Fyra år till och mitt liv

Nu har jag sett filmen Fyra år till. Det var väl näst intill obligatoriskt för mig som folkpartist. Filmen var bra och jag blev glad av den, men det är inte om själva innehållet i filmen som detta blogginlägg ska handla.

För mig var filmen mycket nostalgi. Förutom det uppenbara om Folkpartiet och hela den miljön, så handlade det också om Stockholm och mitt jobb på Riksdagen. Sedan jag var liten så är bilder över min hemstad någonting stort. Alla i hela Lidköping var och såg Älskar, älskar inte och jublade när polisbilen tog en repa förbi hamburgerrestaurangen Krikelin istället för att köra genom Stockholm. Nu har jag en ny hemstad och det är klart att jag inte sitter och skriker ”Titta, de visar från Stockholm på TV” nuförtiden. I filmen Fyra år till är det dock hela min miljö omkring Riksdagen som filmas. Filmens huvudpersoner åker dessutom åker förbi Gullmarsplan vid ett tillfälle. Det var när de stod utanför mitt jobbs ytterdörr, där jag går varje morgon, som jag inte kunde hålla mig längre, utan viskade till min kompis: Mitt jobb!

Min småstadsmentalitet går nog aldrig helt ur mig och jag skäms inte för att jag blir glad över att se det som är hemma för mig på film. Det kändes också bra att få påminnas om att jag är lyckligt lottad som får jobba i en sådan fin miljö och bo i en så vacker stad. Det var inte meningen att jag skulle flytta till Stockholm och det är inte alltid jag säger med stolthet att jag bor här, så det är inte helt märkligt att jag är glad över att bli påmind om det.