Muslimsk rättvisa?

Att muslimer ska få en särskild plats i den svenska lagstiftningen är det nog bara Mahmoud Aldebe som tycker, men det är ändå värt en kommentar. Det finns de som tycker att minoriteter ska särbehandlas i lagstiftningen, däribland en av mina favoritfilosofer Will Kymlicka. Han menar att det kan vara viktigt för en minoritet, för att integreras i samhället, att få sin kultur och sin särart inskriven i lagen. Han menar också att lagar som garanterar platser lagstiftande församlingar är bra, till skillnad från den nordiska modellen med Sameting som inte har någon faktisk beslutanderätt, i varje fall inte i Sverige. Hans motståndare, däribland Brian Barry, tror att det bästa för en minoritet är att bli lika behandlade som alla andra i ett samhälle. Alla ska vara lika inför lagen, allt annat är diskriminerande. Nu ska jag inte bli alltför långrandig i denna statsvetenskapliga diskussion (jag skriver en C/D-uppsats med detta som teoretisk utgångspunkt) men jag vill bara klargöra min egen ståndpunkt i det hela. Från början var jag en stark anhängare av Kymlickas synsätt, idag drar jag mig för varje dag närmare Barry.

Nu tror jag inte att Kymlicka förordade särlagstiftning i den utformning som Aldebe förespråkar, men det ät ändå värt en tanke. På ena sidan står minoriteters rätt till sin särart och på andra sidan står en önskan om assimilering. Eller? Så är faktiskt inte fallet. Att bo i en demokrati som förespråkar frihet och mänskliga rättigheter borde vara en garant för alla invånare i det landet. Vi måste låta alla våra invånare att skilja sig på lika villkor. Könsstympning och hedersmord måste behandlas på samma sätt oavsett om det är etniska svenskar som råkar ut för det (vilket jag antar är mer än ovanligt) än om det är folk som invandrat till Sverige.

Låt oss ta ett exempel. Dzemila och Goran kom till Sverige i början av 90-talet under krigen på Balkan. De träffades när de både läste samma kurs på universitetet tio år senare. De gifte sig, men sedan blev de osams när Goran varit otrogen. De vill skilja sig. Det får det inte för eftersom de kommer från Bosnien båda två och är muslimer måste de få skilsmässan godkänd av en iman. De har inte utövat sin religion på många, många år. Det spelar ingen roll. De är muslimer.

Det kanske låter absurt, men så absurt kan det bli. Det är farligt att blanda ihop kulturer och säga att man måste ha separata rättigheter. Om man vill bli mer övertygad om detta bör man läsa Ayaan Hirsi Alis Kräv er rätt!, eller Susan Moller Okins Mångkulturalism – kvinnor i kläm?. De tär dags att vi tar oss en alvarlig funderare på vad vi kan och inte kan acceptera i islams namn. Vi accepterar inte dumheter i kristendomens namn så varför ska vi acceptera dumheter i andra religioner? Varför är vi så förbaskat rädda för att det ska kallas rasism?