Hälften av alla VD-fruar är hemmafruar.
Jag kan inte fatta hur man vill vara hemmafru! Eller jo, jag kan förstå varför man på kort sikt tycker att det verkar attraktivt. Man slipper jobba, man får ägna sig åt sina fritidsintressen och man får shoppa obegränsat (om man är lyxhemmafru).
Läs denna artikel i DI.
Det kan som sagt låta lockande till en början att vara hemma och ta det lugnt, istället för att stressa ute i arbetslivet, men hur vågar man vara så totalt ofri att man försätter sig i en situation där man är beroende av sin make?
Marie i artikeln tycker inte att hon fastnat i en kvinnofälla, men jag vet inte vad man annars ska kalla det. En välutbildad kvinna med ambitioner ger upp hela sin karriär för att hennes man behöver markservice.
Själv är jag gift med en VD och den dagen vi får barn kommer vi att dela på föräldraledigheten och vi delar idag på hushållsarbetet. Jag skulle aldrig drömma om att ge upp min karriär och leva som gisslan i mitt eget hem!
måndag, januari 03, 2011
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
2 kommentarer:
sen kan jag dessutom undra, om man har barn tillsammans, hur det kan anses "lugnt" att vara s.k. hemmafru eller hemmamamma?! mitt livs jobbigaste och tyngsta år var när jag var föräldra"ledig" med vår dotter... jösses vad jag längtade till jobbet. och till kompisar, frihet, egentid, utveckling etc.
att dela på föräldraledigheten är ingen skyldighet, utan en rättighet - det säger jag ju alltid. MEN. man ska heller inte glömma att det, för många, verkligen INTE är en dans på rosor. inte lyxigt alls. inte lugnt på något vis.
kram Linda S
Nej, det måste vara ett av livets många mysterium (att det kallas ledighet, alltså). Men när barnen är utflugna och hemhjälpen kommer varje vecka, då är det nog rätt så långtråkigt. De hemmafruar som inte har hemmaboende barn beundrar jag för satt de inte slöar ihop av tristess.
Kram!
Skicka en kommentar