Stieg Larsson

Nu har jag läst deckarna som alla talar om – Stieg Larsson-trilogin. Jag läste dag och natt och t o m när jag promenerade till jobbet, så jag kan ju inte säga annat än att de var fängslande. Dock tänker jag inte stämma in i den allmänna hyllningskören. Det finns mycket i böckerna som man kan anmärka på. Jag tror att Larssons berättarteknik som gör alla fullständigt förtrollade också verkar göra dem förblindande. Varför finns det annars ingen som kritiserar?

Huvudpersonerna i boken är Lisbeth Salander och Mikael Blomqvist. Salander är en Pippi som hackar datorer i stället för att vara stark och som i bok nummer två också får en kappsäck full med pengar. Blomqvist är en hejdundrande journalist. Misstaget som första boken börjar med och som resulterar i fängelse, visar sig genom hela serien vara en engångsföreteelse. Alla historier som Blomqvist tar sig an blir kassasuccéer och välter omkull allt från stora företagsledare till Säpo.

Böckerna är otroligt tillrättalagda och när man ser på det efteråt kan det vara svårt att se att de faktiskt var så spännande som de var.

* Alla karaktärer är antingen onda eller goda. Ingen ond blir god och ingen god blir ond. Det finns inga infiltratörer som skakar om. Och kan du ändå finna något sådant exempel så har det egentligen inte med huvudhistorien att göra.
* De onda är inte tillräckligt onda. En person som begått grova rättsövergrepp måste också tycka om barnporr, annars kanske vi inte skulle förstå hur ond han eller hon är. En våldtäkt är inte grymt nog, inslag av sadism förstärker de onda.
* Salander kan hacka, det betyder att hon kan allt som har med teknik att göra, till och med avlyssna telefoner i Australien.
* Det finns inte ett dokument som Salander inte kan spåra, så det spelar ingen roll hur många stölder Blomqvist råkar ut för – dokumenten kommer alltid tillbaka.
* Det finns ingen motgång som inte kan varar längre än några sidor. Varje avlyssning, mordförsök eller rån upptäcks alltid i god tid. Du hinner aldrig bli nervös.
* Det finns alltid källskydd så alla brott som begås av goda kan mörkas.
* Den avslutande rättegången är en kamp mellan ont och gott och det goda kommer inte att vinna i en gastkramande kamp, det står klart ganska tidigt.

Detta låter kanske inte så bra, men det är trots allt fängslande och det är väl det som gjort Larsson till en så bra författare.