måndag, maj 09, 2011

Hemmafruar

Vad är det som är så viktigt med att respektera och ibland till och med se gillande på att en kvinna väljer att vara hemmafru, istället för att jobba?

Frågan har jag funderat på länge och sedan Timbros jämställdhetsseminarium i torsdags har jag tänkt att jag måste skriva om det. Alice Teodorescu tog upp saken där och skrev sedan om det på sin blogg. Jag har hört det förut och jag hade till och med ett nästan färdigskrivet blogginlägg om det efter ett program av Kvällsöppet i vintras (men saker och ting kom emellan och det blev aldrig publicerat). Jag gillar inte hemmafruar och jag förstår inte vad som är så provocerande med det.

I kommentatorsfältet på Teodorescus blogg jämförde jag hemmafruar med pokerspelare. Jag vill inte förbjuda dem, men jag gillar inte heller att de ställer sig utanför arbetsmarknaden. Det är helt enkelt inte bra för samhället i stort, även om individer såklart gör som de själva vill så länge de kan finansiera det. Teodorescu har såklart en poäng när hon skriver att det är dumt att jämföra pokerspelare med att ta hand om sina barn, för det är såklart inte samma sak. Dock tycker jag att jämförelsen håller i det avseendet att jag inte vill uppmuntra folk att av någon anledning inte jobba.

Eva Cooper skriver idag på Brännpunkt (SvD) om hemmafruar och argumentationen känns igen. Alla måste få göra sina egna val och vi måste respektera att kvinnor väljer traditionellt kvinnliga uppgifter i livet. Vad är det som ska respekteras? Jag vill då inte förbjuda några att vara hemma med sina barn, men jag tror att det är ett felaktigt val om man vill vara säker på en trygg framtid och pension, även om man skiljer sig. Folk gör som de vill, men varför skulle man behöva gilla alla val folk gör? De går inte att komma ifrån att om man inte sätter av för kvinnans uteblivna pension så är det en stor ekonomisk otrygghet att vara hemmafru.


Teodorescu tror inte på någon hemmafrutrend, och det är förmodligen så att hon har rätt. Däremot har frågan kommit upp på dagordningen och frågan är varför. Så länge de inte kräver ekonomiskt bistånd i from av vårdnadsbidrag så är det för mig lite av en ickefråga. Många människor gör korkade val, men frågan är varför ett stort gäng liberaler hela tiden, med en dåres envishet, skriver och pratar om att vi måste respektera det val det innebär att vara hemmafru.


UPPDATERAT:
Eva Coopers text handlar inte om hemmafruar. Det nämns i texten men är inte det huvudsakliga temat. Jag ber om ursäkt för min slarviga formulering.

20 kommentarer:

Eva Cooper sa...

Men skriver jag verkligen om hemmafruar? Det nämns i texten som en detalj, men annars skulle jag knappast säga att jag har skrivit en text om hemmafruar. Mycket om pengar och makt på arbetsmarknaden däremot :-)

Andreas sa...

"Det är helt enkelt inte bra för samhället i stort"

Varför?

Nånting säger mig att du inte har läst varken makro eller mikroekonomi.

feministbrud sa...

Eva: Ok, det var kanske en lite slarvig formulering, men jag uppfattade andemeningen iaf som att människors val måste respekteras, oavsett om det handlar om att jobba och göra karriär eller att vara hemma och ta hand om sina barn. Jag menar att välja att inte jobba är ett farligt val som inte bör uppmuntras alls. Nu handlade mitt inlägg bara om hemmafruar, men i din text i övrigt håller jag med till viss del, men jag tror, precis som jag sa på seminariet, att människors val till stor del är styrda av hur vi är uppfostrade och därför kan problematiseras betydligt mer.

Andreas: Om du är bra på det så får du gärna förklara för mig hur ett samhälle tjänar på att halva befolkningen inte jobbar.

Simon sa...

Hej,

Jag bara undrar vad som åsyftas med att "stå utanför arbetsmarknaden" i detta sammanhang. Står den som är hemma och försörjer sig på att placera aktier också utanför arbetsmarknaden?

/Simon Hedlin Larsson

Anonym sa...

Är meningen med livet pengar eller?

Anonym sa...

Anser du att omsorg om barn inte är ett viktigt arbete i vårt samhälle? Som hemmafru under flera år ser jag själv på mina 5 barn vilket arbete jag gjort. Dessutom har jag under dessa år lärt mig oerhört mycket som jag använder mig av nu i mitt yrkesliv. Läs gärna Tiina Brunos bok "föräldrasmart". Att arbeta och lämna 5 barn till kommunala barnomsorgen skulle dessutom kosta oss skattebetalare mycket mer. Jag har makt över mitt eget liv och förväntar mig bara att bli bemött med respekt för mitt unika livsval. Dagens hemmafruar är hemma pga sina barn och säkerligen inte för resten av sitt liv. Kanske kommer de tom att arbeta ända tills pensionsåldern, vilket bara hälften av alla svenskar gör idag.

feministbrud sa...

Simon: Det är klart att det finns gråzoner i allt. min poäng var att den som inte jobbar inte har rätt till socialförsäkringar och den som är hemmafru är därmed helt och hållet beroende av sin man.

Anonym 2: Nej, det var inte det jag menade. Jag ville belysa problemen med att välja att vara beroende av någon annan (i detta fall sin man). Och jag har fortfarande inte rett ut vilken form av respekt som jag förväntas ge er hemmafruar. Jag gillar det inte, men jag bryr mig inte heller om vilka val du gör. Du får välja att göra precis vad du vill med ditt liv (så länge du inte skadar någon annan såklart), men jag kanske inte kommer att applådera alla människors val. Gör du det?

Anonym sa...

Nej, jag gillar inte alla andras livsval, men jag anser att alla människor har lika rätt till våra gemensamma skattemedel. Jag betalar för människor vars livsval jag ogillar och kan betala mer om vi får ett samhälle där barnen mår bra. Alla barns omsorg kostar och ett vårdnadsbidrag är jämförelsevis en för liten återbetalning om man jämför med de subventioner föräldrar med barn i förskolan får av staten.
Att vara beroende av en man är i mina ögon bättre än att vara beroende av staten. Jag kan inte förstå att det motsatta beroendet ens är önskvärt.
Du behöver inte tycka om mitt val eller ens respektera det, låt bara bli att motarbeta det. Ekonomiska medel är det enda som kommer att uppvärdera kvinnors omsorgsarbete. Hur kan man som feminist vara emot det?

Charlotte sa...

Det blir helt enkelt ett trevligare samhälle där man visar respekt för varandra, oavsett olikheterna i våra livsval. Personligen kan jag inte låta bli att speciellt respektera människor som vågar stå upp för det som de tror är rätt och bäst, som i det här fallet låt oss inte glömma, handlar om våra barn.

Innan vi öser in pengar och subentionerar till en barnomsorg tycker jag att det är relevant att våga ta reda på vad som verkligen är bäst för barnen. Så länge inte staten vågar utreda konceptet förskola och alldeles för tidiga separationer, måste förtroendet läggas hos föräldrarna. Eller vågar vi inte lägga ansvaret hos en moder? För tänk om hon väljer att ge sitt eget barn sin kärlek omsorg under förskolans öppetider? I sitt eget hem?! Det kan ju ingen må bra av. Eller?

Anonym sa...

Varför skulle det vara bättre att vara beroende av staten och dess socialförsäkringar än att vara beroende av sin man? Vad är det för farligt med att människor väljer som de vill och tar konsekvenserna av det? Vill du ha alla andra beroende av staten för att du inte ska känna dig ensam om att ha blivit lurad av den socialistiska propagandan? Förväntar mig inga svar, men blir trött på misstron mot människors förmåga att göra informerade, genomtänkta, medvetna och önskade val. Statskrameri och -beroende är inte höjden av lycka, eller ens trygghet.

feministbrud sa...

Nu har det kommit upp att ni vill ha pengar för att ta hand om era barn. Det tycker jag är helt vansinnigt. Vill man vara hemmafru så fine, men att subventionera dagis för att folk ska kunna jobba är inte det samma som att subventionera folk att stanna hemma.

Och det där med respekt. Kanske är jag missförstådd för så klart respekterar jag folks val, även om jag inte gillar dem, men jag ser inte varför jag måste gå ut och slå på stora trumman och säga att alla val är lika bra, när jag inte tycker det. Alla tycker inte som jag och tur är väl det.

Och ja, jag tycker att det är bättre att vara beroende av sin egen inkomst än någon annans. Det ger en större trygghet.

Charlotte sa...

Trygghet ja.
Undra vad trygghet för barnen kan vara? Dagis är ju som sagt något vi har för att mammor ska tjäna pengar, så DE kan känna sig "trygga"...
Oavsett storlek på bunt i min plånbok, aldrig skulle jag få för mig att offra mina barns trygghet för det du kallar är min.
Sorry kids, this (feminist) world is not for you.
Än så länge!

Anonym sa...

Du vill att jag ska betala för att någon annan fostrar dina barn. Att staten betalar för omsorgen på förskolan med våra pengar är väl konstigare än att staten ger oss våra pengar och så tar vi ansvar för omsorgen själva. Du vill lämna bort dina barn till någon annan och vi är många som vill ta ansvar över våra egna barn. Alla barn måste ha omsorg och föräldrar är faktiskt enligt barnkonventionen ansvariga för sina barn och deras utveckling.Dessutom är staten skyldig att stötta föräldrarna i sin uppgift. Kan du förklara varför du vill motarbeta mammor som vill ta sitt ansvar för sina barn?
Om nu staten subventionerar förskolan så borde man grunda det på vetenskap och forskning, men den är mycket bristfällig. Visa mig att barn mår bättre av att separeras från sina föräldrar, så kan vi diskutera om det rimliga i att fördela våra skattepengar till endast en slags omsorg. Det viktigste arbetet i världen är att fostra barn och för mig är det viktigt att man i ett samhälle skapar trygga,självständiga, empatiska barn. Jag är ledsen, men jag har inte lust att delegera den uppgiften. Jag är inte alls förtjust i att det i princip bara är kvinnor som arbetar på förskolan och att jag inte vet vad de har för åsikter. Stora barngrupper är inte heller särskilt bra och barns sent utvecklade immunförsvar är ytterligare en anledning i mitt val.
Skulle du förresten kunna tänka dig att betala ca 160 000:- per år för omsorgen om ditt barn? För så mycket kostar ett barn per år. Tänk då hur mycket jag skulle behöva tjäna för att mina fem barns omsorg skulle bli lönsam. Tack förresten för att du respekterar mig.

linda s sa...

den dagen då lika många män (pappor) som mammor "väljer" att vara hemma med sina barn på heltid, då skulle det vara betydligt enklare att förstå fenomenet "hemmafruar" alternativt "hemmamän" (anser jag). fram tills dess är det väl inte så konstigt att man som feminist ser en problematik i att kvinnor (tvingas) välja bort en egen inkomst och en jämlik pension (jämförd med deras make).

att som kvinna eller man se en fördel i att arbeta och ha en egen inkomst - måste det betyda att man lämnar bort sina barn till en hemsk förskola, på heltid?! för så känns det nästan, när man läser vissa kommentarer här.

själv tycker jag att det fungerar bra att både ha en fot kvar på arbetsmarknaden, och att kunna åtnjuta den fantastiska möjligheten till barnomsorg, en del av dygnets timmar. det är väl inte nödvändigtvis antingen eller?!

och självklart ska allas personliga val accepteras och respekteras, men det är ju inte samma sak som att jag applåderar allas beslut, eller vill finansiera dom. genom att rösta väljer vi hur samhället ska fördela sina resurser - och som det ser ut nu anser majoriteten att det är eftersträvansvärt att kunna kombinera arbete och familjeliv - oavsett kön.

du är klok hanna!

linda s sa...

@ charlotte:

"Dagis är ju som sagt något vi har för att mammor ska tjäna pengar, så DE kan känna sig "trygga"... "

och vad är dagis för papporna då?!

det är detta jag vänder mig emot; att frågan om att stanna hemma alternativt jobba och ha sina barn på dagig, skulle vara en könsfråga. så länge vissa anser att denna diskussion endast berör kvinnor, så tycker jag att vi har ett ojämställt samhälle. och DET är svårt att respektera - oavsett hur jag ställer mig till individens egna beslut.

feministbrud sa...

Oj, mitt svar måste ha fallit bort i blogger-kraschen. Här kommer ett nytt:

Nej, jag tycker inte att det är samma sak att subventionera dagis för att folk ska kunna jobba som att ge folk pengarna i handen för att kunna slippa jobba. Jag gillar hushållsnäratjänster-reformen, men anser inte att de som städar själva borde få pengarna i handen istället.

De föräldrar som väljer att vara hemma bör göra det med egna medel.

Och jag tycker självklart att det är bättre att försörja sig själv än att vara beroende av andra och andras socialförsäkringar.

Anonym sa...

Att försörja sig själv innebär idag att du delegerar ansvaret för dina barn och att vi gemensamt betalar för det. Ett beroende som är fullt jämförbart med ett beroende av en partner. Varför är det viktigare att man försörjer sig själv än att man tar ansvar för sina egna barn? Synd att min långa kommentar bara försvann...

Anonym sa...

aha, det rådet en viss censur. Ja, den här diskussionen vill man ju kunna styra själv. Lycka till i ditt liv, med dina val och dina åsikter. Döm inte andra bara. Det fins många anledningar att göra olika val och vi gillar väl mångfald?

feministbrud sa...

Den enda censur som råder är den som blogger själv står för. Jag markerar alltid om jag tar bort ett inlägg som jag anser stötande.

Att försörja sig själv innebär att man kan stå på egna ben vid exempelvis en skilsmässa. Den som är beroende av sin parnter blir ofta så betropende att en skilsmässa inte är möjlig. Det är en farlig situation. Men alla gör självklart som de vill och jag kommer inte att hindra någon från att göra sig beroende av sina makar.

Anonym sa...

Att vara hemma och ta hand om sina egna barn är som att spela poker. Att jobba på dagis eller städerska och ta hand om andras barn och hem är däremot fint, duktigt och samhällsnyttigt?