Om du vill resa ska du spara, inte gnälla

Jag läste på sajten Familjeliv för ett tag sedan, en tråd som handlade om dyra Thailandsresor. Det var en mamma som startat tråden och hon tyckte att det var orättvist att många i hennes barns klass åkte till Thailand över jul och nyår, medan hennes barn alltid hade varit hemma. Hon fick mothugg i tråden och folk sa åt henne att det handlade om prioriteringar och att det faktiskt inte var så dyrt om man åkte reguljärt och inte tog all inclusive. Mat och boende är billigt på plats. Men nu var det inte så denna mamma hade tänkt sig, nej det skulle vara charter och det skulle vara pool och Bamseklubb. 100 000 går en sådan resa på för en familj med två barn.

Denna diskussion lämnade mig ingen ro. Jag har så svårt att förstå denna fullständiga panik över att många reser på flådiga resor som man själv inte har råd med, samtidigt som man inte på en enda punkt är beredd att vika från sin egna bekvämlighet för att komma ner i pris. Om man tänker så måste man ha klart för sig att det också är ett val. Flera i den aktuella diskussionstråden påpekade att en resa till Thailand för en familj kan gå under 30 000 om man har lite tur. Jag skulle vilja tillägga att om man vill resa bort med barnen över jul så kanske Kanarieöarna kan vara ett alternativ.

Jag älskar själv att resa, så mycket att bekvämlighet ofta får stryka på foten för att ha råd att vara borta lite längre eller komma lite längre bort i världen. Sist vi reste hade vi det dock så bra ställt att vi för det mesta bodde riktigt bra. Det är lätt att tro att resande är en lyx som bara de allra rikaste kan unna sig, men det går ofta ganska bra ändå, om man kan spara in på annat. Men man kanske ska fundera på om Thailand verkligen är det man ska lägga pengar på när man har små barn och inte jättefett i plånboken. Det är inte så att långresor måste vara en del av varje lycklig barndom.

Och så slutligen: Årets Rigabild 2009

Behöver jag kommentera? Tiggande kvinna utanför svensk bank juli 2009 då Lettland befinner sig i djup kris och befolkningen är belånade upp över öronen. Man får ingen bra magkänsla av att se sådant.

Alla ska ha semester - så enkelt är det

I gårdagens partiledardebatt visade Mona Sahlin sitt rätta ansikte. Alla barn ska kunna åka på semester även om en eller båda föräldrarna är arbetslösa. Det finns många barn som aldrig kan åka på semester, men de barn som är bortskämda nog att få göra det varje år ska även göra det om familjen får sämre ekonomi – med hjälp av staten.

Jag förstår inte att folk inte blir provocerade av detta. Våra skattepengar ska inte gå till dem som har det sämst ställt, utan till medelklassen som tillfälligt drabbats av arbetslöshet. Vi kan med andra ord aldrig acceptera standardsänkning. Blir man arbetslös så ska staten se till att alla kan leva kvar som man alltid har gjort. Visst, jag ser en poäng i en omställningsgaranti, men blir både arbetslösa en längre tid så kan det hända att man måste flytta från sin villa in i en lägenhet. Detta är tydligen att svära i kyrkan för en sosse. Deras resonemang tycker jag också lite andas att det är ok att leva på marginalen, trots att din inkomst är hög.

Om jag eller min man blir arbetslösa så har vi råd att bo kvar, men det blir då ingen bröllopsresa. Blir båda arbetslösa blir det tufft, men vi klarar oss. Om vi däremot skulle bli arbetslösa en längre tid, ja då får vi se oss om efter en ny bostad om vi inte vill leva på marginalen. Vi har råd att i lugn och ro se oss om efter ett billigare boende. Jag skulle aldrig förvänta mig att staten skulle skjuta till så mycket pengar att vi skulle kunna leva som vanligt under en längre tid. Det tycker sossarna antagligen inte heller, men resonemanget att alla ska ha rätt till semester även om båda föräldrarna är arbetslösa, ja vad menar du egentligen med det, Mona Sahlin?