Bara de bästa ska med - så enkelt är det

Jag har fått ett tips från min mamma, som är lärare på en mellanstadieskola i Lidköping, om hur jämställdhetsarbetet går framåt. Varje år ordnas något som heter Bandyallsvenskan för mellanstadieelever. En viktig sak i denna turnering är att alla ska få vara med. Jag antar att det är för att undvika att det bara är de som spelar bandy på sin fritid som får vara med har man bestämt att två tjejer i varje lag alltid ska vara på planen. (Detta för att fler killar spelar bandy och för att tjejer sällan få en chans om sådana regler inte finns.) Nu har man beslutat att avskaffa denna regel och vips så vimlade det av lag med enbart killar på planen. Vad vann man med detta?

Allmänt känt är ju att många föräldrar pressar sina barn att bli det de själva aldrig blev. Många fotbollslag har problem med att pappor står vid sidan av planen och hetsar sina söner. Det känns som om Bandyallsvenskan har utsatts för påtryckningar (detta har jag inget belägg för, det är enbart en känsla) av dels arga bandyspelande pojkar och dels av dessas fäder. Jag kan inte tro att det finns någon annan anledning till att man vill få bort tjejerna från planen. ”Må bästa lag vinna” i alla ära, men på vilken bekostnad? Skolan är ingen idrottsklubb för elitidrottsmän, det är en skola för alla.

Jag har själv gått på min mammas mellanstadieskola och jag har själv deltagit i bandyallsvenskan. Inte för att jag kunde åka skridskor, utan för att jag var en av få tjejer som kunde tänka mig att ställa upp. Jag gjorde inte det för att jag var önskad, utan för att jag tyckte att det var roligt. Naturligtvis hade jag aldrig varit med om regeln om två tjejer på planen inte hade funnits. Den pressen från killarna i klassen hade jag aldrig stått ut med. Jag var 11 år och hatade att bli vald sist och hatade när klasskompisarna stod bredvid planen och skrek att jag var en sopa. Detta minskade faktiskt när tjejer var tvungna att vara med. Då var killarna mer peppande och ville att man skulle göra bra ifrån sig, och den uppbackningen var obetalbar. Därför ville jag alltid ställa upp i den typen av sammanhang.

Jag har inte bara varit elev, utan också lärarvikarie på mammas skola. Några lektioner hade jag just gympa. Då kom allt tillbaka till mig. Det var som att återuppleva alla hemska minnen från skoltiden igen. Så fort jag hade delat in barnen i slumpmässiga lag kom skriken: ”Gud var orättvist”, ”Vilka ojämna lag”, ”Vi måste bara få välja lag annars är det inget kul”. Och nej, jag skulle aldrig låta barn välja lag. Jag skulle aldrig utsätta ett enda barn för skammen att bli vald sist. Jag skulle vilja bidra till en stämning när resultaten spelar mindre roll och där alla har roligt och rör på sig tillsammans. Men det är kanske en utopi?

Visst känns det också lite löjligt med hetsande inför en bandyturnering för 11-åringar? Bandyn har ingen Gretzky, Foppa eller Larionov. Och inte eller någon Zlatan, Ronaldo eller Maradona. (Det är absolut ingen som bryr sig om att det just nu pågår ett bandy-VM i Sibirien.) Så luta larvar er och låt alla vara med!