Jag har med viss förundran följt debatten mellan Jenny Sonesson/Brigitta Wistrand och Eva Cooper om jämställdhet. Jag har tidigare skrivit om att jag besökte ett jämställdhetsseminarium på Timbro där frågorna också diskuterades. En sak blir jag inte riktigt klok på. Det är detta med könsmaktsordning vs det egna valet.
Från höger hör man att man måste respektera alla människors val, även om de går utanför ramarna (man kan välja att vara hemmafru, prioritera deltid framför karriär eller satsa på yrken som inte ger så stora möjligheter till hög lön). Därför är utfallet, dvs hur många kvinnliga respektive manliga professorer det finns, underordnat. Att alla är nöjda är det viktigaste.
Feminister kritiserar detta synsätt (med rätta, anser jag som ni vet också är feminist). Det som helt faller bort är könsmaktsordningen eller de könsroller vi från tidig barndoms tvingas in i. Det är förvisso inte utfallet som är det viktigaste, men om man inte kan se att det är ett problem att fler män än kvinnor är professorer trots att fler kvinnor pluggar på universiteten, ja då kan man inte heller tro att vi blir olika bemötta i samhället. Då måste man tro att världen är jämställd och att det bara är att jobba hårt, ha det rätta intresset och så löser sig allt. Glastak är en illusion och att kvinnan oftast har huvudansvar för barn och hem är alltid ett frivilligt val.
Men jag tror inte att det är så. Jag tror att vi bli olika behandlade både i skolan som barn och när vi blir äldre. Andra människors förväntningar på oss påverkar oss mer än vi kanske tror. Det är därför för tidigt att lämna walk over och hänvisa till alla människors fria val. Eftersom vi blir olika behandlade så spelar utfallet en roll. Det är ett viktigt redskap för oss för att analysera samhället ur ett jämställdhetsperspektiv.
onsdag, maj 18, 2011
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
3 kommentarer:
Om det inte finns fria val, vem kan då välja bättre än jag själv? Finns det andra som är friare än jag och som vet bättre än jag själv vad jag vill?
Självklart inte, men vi kanske kan ifrågasätta att vi alla har fått en neutral uppfostran? Eller ska vi bara sitta nöjda med att kvinnor inte vill gå längre i karriären för att det fortfarande 2011 behövs markservice för chefsjobb? Är det ett fritt val, eller finns det saker man kan göra åt det?
Ditt problem är ett problem som liberaler har slagits med enda sedan 60-70-talet. Problemet är att liberalismen bygger på en idé om att människor kan göra "fria val" och därmed agera i något sorts samhälleligt vakuum. Det är väldigt svårt att kombinera liberalism+feminism, särskilt i välutvecklade samhällen där ojämlikhet i mindre utsträckning kan sägas bero på lagliga hinder (vilket kanske förklarar varför många av liberalfeministerna är så upptagna med internationellt arbete i områden där det är tydligt att just staten - lagen - är hindret). Samma problematik gäller även för olika samhällsklasser, för ingen tror väl att de grupper som generation efter generation har lågbetalda yrken gör detta för att de valt relativ fattigdom?
Vi som är socialliberaler eller socialister ifrågasätter den tanken, främst eftersom att den är ovetenskaplig. Om man studerar samhället på ett större plan är det uppenbart hur människor från specifika samhällsklasser, kön, etnicitet, osv tenderar att styras av sin grupp, vilket är ett hinder för självförverkligande och frihet.
Maximera människors valmöjligheter så maximerar du även deras frihet. Tyvärr krävs det (iaf så länge nationalstaten är modellen för politik) ett visst mått av statlig inblandning för att uppnå det.
Skicka en kommentar