Avdelningen vad politiker ska syssla med

Vad tycks om detta underbara förslag från en centerpartist i Ljusdal. Debattera i fullmäktige? Tja, om man tycker att det är det politiker ska syssla med...

Bara de bästa ska med - så enkelt är det

Jag har fått ett tips från min mamma, som är lärare på en mellanstadieskola i Lidköping, om hur jämställdhetsarbetet går framåt. Varje år ordnas något som heter Bandyallsvenskan för mellanstadieelever. En viktig sak i denna turnering är att alla ska få vara med. Jag antar att det är för att undvika att det bara är de som spelar bandy på sin fritid som får vara med har man bestämt att två tjejer i varje lag alltid ska vara på planen. (Detta för att fler killar spelar bandy och för att tjejer sällan få en chans om sådana regler inte finns.) Nu har man beslutat att avskaffa denna regel och vips så vimlade det av lag med enbart killar på planen. Vad vann man med detta?

Allmänt känt är ju att många föräldrar pressar sina barn att bli det de själva aldrig blev. Många fotbollslag har problem med att pappor står vid sidan av planen och hetsar sina söner. Det känns som om Bandyallsvenskan har utsatts för påtryckningar (detta har jag inget belägg för, det är enbart en känsla) av dels arga bandyspelande pojkar och dels av dessas fäder. Jag kan inte tro att det finns någon annan anledning till att man vill få bort tjejerna från planen. ”Må bästa lag vinna” i alla ära, men på vilken bekostnad? Skolan är ingen idrottsklubb för elitidrottsmän, det är en skola för alla.

Jag har själv gått på min mammas mellanstadieskola och jag har själv deltagit i bandyallsvenskan. Inte för att jag kunde åka skridskor, utan för att jag var en av få tjejer som kunde tänka mig att ställa upp. Jag gjorde inte det för att jag var önskad, utan för att jag tyckte att det var roligt. Naturligtvis hade jag aldrig varit med om regeln om två tjejer på planen inte hade funnits. Den pressen från killarna i klassen hade jag aldrig stått ut med. Jag var 11 år och hatade att bli vald sist och hatade när klasskompisarna stod bredvid planen och skrek att jag var en sopa. Detta minskade faktiskt när tjejer var tvungna att vara med. Då var killarna mer peppande och ville att man skulle göra bra ifrån sig, och den uppbackningen var obetalbar. Därför ville jag alltid ställa upp i den typen av sammanhang.

Jag har inte bara varit elev, utan också lärarvikarie på mammas skola. Några lektioner hade jag just gympa. Då kom allt tillbaka till mig. Det var som att återuppleva alla hemska minnen från skoltiden igen. Så fort jag hade delat in barnen i slumpmässiga lag kom skriken: ”Gud var orättvist”, ”Vilka ojämna lag”, ”Vi måste bara få välja lag annars är det inget kul”. Och nej, jag skulle aldrig låta barn välja lag. Jag skulle aldrig utsätta ett enda barn för skammen att bli vald sist. Jag skulle vilja bidra till en stämning när resultaten spelar mindre roll och där alla har roligt och rör på sig tillsammans. Men det är kanske en utopi?

Visst känns det också lite löjligt med hetsande inför en bandyturnering för 11-åringar? Bandyn har ingen Gretzky, Foppa eller Larionov. Och inte eller någon Zlatan, Ronaldo eller Maradona. (Det är absolut ingen som bryr sig om att det just nu pågår ett bandy-VM i Sibirien.) Så luta larvar er och låt alla vara med!

Någon lämnar...

Detta är synd för Folkpartiet. Lycka till i ditt nya parti och du är alltid välkommen tillbaka, Staffan!

(Jag lägger inlägget på min blogg eftersom du inte tillåter kommentarer på din!)

Böckerna

Nu har jag läst ut alla böcker som jag skrev om här. Korta recensioner:

Nummer 10 - Åke Edvardsson: Bra Edvardssondeckare. Spännande och går tillbaka till saker som händer för flera år sedan (sådana fall älskar jag!).

Den ryska vännen - Kajsa Ingemarsson: Mycket spännande och intressant. Den handlar om svensk (bistånds)politik ur tre vinklar: Den blåsta brudens, den misslyckade UD-killens samt biståndsministerns. Kanske något orealistisk, men läs den!

Änglarösten - Arnaldur Indridason: Jag älskar Indridasons böcker (till skillnad från min sambo som dissar dem helt). Kanske är det för att jag älskar att läsa om Island... Nejdå, det är en bra deckare med bra story och inte för mycket privatliv (jag vill ha lite, men inte för mycket privatliv hos poliserna när jag läser deckare).

Mordet på Harriet Krohn - Karin Fossum: En stor besvikelse. Fossum skriver ofta psykologiska deckare, men i denna bok har hon gått ett steg för lång. HELA boken är ur den skyldiges synvinkel. T o m när polis Konrad Seijer kommer in i bilden. Trist.

Varför säger kvinnor nej?

Jag läste något bra häromdagen (kom inte ihåg var eller av vem) angående ledarstriden hos sossarna. Kontentan var att det inte handlar om att det finns för få kvinnor som KAN bli ledare, utan om att det finns för få som VILL bli ledare. Alltför många kvinnor säger nej. Varför? Man är rädd för att misslyckas, alltför stor press att man ska lyckas, man tar det personligt vid ett nederlag, eller varför?

När jag och Mia var på Balkan sommaren 2004 träffade vi många unga engagerade kvinnor i Slovenien, Kroatien, Serbien och Bosnien. Vi stötte på nästan samma sak överallt: Killar som berättar för oss om att jämställdhet inte är ett problem och tjejer som är tysta så länge killarna är med. Men tjejerna var engagerade, bara man fick tala med dem i enrum.

Både de unga kvinnorna och några jämställdhetsmedvetna unga män sa att mycket berodde på att kvinnor inte vill. De vill gärna ha kvinnor på ledande poster, men de vill aldrig sitta där själva. Orsaken kan vara att pressen känns för stor. Vi hade ett mycket bra samtal med en kille och tre tjejer i Slovenien som just analyserade detta fenomen. De kände till många i sitt parti som kämpade och var driftiga, som när det väl kom till kritan inte ville kandidera av någon anledning.

Då, i Ljubljana, tänkte jag att det är tur vi har kommit längre i Sverige. Det har vi kanske, men vi kan uppenbarligen inte bortse från detta. Varför vill duktiga kvinnor som Margot Wallström och Carin Jämtin inte blir partiledare? När de dessutom är så populära? Jag tror att skräcken för att förlora är för stor. När smekmånaden är över krävs resultat och vinner de inte nästa val blir ledaren syndabock. Om det är så att nästan bara män vill ta den smällen så har vi faktiskt mycket lång väg att gå för att nå jämställdhet.

30 närmar sig med stormsteg

Det är nytt år och inte vilket år som helst. Jag ska fylla 30. Jag har skrivit om min ångest för att fylla år här. Nu ska jag alltså inte vara typ 20 längre, utan 30. Det känns inte längre fasansfullt, men mycket märkligt. Jag kan inte riktigt identifiera mig som 30-åring, men jag kommmer likt förbannat att vara en.

I år kommer jag att ta det säkra före det osäkra och resa bort på min födelsedag. Det alla andra gjorde när de var 20 ska jag nu göra: Luffa runt med ryggsäck i Sydostasien. Tanken är att jag kommer att vara så upptagen med att fota Angkortempel, se buddastatyer i guld och bada i klarblått vatten, att jag glömmer bort åldersnojjan. Det funkar nog.

Jag ska fira min födelsedag här. På så sätt kan jag ju inte annat än att längta dit, eller hur?

Göteborgsvarvet 2007

Jag vet inte vad jag gett mig in på. Den 12:e maj ska jag springa Göteborgsvarvet, 21097,5 meter runt Göteborg. Förbi sälarna. Över båda brojävlarna. Upp för Avenyn och tillbaka. Förbi min gamla lägenhet på Risåsgatan. Kommer jag att klara det? Det återstår att se.