fredag, maj 04, 2007

Demokratiska Kampuchea och omvärlden

Jag har snöat in på att läsa om hemska diktaturer, gärna skrivna av folk som är demokratiaktivister. För denna genre finns ett utmärk förlag och det är Silc. Jag har köpt samtliga böcker de har gett ut och ingen har hittills gjort mig besviken. Men mest har jag nog snöat in på Pol Pot, och om honom har Silc inte gett ut någon bok.

Det har däremot Peter Fröberg Idling gjort och hans bok Pol Pots leende är lysande. Jag har även läst Jesper Huors Sista resan till Phnom Penh och den är också en bra bok. Pol Pots leende handlar om en resa som gjordes till Kambodja 1979 och de berättelser som resenärerna berättade om när de kom hem. Det var bl a Jan Myrdal som skrev om det fantastiska demokratiska Kampuchea och om ett land som ”valt en annan väg” och hur underbart det var. Allt som var dåligt i Demokratiska Kampuchea var USA:s fel. Fröberg Idlings bok bygger på denna resa och hans frågeställning är: Hur kunde de inte se något? Det mest fantastiska är väl att Jan Myrdal fortfarande står fast vid sin berättelse om att det var kalas i Kambodja under Röda Khmererna.

En person som var med på resan, Marita Wikander, ville inte ställa upp i Fröberg Idlings bok och eftersom det i hennes resa också låg en personlig tragedi valde Fröberg Idling att låta henne vara med i sin bok under pseudonym. Vill man veta mer om denna personliga tragedi ska man läsa Jesper Huors bok. Huor är Wikanders son och han berättar i Sista resan till Phnom Penh om sina föräldrars historia och hur hans far, som var kambodjan, lämnade sin fru och sitt barn för att åka hem och delta i revolutionen i Kambodja. Han deltog aldrig i någon revolution, han mödades av regimen.

I Kambodja, eller Demokratiska Kampuchea, förekom koncentrationsläger, massavrättningar, svält mm mm mm. Dessutom var evakueringen av städerna till landsbygden inte bara förödande för de människor som fick lämna hus och hem och kanske till och med dö på kuppen, utan det var även förödande för ekonomin i landet. Att försöka vara helt självförsörjande är bara idiotiskt, men då ansåg stora delar av världen att det var ett gott försök. Den del av världen som var vänsterorienterade ansåg detta vara ett steg på väg till paradiset.

Efter att ha läst dessa två böcker började mina egna funderingar. Det är väl en sak att Jan Myrdal och andra vänsteranhängare inte såg något. Trots att personerna som reste inte ville att det skulle vara någon propagandaresa, utan ville vandra fritt själva i landet (och det fick de till viss del) så måste man väl säga att guiderna var skickliga. Men det är kanske inte detta som är det mest intressanta. Om några vänstermänniskor vägrar att inse faktum i en av världens mest fruktansvärda regimer kanske det ändå är vad man kan förvänta sig. Men vad sa resten av världen? De som inte tyckte att en kommunistisk revolution vore det bästa, vad sa de?

För att förstå lite bättre frågade jag min mamma. Vad såg, läste, hörde du om Röda Khmererna och Kambodja mellan 1974 och 79? Hon berättade om en massa hemska reportage och om hur fruktansvärt hon förstod att det var. Hon sa att det hade satt så djupa spår så att hon till och med reagerade negativt när jag i februari åkte till Kambodja. Men var detta något du fick veta mellan 75 och 79, frågade jag. Det kunde hon inte svara på. Allt kan med andra ord vara sådant hon fick veta när allt var över. Jag frågade min svärmor istället, men hon gav samma besked. Det är omöjligt att komma ihåg vad man fick veta då och vad man fick veta efteråt. Om den artikel man läste som satt spår, lästes 79 eller 80 är så klart svårt att minnas.

Fröberg Idlings bok ger oss lite inblick i hur folk reagerade under Röda Khmerernas skräckvälde, men det han har fått fram är ändå bara den offentliga debatten där olika kritiker står emot Noam Chomsky som slår tillbaka all negativ kritik. Flyktingar respektive den offentliga informationen från landet är de enda källorna som finns. Och det fanns inget Internet. Det fanns ingen fax. Det fanns knappt heller telefoner med bra linjer. Hur skulle folk kunna ta till sig information? Allt man fick reda på vad det som stod i Dagens Nyheter och visades på Rapport. Med dagens informationskällor måste vi ju säga att det är aningen torftigt. Med tanke på hur SVT rapporterar från presidentkampanjen i USA (där de som enbart tittar på SVT blir superförvånade varje gång republikanerna vinner eftersom de är så konstiga och bara människor i södern röstar på dem) så måste man säga att rapporteringen om Kambodja säkert också kunde ifrågasättas (nu vet jag inte hur den såg ut, måste jag erkänna). Det var kanske inte så konstigt att världen inte reagerade starkare?

En annan aspekt är vänsteråsikten att länder ”väljer en annan väg” när de ”väljer” en kommunistisk diktatur och skräckvälde. Kuba är ett sådant exempel, men det finns även ännu värre knäppgökar som anser att Nordkorea också ”valt en annan väg”. Min undran är om man var mer relativistisk förr. Var folk i allmänhet mer benägna att tycka att revolutioner såsom den i Kambodja var ett lands eget val? Det var svaret på denna fråga som jag inte kunde få av min mamma eller min svärmor. Nu har jag inte på något sätt diskuterat den saken färdigt med dem, för jag vill verkligen veta. Det är en sak att man i efterhand fördömer allt som hände i Kambodja, men under tiden det hände och man inte fick vet så mycket, vad tänkte man då? Idag skulle förmodligen en stor del av världen reagera negativt på en kommunistisk revolution, oavsett var i världen den skedde. Och det är bra. Var det så att man 1975 kunde höra att Röda Khmererna evakuerade folk från städerna för att alla skulle jobba på risfälten och samtidigt tycka att det var deras val och deras väg att gå? Och att man senare, när man fått höra att miljoner människor mödades, fördömde regimen? Att det var så att man inte genast tyckte att det var vansinnigt från den dag man hörde att Röda Khmererna tvingade ut alla på landsbygden (man kanske bara tyckte att det var konstigt och att man var glad att man inte själv bodde där)?

Jag tycker att detta är intressant. Har världen sett nog av kommunistiska ”alternativa demokratier”? Eller är det jag som är liberal och blind och att många faktiskt tycker att Kuba är en demokrati? Var det annorlunda förr? Detta är ett inlägg för att reda ut mina egna funderingar, men också för att lyfta frågan. Hoppas att någon är intresserad av att besvara mina frågor.

4 kommentarer:

Staffan Ovesson sa...

Intressant, jag måste nog läsa Fröberg Idlings bok. Bara en sak: det fantastiska är inte att Jan Myrdal framhärdar i sitt försvar av Pol Pot. Det fantastiska är att det finns folk som fortfarande tar Jan Myrdal på allvar.

Hanna sa...

Det måste du verkligen göra, den är superbra! Och du har helt rätt. Myrdal måste vara galen och det är kostigt att det finns många som inte tycker det...

Anonym sa...

Har precis läst ut Pol Pots leende. Den va fruktansvärt bra! Jag fick som skoluppgift att göra ett arbete om ett folkmord och valde just Demokratiska Kampuchea eftersom jag tidigare läst om Pol Pot i en annan bok, Onda män och kvinnor i historien av Miranda Twiss.

Jag kan mycket väl förstå att svenskarna endast såg en positiv bild av Kampuchea när de var där. Som Peter skriver, de var kanske så helt insöade på den positiva uppfattning de haft och propagerat för så länge. Jag kan också förstå att många här i väst var positiva till ideologin. Men att Myrdal nu, 30 år senare fortfarande kan ha den positiva synen är för mig helt oförståligt. Att tanken skulle vara fin men inte funkade pga. någon slags oskyldiga misstag eller att de som dog var tvungna att offras för att uppnå något bättre, det ser jag inte som en godtagbar ursäkt.

Jag har också suttit och funderat över det du skriver, hur omvärlden såg det då, även om man fick en lite uppfattning av det i boken. Idag skulle ju ett land få misstankar mot sig bara av att reportrar från andra länder inte fick rapportera fritt inifrån landet.

Nej, extremkommunistiska samhällen har aldrig funkat i praktiken, trots att det låter bra i teorin.

Bengt i Shanghai sa...

Jag kommer in lite sent i denna debatt men läste inte Pol Pots leende förrän denna veckan när jag fann den på en resa i Kambodja.

Du undrar hur mycket de som var aktiva på 70-talet följde om vad som hände i Kambodja. Jag deltog själv i några demonstrationer mot USAs bombningar och kände många som var mer aktiva men det första som man måste tänka på var att Vietnam var mycket viktigare och vad som hände i Vietnam eftr 1 maj 1975 var i fokus för alla.

Som bekant gick man rätt hårt fram mot en del stadsbor i Saigon så vissa paralleller drogs men det stod nog klart för alla efter några månader att Khmer Rouge hade en helt annan och brutalare agenda.

Först 1978 när Cambodge anné zero kom ut förstod man vidden av det hela. Att sedan folk arkebuserades på ett sätt som för tankarna till nazismen kände ingen till då, men det man visste var illa nog.

Den svenska studieresan till Demokratiska Kampuchea kände jag faktiskt inte till och jag tror inte den gjorde stort intryck. Mer känt var nog Jan Myrdals resa till Khmer Rougekontrollerade områden för hans reportage fick bred spridning.

Det är möjligt att hela massmordet hade begravts i en kollektiv glömska om inte Göran Persson startat Forum för levande historia och vi samtidgt kunde skicka ut biståndsarbetare till Kambodja vilket ledde till Peter Förberg Idlings bok. Det finns fler massmord som vi har varit ganska likgiltiga åt såsom Turkiets på armenier för 100 år sedan.

Det makabra i denna historia är att Myrdal inte kan inse sanningen. Han är nu 84 år. Han gick in i kommunistiska ungdomsförbundet vid 16 års ålder och skulle alltså behöva göra självkritik för två mansåldrar av felaktiga ståndpunkter. Kanske är det omöjligt att hinna med under resten av hans livstid.

Den andra frågan som reses i kommentarerna är varför så många backar upp honom. Den dag han begravs kommer alla dessa at tkomma fram och gråta riktiga tårar. Svaret är väl att dessa människor inte tänker själva utan har uppskattat att han har tänkt i deras ställe. Jag tycker Gunnar Fredrikssons recension i Aftonbladet av boken är så bra som den gamla vänstern förmår presterea. Kanske kan man citera Per Ahlmark som skrev i Det öppna såret att han inte begär att dessa skall göra en total självkritik på varje punkt men alla måste göra ett litet intellektuellt bidrag till att städa upp.