så länge killarna är med. Men tjejerna var engagerade, bara man fick tala med dem i enrum.

Både de unga kvinnorna och några jämställdhetsmedvetna unga män sa att mycket berodde på att kvinnor inte vill. De vill gärna ha kvinnor på ledande poster, men de vill aldrig sitta där själva. Orsaken kan vara att pressen känns för stor. Vi hade ett mycket bra samtal med en kille och tre tjejer i Slovenien som just analyserade detta fenomen. De kände till många i sitt parti som kämpade och var driftiga, som när det väl kom till kritan inte ville kandidera av någon anledning.

Då, i Ljubljana, tänkte jag att det är tur vi har kommit längre i Sverige. Det har vi kanske, men vi kan uppenbarligen inte bortse från detta. Varför vill duktiga kvinnor som Margot Wallström och Carin Jämtin inte blir partiledare? När de dessutom är så populära? Jag tror att skräcken för att förlora är för stor. När smekmånaden är över krävs resultat och vinner de inte nästa val blir ledaren syndabock. Om det är så att nästan bara män vill ta den smällen så har vi faktiskt mycket lång väg att gå för att nå jämställdhet.

4 kommentarer:

Anonym sa...

vet att anna whal mfl diskuterade dessa frågor i boken "det ordnar sig"

Har du läst den? (dum fråga- jag ska kolla in ditt femninistbibliotek genast ;-))

Hanna sa...

Som du ser har jag läst den ;o) Det är intressant i vilket fall. Kvinnor lägger helt enkelt för stor vikt vid att inte misslyckas. Varför är det ingen som vågar hoppa?

Niklas Frykman sa...

Margot har ju ändå rationella skäl att säga nej - hon har redan ett glassigare och bättre betalt jobb. Hemma i Sverige väntar endast en lönesänkning och förväntningar på att hon ska göra mirakler som hon inte kan infria.

Men Jämtin är svårare att analysera. Det är fullt möjligt att hon känner sig otillräcklig.

Hanna sa...

Ja, Margot går kanske att förstå, men jag undrar om det bara är Bryssel som är orsaken till att hon säger nej. Det är ju inte helt otänkbart att pressen på henne gör det övermäktigt att ta över tronen. Ulrika Messing och Vanja har ju också sagt nej, vilket inte Nuder och Östros har...