Igår var jag på ett litet föredrag av Susan Faludi på Akademibokhandeln i Stockholm. Jag har läst och recenserat Faludis tidigare böcker, Backlash och Ställd på feministbiblioteket.se. Därför var jag mycket intresserad av vad hon hade att säga om sin nya bok, Den amerikanska mardrömmen (The terror dream).
Den amerikanska mardrömmen, eller terrordrömmen är en beskrivning av det som händer efter elfte september. Faludi har tittat på andra katastrofer i historien och i andra länder och kommit fram till att i USA återgick man till 50-talets kvinnoideal efter katastrofen 2001. I media och bland politiker framställde man katastrofens hjältar som stora vita män (brandmännen) och offren som värnlösa kvinnor i hemmen (de som förlorade anhöriga efter katastrofen). Att verkligheten var den att många kvinnor som jobbade i tvillingtornen räddade sig själva genom att gå ut, är det ingen som är intresserad av att skildra. Istället ser man bilder på flickebarn i brandännens famnar, även om flera av dessa bilder inte ens är från den elfte september. Kvinnorna som väntar vid spisen och håller på att gå sönder av oro och sorg är offren. Utåt uppmanas kvinnor att se till de värden som är viktiga i livet (inte att jobba, utan att ta hand om man och familj samt att föda många barn). Männen uppmanas att ställa upp i kriget mot terrorismen.
Faludi pratar om en tillbakagång till 50-talet och hon sa flera gånger under sitt anförande att hon önskar att den svenska jämställdheten och mentaliteten skulle vara vanligare i hennes hemland. Hon gav ett mycket sympatiskt intryck och betonade vikten av att feminismen behövs mer än någonsin.
Slutligen fick jag min bok signerad och dedikerad och jag tog en bild med min mobilkamera. Inte så bra, men ändå.
Den amerikanska mardrömmen, eller terrordrömmen är en beskrivning av det som händer efter elfte september. Faludi har tittat på andra katastrofer i historien och i andra länder och kommit fram till att i USA återgick man till 50-talets kvinnoideal efter katastrofen 2001. I media och bland politiker framställde man katastrofens hjältar som stora vita män (brandmännen) och offren som värnlösa kvinnor i hemmen (de som förlorade anhöriga efter katastrofen). Att verkligheten var den att många kvinnor som jobbade i tvillingtornen räddade sig själva genom att gå ut, är det ingen som är intresserad av att skildra. Istället ser man bilder på flickebarn i brandännens famnar, även om flera av dessa bilder inte ens är från den elfte september. Kvinnorna som väntar vid spisen och håller på att gå sönder av oro och sorg är offren. Utåt uppmanas kvinnor att se till de värden som är viktiga i livet (inte att jobba, utan att ta hand om man och familj samt att föda många barn). Männen uppmanas att ställa upp i kriget mot terrorismen.
Faludi pratar om en tillbakagång till 50-talet och hon sa flera gånger under sitt anförande att hon önskar att den svenska jämställdheten och mentaliteten skulle vara vanligare i hennes hemland. Hon gav ett mycket sympatiskt intryck och betonade vikten av att feminismen behövs mer än någonsin.
Slutligen fick jag min bok signerad och dedikerad och jag tog en bild med min mobilkamera. Inte så bra, men ändå.
1 kommentar:
Hahahaha. Hon är hättenra så denna inbjudan kanse ska ses som ironisk:
http://tinnitussans.blogspot.com/2008/09/syjuntan-startar-16-oktober-klockan.html
Du är hjärtligt välkommen!
Skicka en kommentar