Fylla år

Jag vet inte varför det betyder så mycket för mig, men det gör det. Imorgon är det dags igen. Jag ska fylla år, denna gången 29. Det är inte det att jag vill ha en massa presenter (jag har ju faktiskt råd att köpa det jag vill ha) eller att folk ska köpa/baka en god tårta (för det kan jag göra själv). Det är något annat. Jag måste bara ha uppmärksamhet och få känna mig i centrum. Det värsta jag vet är att sitta ensam på min kammare på min födelsedag.

Förut hade jag ångest. Jag tror att det berodde på att jag då bara såg åren glida förbi och kvar blev jag utan jobb, vettig pojkvän eller lägenhet som jag kunde bo kvar i så länge jag önskade. Någonstans ville jag inte bli trettio och inte ha åstakommit något alls. Nu är det ju så att som jag såg världen en gång varje år på min födelsedag, så såg ju världen inte ut. Jag har gjort massor av saker och har alltid haft framtidstro. Men det mest konkreta har jag saknat. Det är kanske därför som jag nu inte har så stor ångest. Nu har jag ett fast jobb, en sambo samt en lägenhet (den är visserligen min sambos, men eftersom planerna inte är att flytta isär får det räknas som en fast punkt). Nu vet jag att bröllop och barn finns inom räckhåll om jag och min sambo så önskar. Men ändå, födelsedag är födelsedag och inget kan hindra att jag blir äldre.

Jag vill inte sitta ensam på min födelsedag. Imorgon kommer mellan 40 och 50 personer komma hem till vår lilla etta. Party är den bästa metoden för att dämpa födelsedagsångest och även om den ångesten inte är lika stark längre så är det dumt att chansa!

Nästa gång fyller jag 30. Återstår att se hur jag kommer att tacklar det ;o)