tisdag, december 12, 2006

Barn eller toffelhjältar?

Jag har uppmärksammat två intressanta poster, ett av Staffan som handlar om toffelhjältar och ett av Maria om att kalla sin man för sitt barn. Jag har faktiskt lagt märke till dessa fenomen och även till att vissa män kallar sina fruar för regeringen. Allt verkar vara olika sidor av samma mynt. Kvinnan är rabiat och bestämmer och mannen jamsar med alternativt beter sig som ett barn. Ser det ut såhär i familjer runt om i Sverige? Eller varför uttrycker man sig så?

När jag var i Senegal och bodde hemma hos en kollega (som är från Senegal) mötte jag ganska djupt rotade könsrollsmönster. En viktig sak hemma var att min kollega och vän inte var välkommen in i köket (hans systrar och en kusin bor i huset och han bor där när han inte är i Sverige, vilket han är merparten av året). Det faller sig nog ganska naturligt att kvinnor vill ha ett eget rum, någonting de kan bestämma över, en egen sfär. De bestämmer över hemmet och männen bestämmer över allt annat. Det de kan göra är att stänga ute mannen från köket och från tvättstugan. Han skulle ändå aldrig gå in där, så en sådan uppgörelse blir till allas belåtenhet.

Vart vill jag komma? Jo, när hemmen är kvinnans sfär där bara hon bestämmer - och inte ifrågasätter könsordningen - kan då skämt som "regeringen" och "mitt vuxna barn" bli naturliga? Jag måste säga att alla som använder dessa eller liknande uttryck känns som folk som inte har tänkt efter, men jag kan så klart ha fel.

Andra intressanta fenomen är skämt om att hon är äldre än honom (går han på simskola, behöver hon rullator). Eller skämt om att hon friade (har hans manlighet fått en törn, kunde hon inte vänta på honom). Varför är det så roligt? Varför är det roligt att skämta med folk som bryter könsrollsmönster?

Min slutsats efter detta - kanske något förvirrade - inlägg är att språk och humor spelar roll. Om vi inte vill befästa könsroller kanske vi ska tänka på vad vi säger och vad vi skämtar om. Om vi tycker att det är roligt att fråga en tjej med en fyra år yngre pojkvän om hon behöver rullator, kanske vi ska fundera på våra värderingar. Likaså om vi tycker att vår livspartner är ett barn respektive en häxa.

Eller är jag helt ute och cyklar?

3 kommentarer:

fatima sa...

Nej, du är inte ute och cyklar. Vi befäster givetvis det gamla och "hur det borde vara" genom skämt och kommentarer. Genom att skämta om dem som bryter mot mönstret förnedrar och hånar vi dem. Därför krävs det god självkänsla och en trygghet i sin roll som människa (man eller kvinna), för att inte ta åt sig av skämt eller andra nedsättande kommentarer.

Hanna sa...

Det är helt sant, men jag udnrar också om man måste tycka att dessa skämt är roliga. Om någon kallar si fru för regeringen så tror jag inte att det egentligen är illa ment, men det är svårt för mig att inte bli irriterad på det. Att skratta med i den allmänna jargongen är väl på något sätt att hålla med om att den är rolig. Jag vill inte vara en del av en sådan jargong!

Maria Byström sa...

Absolut inte.

Jag tror att "skämt" som generaliserar invanda föreställningar faktiskt befäster normer och värderingar istället för att tänka nytt.

Just det här med att kalla sin partner barn/regering är obegripligt. Parner mellan två vuxna individer är just mellan två vuxna individer som kan göra medvetna val. Val som förhoppningsvis bör leda till ökad jämställdhet.

Spännande med Senegal. Du måste berätta mer nästa gång vi träffas *nyfiken*