Sport hör inte till allmänbildningen?

Jag umgås av förklarliga skäl mycket med politiker och opinionsbildare. Där är det väldigt vanligt att man kan många obskyra saker och har koll på både det ena och det andra som "vanligt folk" inte har en susning om. Det är också viktigt att följa med i nyheter och ha koll på det som händer. Detta är självklart när det gäller alla områden utom ett. Sport.

Jag tycker inte att man bör ligga på min sportkunskapsnivå för att räknas som allmänbildad, men ibland häpnar jag över att i övrigt bildat folk inte skäms över sina kunskapsluckor.

Det är inte ok att man aldrig har hört talas om Peter Forsberg. Man bör känna till att Råsunda är en fotbollsstadion som ligger i Solna och att AIK där spelar sina hemmamatcher. Att Petter Northug är världens bästa manliga skidåkare borde också höra till allmänbildningen, eller man borde åtminstone veta att han är skidåkare.

Det är som att allt som har med sport är så nördigt och så oviktigt att man liksom står över det. Men det finns andra saker i samhället som borde vara minst lika oviktigt och det är musik och kultur (men nu svär jag ändå i kyrkan!). Tänk om någon med stolthet påstod att han eller hon aldrig hade hört talas om ABBA, inte visste att Dostojevskij skrivit Brott och straff eller trodde att Lady Gaga var ett klädesplagg, skulle ni ta den personen seriöst efter det?

Nej kära sporthatare, det finns ingen ursäkt. För att ta till sig miniminivån av allmänbildning i detta ämne krävs att man läser löpsedlarna. Nästan i alla fall. Så nästa person jag hör som tror att Gunde Svan är mest känd för Fångarna på fortet kommer jag att döma ut som oallmänbildad!

Vi kallar dem U-länder

Igår såg jag en fantastisk dokumentär på Kunskapskanalen. Den heter Vi kallar dem U-länder och är en modifierad dokumentär från 1970 (se hela dokumentären här). Jag är mycket intresserad av hur vi svenskar såg på diktaturer förr och detta var en dokumentär jag inte ville missa. (Se mitt resonemang om Kambodja här.)

Vi kallar oss U-länder handlar om livet efter revolutionen på Kuba och är en ren skönmålning av ett land som valt en alternativ väg. De satsar på jordbruk och sockerbruket ska få dem att komma på fötter igen. Havanna är syndens näste och alla bör bo långt ut på landet. Man satsar på skola och utbildning och vill skapa "den nya människan" (Che Guevaras påhitt).

Det som är pålagt i dokumentären är hur det ser ut idag och att det inte gick riktigt som man tänkt sig. Det är samma man som varit med och gjort ursprungsdokumentären, som har gjort tilläggen

Det var en hyfsat nyanserad dokumentär (inramningen alltså, inte den ursprungliga versionen) och det var kul att se hur man en gång tänkte kring Kuba. Jag ser fram emot del två på skärtorsdagen!

Nostalgi

Jag hade inte tänkt att denna blogg skulle ta en sådan lång paus, men nu är det som så att jag är gravid och starten på graviditeten kunde varit bättre. Jag har gått igenom många kräkningar och en rätt så lång sjukskrivning. För några veckor sedan satt jag hemma och lyssnade på Lars Winnerbäck och kom på följande blogginlägg. Jag tänkte att jag publicerar det nu och så får det bli uppstarten på denna blogg igen. Välkommen tillbaka!

”Det har inte samma charm att raggla hem klockan fem, det inte lika inspirerat nu som 1995.” – Lars Winnerbäck (Elden).

Citatet ovan fick mig att bli nostalgisk. Här sitter jag och är sjukskriven och väntar mitt första barn som det har kämpats mycket för. Samma dag som Robert Edwards fick nobelpriset i medicin för att han kommit på IVF-tekniken, blev vår liten till i ett labb på Sophiahemmet. Om inget hemskt händer ska den lilla titta ut i början på september och vi båda längtar såklart jättemycket. Min graviditet har hittills varit allt annat än vackert hår och glänsande ögon och allt som man pratar om. Det har varit sjukskrivning, spyor och magsmärtor, men nu ska denna bloggpost inte handla om det.

Jag är 34 år och kan inte klaga på min situation. Gift, gravid, innehavare av fast anställning och bostadsrättsägare samt har hyfsat fri tillgång till en underbar sommarstuga. Någon vovve blir det aldrig, och Volvo skaffar vi oss när vi köper villa. Men blev mitt liv som jag hade tänkt mig 1995? Jag minns inte allt jag drömde om då, i tvåan på gymnasiet, men jag kommer ihåg en del:

1. Gifta mig med en underbar man och skaffa barn.
Check! Delvis då, eftersom inget barn är fött än. Jag kunde dock inte föreställa mig hur en underbar man skulle vara. I mina vildaste fantasier hade jag inte trott att man skulle kunna träffa någon som passade mig så bra som Andreas. Verkligheten överträffade dikten tusenfalt.

2. Skaffa mig ett spännande och inspirerande jobb som sportjournalist.
Nja, jag bytte spår runt 1998 och blev politiker istället. Inget jag har ångrat. Check på spännande och inspirerande jobb i alla fall.

3. Resa jorden runt.
Nej, men flera fantastiska resor till Afrika, Asien och Nordamerika har det blivit.

4. Se följande berömda byggnadsverk: Kinesiska muren, Angkor Wat och Pyramiderna.
Check! Dessutom har jag sett det där konstiga guldtornet från min barndoms kortspel, som enligt det skulle finnas i Bangkok (Grand Palace).

5. Resa till länder i forna Sovjet.
Check! Jag fascinerades i min ungdom mycket av Berlinmurens fall och Sovjetunionens sammanbrott och ville väldigt gärna besöka flera länder som tidigare låg bakom järnridån. När jag var aktiv i LUF och senare i Silc har det blivit flera resor till Ryssland, Ukraina, Vitryssland och såklart Baltikum. Dessutom har jag fått en mycket god vän i Estland som jag hälsar på med jämna mellanrum.

6. Plugga utomlands/bo i Wien.
Check! Två drömmar blev till en. Jag pluggade i Wien hösten 1999 och där blev det väl en och annan hemraggling klockan fem om jag inte minns helt fel. Fantastisk tid som jag är bland det bästa jag gjort i hela mitt liv (förutom att regga mig på SprayDate).

7. Flytta till Göteborg.
Check! Men jag flyttade därifrån också, vilket jag aldrig i mitt liv kunde tro. Möjligtvis om jag flyttade till Oslo, men aldrig till Stockholm!

8. Bo i korridor och få massa nya vänner.
Check! Den var underbara år och många av dem som bodde på Kjellmansgatan 7 umgås jag med fortfarande.

9. Engagera mig feministisk.
Check! Har man en egen bokblogg om feministiska böcker så får man väl säga att man är tämligen engagerad? www.feministbiblioteket.se

10. Bli klar med min utbildning.
Jag har fortfarande någonting att se fram emot ;o)

Flickkläder är tydligen inte anpassade för lek

Detta är helt sjukt.

Den nya bloggen var på Lindex och upptäckte att flickkläder i samma storlek var mindre än pojkkläder. Förklaringen blev att pojkar behöver mer utrymme för att de busar mer. Man kan inte annat än bara gapa. I artikeln från expressen som jag länkade till ovan förklarar sig varuhusen med att de följer modet. Vilket mode? Jag förstår att det går mode i tryck och färger, men för en liten flicka borde det inte vara i själva figuren. En liten flicka är ett barn, ingen sexig kvinna!

Jag hoppas att Olika förlag skickar sin fantastiska bok Ge ditt barn 100 möjligheter istället för 2 till klädföretagen så att de får lite att fundera på!

Om du vill resa ska du spara, inte gnälla

Jag läste på sajten Familjeliv för ett tag sedan, en tråd som handlade om dyra Thailandsresor. Det var en mamma som startat tråden och hon tyckte att det var orättvist att många i hennes barns klass åkte till Thailand över jul och nyår, medan hennes barn alltid hade varit hemma. Hon fick mothugg i tråden och folk sa åt henne att det handlade om prioriteringar och att det faktiskt inte var så dyrt om man åkte reguljärt och inte tog all inclusive. Mat och boende är billigt på plats. Men nu var det inte så denna mamma hade tänkt sig, nej det skulle vara charter och det skulle vara pool och Bamseklubb. 100 000 går en sådan resa på för en familj med två barn.

Denna diskussion lämnade mig ingen ro. Jag har så svårt att förstå denna fullständiga panik över att många reser på flådiga resor som man själv inte har råd med, samtidigt som man inte på en enda punkt är beredd att vika från sin egna bekvämlighet för att komma ner i pris. Om man tänker så måste man ha klart för sig att det också är ett val. Flera i den aktuella diskussionstråden påpekade att en resa till Thailand för en familj kan gå under 30 000 om man har lite tur. Jag skulle vilja tillägga att om man vill resa bort med barnen över jul så kanske Kanarieöarna kan vara ett alternativ.

Jag älskar själv att resa, så mycket att bekvämlighet ofta får stryka på foten för att ha råd att vara borta lite längre eller komma lite längre bort i världen. Sist vi reste hade vi det dock så bra ställt att vi för det mesta bodde riktigt bra. Det är lätt att tro att resande är en lyx som bara de allra rikaste kan unna sig, men det går ofta ganska bra ändå, om man kan spara in på annat. Men man kanske ska fundera på om Thailand verkligen är det man ska lägga pengar på när man har små barn och inte jättefett i plånboken. Det är inte så att långresor måste vara en del av varje lycklig barndom.

Intressant om hemmafruar

Hälften av alla VD-fruar är hemmafruar.

Jag kan inte fatta hur man vill vara hemmafru! Eller jo, jag kan förstå varför man på kort sikt tycker att det verkar attraktivt. Man slipper jobba, man får ägna sig åt sina fritidsintressen och man får shoppa obegränsat (om man är lyxhemmafru).

Läs denna artikel i DI.

Det kan som sagt låta lockande till en början att vara hemma och ta det lugnt, istället för att stressa ute i arbetslivet, men hur vågar man vara så totalt ofri att man försätter sig i en situation där man är beroende av sin make?

Marie i artikeln tycker inte att hon fastnat i en kvinnofälla, men jag vet inte vad man annars ska kalla det. En välutbildad kvinna med ambitioner ger upp hela sin karriär för att hennes man behöver markservice.

Själv är jag gift med en VD och den dagen vi får barn kommer vi att dela på föräldraledigheten och vi delar idag på hushållsarbetet. Jag skulle aldrig drömma om att ge upp min karriär och leva som gisslan i mitt eget hem!

De fem sämsta ursäkterna för män att inte vara med sina barn

Att jag inte har sett det tidigare! Bloggen Hemma bäst har listat de fem sämsta ursäkterna för män att inte vara med sina barn. Läs njut, och skratta (och få en liten klump i magen över att folk fortfarande tycker att man inte bör dela lika):

1. ”Kvinnor är ju ändå bättre lämpade”
2. ”Jag får inte för henne”
3. ”Men jag tar ju min del”
4. ”Jag är för oumbärlig på jobbet”
5. "Vi har inte råd"

Mina fördomar mot antifeminister bekräftas

Jag har berättat min historia. Det finns dem som har varit med om värre saker, men jag ville bidra till att vi börjar prata öppet om det. Vilka kommenterar inlägget? Jo, män som tycker att det är hemskt att sexuella övergrepp mot män inte tas på allvar. Det tycker jag också är ett problem, men det räcker inte att jag säger det, utan en person (det inlägget har jag tagit bort) tycker att jag är en galen feminist och hatar män, därför tycker jag inte att sexövergrepp mot män är lika viktigt. Vad driver dessa män att känna sig så påhoppade av min historia?

Jag tänkte ta upp frågan om hur olika man behandlar utsatta människor beroende på vilket kön de har, men nu tappade jag lusten. Jag var inne på antifeministbloggen GenusNytt och kommenterade ett inlägg angående en feministisk bok (jag driver ju Feministbiblioteket). Där är helt ok att bli påhoppad av antifeminister som ifrågasätter hur jag får ihop feminism och liberalism, det är ju liksom sådant man får räkna med när man ger sig i leken, men en person där hittade mitt inlägg här om #prataomdet och ville att jag skulle prata med honom. Dessutom avslutade han med en flirtig smiley.

Sådärja, ALLA fördomar mot antifeminister är bekräftade. Tack för de fredsve!

Och alla ni som känner er manade att kommentera detta inlägg med arga kommentarer eller sexuella hintar, gör er icke besvär. Jag tar bort kommentarerna.

Jag vill också #prataomdet - här är min berättelse

Johanna Koljonen uppmanar oss att #prataomdet. Vi ska prata om de gråzoner som finns när det kommer till se. Alla de gånger man har gått med på sex, sedan ångrat sig och känt att man får skylla sig själv.

Min historia slutade bra och det är kanske därför jag vågar berätta den öppet, men det är en historia om gränser som överskrids.

Jag var 26 år och skulle åka på en stor konferens med Folkpartiet. Jag hade inga pengar och tackade glatt ja, när jag blev erbjuden gratis boende på ett bra hotell. Jag skulle bo med två unga killar (runt 16-17 år) som jag kände och tyckte om. Villkoret var att jag skulle vara lite mentor för dem. Jag såg fram emot det.

Väl på plats frågade han som fixat boendet om jag tyckte att det var ok om även en kille på 22 år bodde där. Han var ny och skulle bli glad av att få träffa någon som inte var under 20 eller över 40. Självklart, sa jag. Eftersom de två unga killarna lagt beslag på extrasängarna i rummet, skulle jag dela dubbelsäng med denna kille. Efter alla år i ungdomsförbundet där man alltid sover tillsammans hur som helst, såg jag inte det som ett problem. När jag träffar killen för första gången säger jag flirtigt på skoj: Jamen vi ska ju dela säng inatt! Denna kommentar jag ska sedan vända och vrida på och skämmas över.

Senare på kvällen var det stor fest och killen jag ska dela säng med hittade mig tillsammans med en annan kille som just då stötte på mig. Jag var full, men visste att jag inte var ett dugg intresserad av någon av dem. Jag dansade med kille 1 och sedan med kille 2 och pratade med dem tillsammans, där både ville att den andra skulle dra. Jag tröttnade på spelet och flydde till en gammal kompis och han och jag överskred kompisgränsen med råge. När han kysste mig kändes allt bra. Det skedde öppet (ja, inte allt, men ni förstår). Det är en annan historia och den ångrar jag inte eller skäms över.

När jag skulle gå och lägga mig vid fyra på morgonen var rummet fullt. De unga killarna hade utökats med ytterligare en (som jag också kände och tyckte om) som låg på golvet. 22-åringen låg i sängen där jag skulle sova. Jag kröp ner och upptäckte att min sängkompis var vaken. Jag blev lite besvärad eftersom jag vet att han vet varför jag kom hem först nu. Det verkade dock inte besvära honom, tvärt om. Nu var det hans tur.

Han kröp intill och började smeka mig ovanpå täcket. Jag ville inte väcka mina vänner som sov så jag flyttade bara hans hand. Han fortsatte. Jag flyttade på handen och skruvade på mig. Han väste i mitt öra: Ingen kommer att höra! Jag lyssnade intensivt på de andras andhämtning och hoppades att någon av dem var vaken. Jag sa att jag inte ville men killen fortsatte: Jo, jo, ingen hör.

Såklart slutar denna historia bra. Det var tre killar till i rummet och även om de inte var myndiga så var de tre. Han som låg närmast mig var dessutom två meter lång och rätt så stor. Det var han som tillslut hostade och markerade att han var vaken. Jag började då att prata med honom och så var allt över. Nästa natt delade han säng med den jobbiga killen (till hans stora förfäran och min skadeglädje).

Nu kanske ni tänker att detta var väl inte så farligt, för det var ju bara att säga till på skarpen högt, så skulle situationen varit löst på nolltid. Men jag tänkte inte så. Jag skämdes för att han försökte, för att jag hade gett signaler och för att jag inte borde flirtat med någon som jag skulle dela säng med om jag inte ville något mer. Tankarna malde, skammen och skuldkänslorna gnagde och jag ville inte väcka några oskyldiga tonåringar för att jag själv hade strulat till det.

Efteråt kände jag ännu mer skuldkänslor. Jag hade ju flirtat och jag hade ju hånglat öppet med en annan. Man kan inte göra så om man ska sova i samma rum som en kille man inte känner. Den läxan hade jag lärt mig. Kanske var det först när jag fått höra att han var komplett galen och stalkade andra kvinnor, som jag faktiskt fattade att jag inte hade någon som helst del i hans beteende. Men det spelar ju ingen som helst roll. Man får inte göra så i vilket fall.

Fotnot: Jag tror att de andra killarna jag delade rum med har växt upp och idag är fantastiska män (jag känner dem tyvärr inte längre). Dagen efter händelsen följde de mig till hotellet innan jag skulle sova, för att försäkra sig om att han inte var där och kom sedan hem tidigare än planerat för min skull. Jag kommer aldrig att glömma dem.

Vad betyder egentligen killarnas sjunkande skolresultat?

Anna Laestadius Larsson skriver idag i Svenska Dagbladet att pojkarnas sjunkande studieresutlat i skolan inte är en jämställdhetsfråga. Killarna sitter och spelar dataspel och vet att det ändå nästan bara är män som får nobelpris. De behöver inte plugga - de blir något ändå.

Så befriande att kunna säga att hon har helt rätt! Det är inte killarnas studieresultat vi ska bekymra oss för (jo, att studieresultatet sjunker generellt är ett problem, så klart). Vi ska bekymra oss för varför höga studieresultat ändå inte ger forskningsanslag och varför höga studieresultat inte ger nobelpris.

Jag kanske inte skulle säga att jag inte bryr mig om killarna, men jag kan defintivt skriva under på att det är inte är det som är problemet!

Monica Green är i farten igen

Min favorit-sosse Monica Green är ute och debatterar på Politikerblgogen idag. Man tänker när man läser det: Är detta på riktigt? Men det är det och Monica Green är som Monica Green är mest, förvirrad och ofokuserad. Höjdaren är att hon inte verkar veta skillnaden mellan pocent och procentenheter.

Läs artikeln "Vi är det mest spännande partiet" på Politikerbloggen.

Vanligt folk har underlig humor

Igår var jag på Designtorget för att hitta någon kul pryl för 30 kr till Folkpartiets julfest. Jag frågade i kassan och killen som jobbade blev själaglad och sa att han hade ”västa roliga presenten” om bara 35 kr var ok. Såklart sa jag och döm om min förvåning när han tog fram en bok som hette Vad män vet om kvinnor. Han uppmanade mig, med ett stort leende, att bläddra i den och den hade bara tomma sidor. Vad säger man? Jag är feminist, stammade jag och han svarade att det är den absolut mest populära prylen de har.

Det är svårt att bli brutalt påmind om vad ”vanligt folk” tycker är roligt…

Fyra år till och mitt liv

Nu har jag sett filmen Fyra år till. Det var väl näst intill obligatoriskt för mig som folkpartist. Filmen var bra och jag blev glad av den, men det är inte om själva innehållet i filmen som detta blogginlägg ska handla.

För mig var filmen mycket nostalgi. Förutom det uppenbara om Folkpartiet och hela den miljön, så handlade det också om Stockholm och mitt jobb på Riksdagen. Sedan jag var liten så är bilder över min hemstad någonting stort. Alla i hela Lidköping var och såg Älskar, älskar inte och jublade när polisbilen tog en repa förbi hamburgerrestaurangen Krikelin istället för att köra genom Stockholm. Nu har jag en ny hemstad och det är klart att jag inte sitter och skriker ”Titta, de visar från Stockholm på TV” nuförtiden. I filmen Fyra år till är det dock hela min miljö omkring Riksdagen som filmas. Filmens huvudpersoner åker dessutom åker förbi Gullmarsplan vid ett tillfälle. Det var när de stod utanför mitt jobbs ytterdörr, där jag går varje morgon, som jag inte kunde hålla mig längre, utan viskade till min kompis: Mitt jobb!

Min småstadsmentalitet går nog aldrig helt ur mig och jag skäms inte för att jag blir glad över att se det som är hemma för mig på film. Det kändes också bra att få påminnas om att jag är lyckligt lottad som får jobba i en sådan fin miljö och bo i en så vacker stad. Det var inte meningen att jag skulle flytta till Stockholm och det är inte alltid jag säger med stolthet att jag bor här, så det är inte helt märkligt att jag är glad över att bli påmind om det.

Jag har läst alla nobelpristagare på 2000-talet

Det är roligt att ha olika bokprojekt och vid sidan om Feministbiblioteket har jag tänkt läsa alla nobelpristagare. Nu har jag även ett nytt projekt som jag ämnar genomföra i mitt liv och det är att läsa en bok från varje land i världen. Jag har fått idén från min kompis Elin som läser alla länder i bokstavsordning och bloggar om dem. Så ambitiös tänker inte jag vara, men jag kanske redovisar några böcker då och då här. I år kommer jag inte att hinna färdigt med min egen litteraturkanon, men det gör inget för jag läser som aldrig förr i alla fall. I år kommer jag förmodligen att läsa mer än 100 böcker.

Nåväl, här är en liten reflektion på nobelpristagarna på 2000-talet:

2010 Mario Vargas Llosa, Peru: Jag gillade hans bok Bockfesten och jag kommer definitivt att läsa mer av honom. Den stygga flickans rackartyg står på att-läsa-listan. Jag tyckte inte att hans kvinnoporträtt var så platta i Bockfesten, som många varnat mig för.

2009 Herta Müller, Rumänien: Jag föll pladask för det poetiska språket i Hjärtdjur. Så underbart vackert och samtidigt så krypande läskigt om Rumänien under kommunisttiden. Jag hade helst inte velat träffa mig själv har stått på att-läsa-listan sedan jag läste denna bok förra året.

2008 Jean-Marie Gustave Le Clézio, Frankrike: Jag läste Allt är vind, eftersom det var den bok som det rekommenderades att börja med. Jag gillade den, men jag fick inte mersmak. Kanske läser jag något mer av Le Clezio senare.

2007 Doris Lessing, Storbritannien: Jag började med Den femte sanningen och tyckte att det var underbart att läsa en feministisk bibel som dessutom var skriven av en nobelpristagare. Jag var fast och har sedan dess läst alla böcker om Martha Quest, Det femte barnet samt Gräset Sjunger. Fler böcker står i bokhyllan i väntan på att bli lästa!

2006 Orhan Pamuk, Turkiet: Jag började med Pamuks självbiografi Istanbul. Den var lite seg i början, men sedan lossnade det. Jag läste även Snö som började bra, men sedan blev seg. Jag har några fler böcker i bokhyllan, men jag är inte säker på att jag läser något mer.

2005 Harold Pinter, Storbritannien: Det är svårt med dramatiker eftersom jag tycker att det är lite jobbigt att läsa pjäser. Pinters politiska åsikter gjorde att jag drog på det i det längsta att läsa honom. Jag har läst pjäsen Födelsedagsfesten och den var okej.

2004 Elfriede Jelinek, Österrike: Jag var spänd på denna märkliga kvinna och läste Pianolärarinnan. Den boken var fantastisk bra i 200 sidor och sedan spårade den ur. Jag har därför inte kommit mig för att läsa något mer av henne.

2003 J. M. Coetzee, Sydafrika : Här läste jag Onåd och det var en bok jag tyckte var bra. Det var ingen bok som lämnade några djupare spår och därför har jag inte heller försökt hitta något mer av Coetzee.

2002 Imre Kertész, Ungern: Jag läste, som alla andra, Mannen utan öde och det var en fantastiskt bra bok om koncentrationsläger under andra världskriget. Jag gillade stilen i boken och jag fastnade för den, trots att ämnet kändes lite uttjatat vid tiden då jag läste den (2003, tror jag det var). Jag har dock inte läst något mer av Kertész.

2001 V.S. Naipaul, Storbritannien: Jag läste Vid flodens krök som utspelar sig i ett icke namngivet land i Afrika. Jag tyckte inte om boken. Jag kommer dock att ge Naipaul en chans till på temat en bok från varje land, eftersom han är från Trinidad/Tobago och har skrivit en bok om det landet.

2000 Gao Xingjian, Frankrike (född i Kina): Novellsamlingen När jag köpte ett spinnspö åt farfar var fylld med vackra naturskildringar från Kina, men det var då det enda som var bra med denna bok. Boken var bara en transportsträcka fram till att jag skulle skriva detta blogginlägg!

Jag kan lägga till med lite sorg att jag fortfarande inte läst någon nobelpristagare före de fick priset. Men det kommer förhoppningsvis!

Läs här min feministiska analys av årtusendets nobelpristagare.

Feminisbrud på Newsmill

Nu har jag gjort debut som debattör på Newsmill. Jag skriver om Mona Sahlins avgång och att hennes misslyckande inte ska ses som ett misslyckande på grund av det kön hon har.

Sahlins misslyckande är inte en kvinnas misslyckande
Det kom lite som en chock att Mona Sahlin avgick nu, men samtidigt så var det nog nödvändigt. Hennes tid som partiledare har inte varit så lyckosam och hon lyckades inte med det som hon var tvungen till - att återta regeringsmakten. Dock ska vi ha klart för oss att Monas tid som partiledare inte ska ses som ett misslyckande på grund av att kvinnor skulle vara sämre på att leda landet, skriver Hanna Lager, redaktör för Feministbiblioteket.

Läs hela artikeln på Newsmill.

KG Bergström har glömt Österbergs taxiåkande

När man trodde att KG Bergström inte kunde bli mer gubbig, kommer han med nya utlanden. I morse i SVT morgon pratar han om Mona Sahlins eftertädare. Som jag skrev om tidigare så anser Bergström Att Sofia Arkelsten har förbrukat sitt förtroende eftersom hon låtit sig bjudas på en resa av Shell. Som efterträdare till Mona Sahlin, anser samme Bergström att Sven-Erik Österberg är en av de hetaste kandidaterna. Jag vet inte om alla minns, men Österberg är riksdagens främsta taxiåkare. 2007 hade han åkt taxi för 77 000 kr på riksdagens bekostnad.

Jag kan bara tolka detta som att KG Bergström anser att det är bättre att åka taxi för skattebetalarnas pengar än att åka på resa för Shells pengar. De förstnämna är glömt och borta, medan det andra är oförlåtligt. Perspektiv, någon?

Aung San Suu Kyi är fri!

Det känns helt fantastiskt att Aung San Suu Kyi har släppts ur sin husarrest. Dock kan jag inte låta bli att känna en viss skepsis. När låser de in henne igen? Men jag har ändå bestämt mig för att vara försiktigt positiv när det gäller Burmas demokratiutveckling. Jag tror inte att det kommer att gå fort, men med Aung San Suu Kyi fri ökar nog möjligheterna för oppositionen att göra något.

Läs mer: Aftonbladet, DN, Expressen, SvD

Läs även recension av en biografi över henne på Feministbiblioteket.

Gubberiet mot Arkelsten

I SVT:s morgonsoffa den 1 november 2010 diskuterar KG Bergström stormen kring Sofia Arkelsten. Jag satte teet i vrångstrupen när jag hör honom säga att Fredrik Reinfeldt antingen inte har samma fingertoppskänsla vad gäller rekrytering av kvinnor (Stegö Chiló, Borelius), som han har vid rekrytering av män (Borg, Bildt). Eller så har moderaterna inte tillräckligt med kompetenta kvinnor.

För det första. Det Arkelsten har gjort sig skyldig till är att åka på en bjudresa, något som många, många riksdagsledamöter både före och efter henne också har gjort. För det andra. Den förträffliga Carl Bildt har också åkt på bjudresor. Ändå väljer Bergström att säga att Arkelstens agerande sänker henens trovärdighet, samtidigt som han i nästa mening säger att Carl Bildt är en toppenrekrytering till regeringen. Hur tänkte han?

Är det verkligen ingen som reflekterar över att drevet går hårdare mot kvinnor? I exemplet ovan är det alldeles uppenbart att KG Bergström dömer kvinnor på ett hårdare sätt än män. Men det är inte det enda exemplet. Att det finns journalister som tycker att det är motiverat att fota Arkelsten när hon sitter på sitt kontor och gråter, är ett annat. Jag väntar fortfarande på smutskastningen av Bildt och smygbilder på honom. Men just det ja, han är ju man.

Sorrento

Min svärmor bjöd på en resa till Sorrento efter valet och det var en fantastisk resa. Här kommer bilder som visar hur underbart jag hade det, trots att jag var förkyld och eländig när vi åkte.

Nere i hamnen i Sorrento. Nästa gång vi kommer hit ska vi bo på hotellet med den fantastiska utsikten - Hotel Vittoria.

Maten är fantastisk. Vem har inte drömt om att få in ett fat med enbart mozzarella i olika former?

Stranden i Positano - en underbar by längs Amalfikusten. Vattnet var fortfarande varmt.

Positano är brant.

Jag köpte mig en hatt i en mysig gränd. Ett köp jag inte skulle komma att ångra i solen.

Fantastisk vy.

Jag och Andreas tog en båttur runt Capri.

Här är en droppstensgrotta där självaste heliga Maria har bildats i stenen.

Sedan skulle vi se Grotta Azzurro och det var fullkomlig kaos utanför.

Mycket vackert ljus därinne, men inte så romantiskt som de ville ha det till. 20 båtar och 20 kaptener som sjöng "O sole mio" falskt.

Efter 15 års längtan fick jag äntligen se Pompeji. 1995 tågluffade jag och en kompis till Italien, men vi kom inte så långt som till Neapel så Pompeji fick vänta.


Mycket folk och mycket varmt. Jag är tacksam över hatten.

Jag har gjort mig fin för middag och för en drink på ett café med utsikt.

Sorrento har stora höjdskillnader.

Sista dagen skyndade jag och Andreas oss till Rom för att Andreas skulle få se något av allt det man måste se där. Peterskyrkan var prio ett. Sedan var vi på Sixtinska kapellet, men där var än mer folk än det som syns på bilden ovan så det var inte ett alltför angenämt besök.

Slutligen ett besök på Spanska trappan och en promenad till något som skulle visa sig inte vara Fontana di Trevi. Vi hann inte gå rätt, utan fick ta tunnelbanan tillbaka till tågstationen för att sedan ta oss till flyget.

Läs mina feministiska kulturbetraktelser från Pompeji här.

En reflektion över deckare

Jag har precis kommit hem från en härlig semester i Sorrento (bilder kommer senare) och då, som alltid då semestern, läste jag en hel hög deckare. Nu börjar jag bli något rutinerad på just den genren och tros att jag vet att de flesta svenska deckare håller väldigt låg klass så kan jag inte låta bli att fortsätta läsa dem . Det finns ett visst underhållningsvärde i dem trots allt. En regnig dag i Sorrento i hotellbaren med en gamla Anne Holt deckare, började jag fundera på vad som gör en deckare bra. Det är lättast att börja med det som är dåligt och här kommer en lista på saker som gör att jag lägger ifrån mig deckaren något otillfredsställd.

OBS! ni som är känsliga för att få reda på något om innehållet i en deckare ni vill läsa bör sluta läsa här!

1. Deckare med stora konspirationer.
Polisen, eller vem det nu är som är huvudperson i boken, kommer en stor, manlig konspiration på spåren. Män som utnyttjar kvinnor (det vanligaste temat, men det finns även andra) och som håller varandra om ryggen finns överallt i hela samhället och de ha makt. Det kan bli övertydligt och överdrivet många gånger och temat är mycket valigt. I vissa deckare blir huvudpersonerna själva indragna och deras liv svävar i fara.
Exempel: Henning Mankels Villospår och Brandvägg, Stieg Larssons Milleniumtrielogi, Katarina Wennstams Smuts, Peter Robinssons Mörkrets alla färger

2. Seriemördare med diffusa motiv.
En mördare går lös och han (eller hon) dödar tillsynes helt slumpmässigt. När upplösningen närmar sig så är motivet ganska luddigt som t ex ”jag har varit med om något hemskt när jag var ung och därför ska jag döda alla som gjort samma sak mot andra som han/hon gjorde mot mig”. Det är alltid ett hämndbegär för något som hänt för mycket länge sedan och som inte känns helt relevant att döda för.
Exempel: Henning Mankells Den femte kvinnan, Camilla Läckbergs Olycksfågeln, Ingrid Hedströms Flickorna i Villette

3. Varför tänkte inte huvudpersonen på det?
När upplösningen kommer så kommer det fram ganska självklara saker som huvudpersonen aldrig borde ha missat. Självklara saker som att det finns personer som han eller hon haft något otalt med, men som personen inte minns eller mönster som för den inblandade borde vara alldeles uppenbara, men inte är det.
Exempel: Lars Keplers Hypnotisören, Mari Jungstedts Den du inte ser.

4. För blodiga och äckliga mordfall.
Avskurna huvuden och blodbad, tortyrkammare och gravar i trädgården. Ibland känns det som om det inte finns någon botten i allt äckligt.
Exempel: Åke Edwadrssons Dans med en ängel, Peter Robinssons I ondskans spår

5. För sorgliga mordfall.
De anhöriga beskrivs så närgående att man lipar sig igenom hela deckaren och spänningen därmed går förlorad.
Exempel. Karin Fossums Älskade Poona, Arnaldur Indridasons Vinterstaden

6. Sidohistorier mellan kapitlen som inte har så mycket med storyn att göra.
Ofta blir deckarförfattare alltför förtjusta i historier som ska gå långt tillbaks i tiden och knytas ihop med huvudstoryn. Ibland blir banden mellan de två spåren från nu och då väldigt löst sammansatt och tillför inte mycket, kanske bara förståelse i form av mördarens bakgrund.
Exempel: Camilla Läckbergs Stenhuggaren, Henning Mankells Den femte kvinnan

7. Mördaren dyker upp för sent i historien.
Den som är mördaren är någon helt annan som aldrig har spekulerats kring och du känner dig lite snuvad på konfekten.
Exempel: Henning Mankells Mördare utan ansikte

8. Upplösningen är alltför osannolik.
Folk som har lyckats gömma sig eller levt på stulna identitet under en längre tid utan att någon har upptäckt det känns inte alltid så trovärdigt.
Exempel: Stieg Larssons Män som hatar kvinnor, Unni Lindells Sorgmantel

9. Överdrivet dramatiska slut.
Det som ser ut att vara en ganska lugn deckare slutar helt plötsligt med kidnappning eller skottlossning eller både och. Ibland kan det kännas nästa påklistrat.
Exempel: Liza Marklunds Sprängaren och Studio Sex, Anne Holts Bortom Sanningen, Åke Edwardssons Den sista vintern, Mari Jungstedts I denna stilla natt, Stieg Larssons Flickan som lekte med elden

10. Oklara slut.
Vem är egentligen mördaren och vad hände egentligen på slutet?
Exempel: Karin Fossums Älskade Poona, Åke Edvardssons Den sista vintern