Italien

Nu har jag kommit hem från en veckas kick off i Italien med mitt jobb. Det var spännande och givande. En rolig erfarenhet är att jag nu vet hur det är att bo på en äkta semesteranläggning. Allt finns och du behöver inte lämna området. Det är bra när man är på konferens, men jag skulle nog inte åka dit med min pojkvän. Dåligt väder och mycket lite solbränna för min del, men jag är fylld med ny härlig energi!

Fyra bilder från min resa

Jag har ju lovat att visa bilder från min resa! Här kommer ett lite smakprov såhär i efterhand.
Jag älskar ormar! Detta är på en Mekongflodstur i Vietnam.

Jag dricker Long Island Icetea för inga pengar alls. Saigon by night.

Ikea-mat! Jag visste inte vad jag beställde och blev förvånad när det visade sig att jag skulle göra maten själv. Gott var det! Detta var Saigons bästa restaurant - Everything is bún.

Glad tjej på fin strand. Jag kanske inte behöver tillägga att jag samlar på snäckor ;o)

Lopp nr 3 -pers!

Nu har jag sprungit lopp nummer tre - Milspåret. Två varv runt Djurgården, dvs min träningsrunda (fast åt "fel" håll). Jag är så otroligt glad, för jag lyckades med säsongens första mål på en mil: att gå under 1:05. Jag gick i mål på 1:04:29!

Snart är jag under en timma!

Tänkvärt om skolan och kommunismen

Jag är inget fan av statliga upplysningskampanjer och kommer i detta inlägg inte att förespråka någon sådan om kommunismen.

Mauricio Rojas påpekar i dag på DN Debatt vänsterpropagandan i skolans läroböcker. Alla som gick i skolan på 80-talet kan väl inte annat än få sina minnen bekräftade? Jag kommer aldrig att glömma genomgången av ekonomiska system i världen. Det fanns, enligt läroboken, tre ekonomiska system. Ett bra och två lite mindre bra. Det var planekonomi, som ibland inte fungerade så väl, markandsekonomi, som tenderade att slå ut fattiga och så den perfekta kompromissen - blandekonomi. Det sistnämnda var Sveriges - och så klart det ultimata - system.

Inte för att det var en lärobok, men i somras kom jag över en gammal Kamratposten från min barndom. Där kunde man läsa om 12-åriga ukrainska Svetlana som var med i pionjärerna. Enligt artikelförfattaren var detta det samma som scouterna. inte en enda gång i artikeln nämns att Svetlana bor i världens största diktatur.

Och jag då, när fick jag veta om Gulag? Tja, jag hade nog passerat 20, för i skolan fick jag då aldrig läsa om det. Pol Pot hörde jag talas om ungefär ett år innan han dog (1998). Men förintelsen, ja den fick jag läsa om i böcker om som hette "Om detta mån ni berätta..." och "Schindlers list" fick jag se gratis på bio. Kunde inte skolan redan då inse att de hade misslyckats med historieundervisningen (eftersom staten var tvungen att ge extra undervisning) och sett över sina läromedel och funderat över hur objektiv man ska vara i synen på demokrati och diktatur?

Mauricio, som 70-talist är jag inte förvånad!

Varvet i bilder

Här är jag strax före start. Som ni kan se har jag full mundering. Med på bilden är också min mamma och mina svärföräldrar.

Jag har fått medalj! Tur att bilden är oskarp för man ser inte hur trött jag är. Jag och mamma går mot bilen för att åka hem till mina släktingar och se schlagerfestivalen.

Schlagerhelvetet

Man ska inte vara bitter, men man är väl det ändå. Här kommer mina tio favoriter, utan rangordning (och som ni kan se så stämmer det inte överens med vad resten av Europa tyckte):

Finland
Bosnien
Serbien
Island
Andorra
Moldavien
Irland
Georgien
Ungern
Frankrike

...och så Sverige så klart!

Var är brudarna?

Jag sprang som sagt Göteborgsvarvet på 2:36:25. Vad jag undrar är varför det finns så få tjejer i min egen ålder som springer varvet på ungefär samma tid. Det finns gott om gubbar som är lika långsamma som jag, men unga tjejer är det ont om. Vågar man inte ställa upp om man inte är en tvåtimmars-löpare? Är man rädd att göra bort sig? Helt uppenbart är att män i 60-årsåldern inte bär på den rädslan. Jag blir faktiskt ledsen av detta. Här har vi en massa medelålders män som inte har tränat, men som ändå tar sig runt under tre timmar.

Det borde finas en massa tjejer som jag, men istället för att våga ställer man upp i tramsloppen tjejmilen och vårruset (det sistnämnda tramsigare än det första). Jag vet att jag ställer upp i båda dessa lopp, men inte desto mindre gör de mig besviken varje år. Måste man kunna ha med sig barnvagn i ett lopp för att attrahera tjejer? Måste man ha en uttalad möjlighet att välja bort tidtagning? Om så, kan jag starta en halvmara bara för tjejer och säga att alla med barnvagn måste starta sist och då få massa löpare till start?

Nu ska jag inte vara elak, men det är tråkigt att allt måste vara så mjukt och fint för att tjejer ska våga satsa. Och det blir ju inte bättre av att man på startlinjen för ett tufft terränglopp får höra att loppet är en uppvärmning för vårruset. Varför skulle jag springa 6 km asjobbig terränglöpning om jag satsade på vårruset i första hand? Och varför FÖRVÄNTAS man som tjej när man valt att springa ett svårt terränglopp satsa på att springa vårruset där de hårdnackat vägrar att låta oss som springer få en exakt löptid?

Slutsats: Killar som löptränar springer ofta långa lopp. Tjejer som löptränar förväntas springa vårruset. Killarna springer således Göteborgsvaret och tjejerna springer vårruset. Trist, men förmodligen sant.

Jag kom i mål!

Otroligt, men sant, Hanna Lager är numer en varvslöpare. Drygt 21 km runt Göteborg har jag sprungit och även om det inte gick fort, så sprang jag hela varvet utan att gå över broarna. Det tog mig 2 timmar, 36 minuter och 25 sekunder och jag är mycket nöjd.

För er som inte är intresserade av löpning kan sluta att läsa där. För er som mot förmodan är intresserade av hur en långsam, men beslutsam, tjej tar sig runt Göteborgsvarvet, kommer en redovisning här:

Bara jag kommer ut ur Slottsskogen, var min första tanke. Innan dess känns det inte som att loppet startat. Jag kom helskinnad ut ur slottsskogen och faktiskt även helskinnad över Älvsborgsbron. Det var fantastiskt vackert att springa över bron! Pigg och glad fram till 7 km, sedan slutade jag att vinka till orkestrarna. Klarade 10 km på bättre tid än tjejmilen förra året (1:09:17), vilket var fantastiskt bra. Började tröttna på Hisingen vid 13 km och intalade mig själv att jag inte var här för att springa på Hisingen, utan att jag hade kommit för att springa på Avenyn. Väl framme vid Göta Älvbron tyckte jag att det var dumt att spara krafter genom att gå eftersom jag då inte skulle kunna slå mitt längdrekord på 17 km. Avenyn var seg, men kul att springa! Vid 17 bestämde jag mig för att bara klara 18 så att längdrekordet skulle slås. Sedan sprang jag förbi mitt gamla hem. Strax efter det passerade jag 19 km och då satte jag målet att springa 2 mil. Sedan fick jag gå. Jag gick inte. Jag sprang hela vägen in i mål och på upploppet remmade jag till och med om ett tiotal löpare. Det var fantastiskt stort!

Jag både hatar och älskar ESC

Just nu hatar jag det. Varför gick inte Island och Andorra vidare? Jag som trodde att Andorra skulle kamma hem alltihop.

Jag är mycket besviken på Europas schlagerintresserade medborgare.

Lopp nummer 1

Mitt nyårslöfte var att sprigna dubbelt så många lopp i år som förra året. 2006 sprang jag fyra lopp: Vårruset, Tjejmilen, Bellmanstafetten och Hässelbyloppet. 2007 började inte så bra i och med att jag var skadad på Premiärmilen. Nu har jag dock sprungit mitt första lopp - SpringCross. Ett tufft, men kul terränglopp på norra Djurgården. Det var en bra genomkörare för det som är årets viktigaste lopp. Nu är det bara fyra dagar kvar till Göteborgsvarvet!

För den som är intresserad kan min målgång ses här.

Demokratiska Kampuchea och omvärlden

Jag har snöat in på att läsa om hemska diktaturer, gärna skrivna av folk som är demokratiaktivister. För denna genre finns ett utmärk förlag och det är Silc. Jag har köpt samtliga böcker de har gett ut och ingen har hittills gjort mig besviken. Men mest har jag nog snöat in på Pol Pot, och om honom har Silc inte gett ut någon bok.

Det har däremot Peter Fröberg Idling gjort och hans bok Pol Pots leende är lysande. Jag har även läst Jesper Huors Sista resan till Phnom Penh och den är också en bra bok. Pol Pots leende handlar om en resa som gjordes till Kambodja 1979 och de berättelser som resenärerna berättade om när de kom hem. Det var bl a Jan Myrdal som skrev om det fantastiska demokratiska Kampuchea och om ett land som ”valt en annan väg” och hur underbart det var. Allt som var dåligt i Demokratiska Kampuchea var USA:s fel. Fröberg Idlings bok bygger på denna resa och hans frågeställning är: Hur kunde de inte se något? Det mest fantastiska är väl att Jan Myrdal fortfarande står fast vid sin berättelse om att det var kalas i Kambodja under Röda Khmererna.

En person som var med på resan, Marita Wikander, ville inte ställa upp i Fröberg Idlings bok och eftersom det i hennes resa också låg en personlig tragedi valde Fröberg Idling att låta henne vara med i sin bok under pseudonym. Vill man veta mer om denna personliga tragedi ska man läsa Jesper Huors bok. Huor är Wikanders son och han berättar i Sista resan till Phnom Penh om sina föräldrars historia och hur hans far, som var kambodjan, lämnade sin fru och sitt barn för att åka hem och delta i revolutionen i Kambodja. Han deltog aldrig i någon revolution, han mödades av regimen.

I Kambodja, eller Demokratiska Kampuchea, förekom koncentrationsläger, massavrättningar, svält mm mm mm. Dessutom var evakueringen av städerna till landsbygden inte bara förödande för de människor som fick lämna hus och hem och kanske till och med dö på kuppen, utan det var även förödande för ekonomin i landet. Att försöka vara helt självförsörjande är bara idiotiskt, men då ansåg stora delar av världen att det var ett gott försök. Den del av världen som var vänsterorienterade ansåg detta vara ett steg på väg till paradiset.

Efter att ha läst dessa två böcker började mina egna funderingar. Det är väl en sak att Jan Myrdal och andra vänsteranhängare inte såg något. Trots att personerna som reste inte ville att det skulle vara någon propagandaresa, utan ville vandra fritt själva i landet (och det fick de till viss del) så måste man väl säga att guiderna var skickliga. Men det är kanske inte detta som är det mest intressanta. Om några vänstermänniskor vägrar att inse faktum i en av världens mest fruktansvärda regimer kanske det ändå är vad man kan förvänta sig. Men vad sa resten av världen? De som inte tyckte att en kommunistisk revolution vore det bästa, vad sa de?

För att förstå lite bättre frågade jag min mamma. Vad såg, läste, hörde du om Röda Khmererna och Kambodja mellan 1974 och 79? Hon berättade om en massa hemska reportage och om hur fruktansvärt hon förstod att det var. Hon sa att det hade satt så djupa spår så att hon till och med reagerade negativt när jag i februari åkte till Kambodja. Men var detta något du fick veta mellan 75 och 79, frågade jag. Det kunde hon inte svara på. Allt kan med andra ord vara sådant hon fick veta när allt var över. Jag frågade min svärmor istället, men hon gav samma besked. Det är omöjligt att komma ihåg vad man fick veta då och vad man fick veta efteråt. Om den artikel man läste som satt spår, lästes 79 eller 80 är så klart svårt att minnas.

Fröberg Idlings bok ger oss lite inblick i hur folk reagerade under Röda Khmerernas skräckvälde, men det han har fått fram är ändå bara den offentliga debatten där olika kritiker står emot Noam Chomsky som slår tillbaka all negativ kritik. Flyktingar respektive den offentliga informationen från landet är de enda källorna som finns. Och det fanns inget Internet. Det fanns ingen fax. Det fanns knappt heller telefoner med bra linjer. Hur skulle folk kunna ta till sig information? Allt man fick reda på vad det som stod i Dagens Nyheter och visades på Rapport. Med dagens informationskällor måste vi ju säga att det är aningen torftigt. Med tanke på hur SVT rapporterar från presidentkampanjen i USA (där de som enbart tittar på SVT blir superförvånade varje gång republikanerna vinner eftersom de är så konstiga och bara människor i södern röstar på dem) så måste man säga att rapporteringen om Kambodja säkert också kunde ifrågasättas (nu vet jag inte hur den såg ut, måste jag erkänna). Det var kanske inte så konstigt att världen inte reagerade starkare?

En annan aspekt är vänsteråsikten att länder ”väljer en annan väg” när de ”väljer” en kommunistisk diktatur och skräckvälde. Kuba är ett sådant exempel, men det finns även ännu värre knäppgökar som anser att Nordkorea också ”valt en annan väg”. Min undran är om man var mer relativistisk förr. Var folk i allmänhet mer benägna att tycka att revolutioner såsom den i Kambodja var ett lands eget val? Det var svaret på denna fråga som jag inte kunde få av min mamma eller min svärmor. Nu har jag inte på något sätt diskuterat den saken färdigt med dem, för jag vill verkligen veta. Det är en sak att man i efterhand fördömer allt som hände i Kambodja, men under tiden det hände och man inte fick vet så mycket, vad tänkte man då? Idag skulle förmodligen en stor del av världen reagera negativt på en kommunistisk revolution, oavsett var i världen den skedde. Och det är bra. Var det så att man 1975 kunde höra att Röda Khmererna evakuerade folk från städerna för att alla skulle jobba på risfälten och samtidigt tycka att det var deras val och deras väg att gå? Och att man senare, när man fått höra att miljoner människor mödades, fördömde regimen? Att det var så att man inte genast tyckte att det var vansinnigt från den dag man hörde att Röda Khmererna tvingade ut alla på landsbygden (man kanske bara tyckte att det var konstigt och att man var glad att man inte själv bodde där)?

Jag tycker att detta är intressant. Har världen sett nog av kommunistiska ”alternativa demokratier”? Eller är det jag som är liberal och blind och att många faktiskt tycker att Kuba är en demokrati? Var det annorlunda förr? Detta är ett inlägg för att reda ut mina egna funderingar, men också för att lyfta frågan. Hoppas att någon är intresserad av att besvara mina frågor.

34818

är mitt startnummer. Jag startar 15:58, vilket betyder att jag får 3 h och 2 min på mig att klara det. Det ska gå.

Det pirrar redan!

En hyllning till musik från Balkan

Det är snart (lika snart som Göteborgsvarvet faktiskt) dags för årets nöjeshändelse. Tyvärr kommer jag i år att få avnjuta festivalen trött och kanske helt borta. Men men så är det. Hur som helst så är det fantastiskt roligt att lyssna på alla bidrag innan. Och en genre som jag aldrig lyssnar på annars finns alltid representrerad i ESC - hjärta och smärta på slaviska språk. I år är den genren representerad av Serbien, Makedonien och Bosnien. Jag älskar ballader från Balkan! Jag minns med glädje Serbien-Montenegro 2004, Kroatien 2005 och Bosnien från de flesta år. Tyvärr blir det inte lika bra på engelska, så om någon låtskrivare från Balkan mot förmodan läser detta (och förstår svenska), vill jag uppmuntra att alltid skriva ballader och att alltid skriva på slaviska.

Jag inser att detta är en onödig uppmuntran. Det sker ändå. Och det är underbart!

Jag kommer att klara det!

Idag sprang jag 17 km. Så långt har jag aldrig sprungit förr. Och så länge (knappt två timmar) har jag aldrig varit igång med träning förr i hela mitt liv. Jag är mäkta imponerad över mig själv! Om knappt 17 km gick på 2 timmar, så kommer 21 gå under 2:50 (som är det långsammaste jag får springa). Jag är så lycklig idag!

18? – Nej, jag är faktisk 75, är det inte fantastiskt?

Nu går det en reklam för jag vet inte vilken kräm, men budskapet känns igen. ”Att bli äldre är ett faktum, men att se äldre ut är nu historia.” Jag förstår att det är plågsamt att se ut som 95 när man är 70 eller se ut som pensionär när man är 40, men de flesta i vårt moderna västland gör inte det. Så var i ligger hysterin? Varför vill man se ut som en tonåring i medelåldern? Varför? Är det verkligen något eftersträvansvärt?

När vi var ute och reste i Sydostasien träffade vi på folk som vi pratade med. Vid ett flertal tillfällen berättade jag att syftet med resan var att fira min 30-årsdag. Reaktionen blev alltid att jag inte ser ut att vara så gammal. Först blev jag smickrad, för jag har som ni vet lite åldersnoja, men sedan blev jag mer eftertänksam. För allt handlar om att jag inte vill VARA 30. Inte att jag vill vara 30 och SE UT som 18. (Egentligen vill jag faktiskt både vara och se ut som 30, det är inte så farligt som jag trodde.)

När jag satt i väntan på avfärd från Ko Chang iförd ett par i Saigon inhandlade rosa shorts och en på ön inköpt turkosblå t-shirt med en elefant på samt hade håret uppsatt i tofs och luggen i ett spänne, då tänkte jag att jag faktiskt inte ser ut som en 30-åring. Det gjorde mig så klart inget då, för jag var på semester och då är allt tillåtet i klädväg (eller inte allt, inte midjeväska utanpå kläderna och inte tubsockar i sandaler). Som tur är ser jag inte ut sådär på jobbet. Eller på min fritid i stan heller för den delen. Så jag svarade personen som sa det att om du träffade mig på mitt jobb, skulle du nog tro på att jag är 30. Personen log och jag kände mig bättre till mods.

Jag vill se ut som 30. Om någon tror jag är 28 eller 32 spelar inte heller någon roll. På semestern gör det mig inget att folk tror att jag är 25, men här hemma vill jag helst att jag både klär mig och sminkar mig som en 30-åring, Varken mer eller mindre. Så krämer för att se ut som en tonåring – NEJ TACK!

Bostadsbidrag

Anders Borg vill avskaffa bostadsbidraget. Han blir just nu intervjuad på TV4. Journalisten påstår att hennes vänner tycker att bostadsbidraget fungerar bra och hon frågar Borg vad det egentligen är som fungerar så dåligt. Till alla er som, precis som journalisten på TV4, undrar vad det är som funkar så dåligt med bostadsbidraget vill jag berätta följande:

För att få bostadsbidrag måste du veta hur mycket du ska tjäna i ett helt år.
* Jag var student och brukade sommarjobba i växeln på lantmännen. Det var olika från år till år om jag fick jobba heltid och hur mycket jag fick jobba. Jag tog till i överkant.

(Under våren skickade försäkringskassan ut ett brev att jag hade fått för lite bostadsbidrag året innan och att de var skyldiga mig 150 kr. Jag var då utfattig och blev överlycklig. Sedan läste jag det finstilta: Vi betalar inte ut summor under 200 kr. Jag erbjöd mig att skänka dem 50 kr så att jag kunde få ut pengarna, men de bara skrattade åt mig.)

Pengarna kommer in på ditt konto varje månad och du behöver aldrig stämma av så att du vet att du inte får för mycket/för lite pengar.
* Jag reflekterade inte över inkomstförändringar gentemot vad jag uppgett i januari. Jag fick två veckors extra sommarjobb i september, rapporterade inte detta.

Året börjar ta slut och försäkringskassan betalar ut sitt sista bostadsbidrag till mig.
* Jag får ett jobb. Lågbetalt, men ett jobb. Jag börjar den 1:a december och får min första lön den 27:e december.

Försäkringskassan tycker inte att jag är berättigad bostadsbidrag mer.
* Jag söker inte och tror att allt är frid och fröjd. I maj kommer ett brev som säger att jag ska betala tillbaka 7000 kr. jag får en chock och ringer upp försäkringskassan och frågar vad det är frågan om. Svaret är att jag förväntas använda pengar i januari som jag inte vet at jag ska få i december. Och för övrigt tyckte personen på försäkringskassan (som jag tyvärr inte tog namnet på) att jag skulle bett min arbetsgivare att vänta 4 dagar med att betala ut min lön. Det är alltså så man gör. Inte heller var de villiga att dra av 150 kr vilket gör att jag fortfarande anser att försäkringskassan är skyldiga mig 150 kr.

Är bostadsbidrag ett fiffigt system? Vem kan tycka det? Om man är arbetslös eller student utan sommarjobb ett helt år, ja då funkar det säkert. Men om du får en förändrad situation så kan det bli förödande. Jag hejar på Anders Borg. Detta var det bästa jag hört på länge!

Jag är inte ensam...

...det finns till och med en klubb för mig!

Jag letar själv efter 289 och det har tagit mig knappt 4 år att komma hit. Min mamma är däremot grymmare än jag och har redan hunnit över 500.

Dataskandalen

Jag ska absolut inte försöka mig på att kommentera den pågående rättegången, men nu retar jag mig så mycket på en sak så jag bara måste få det ur mig.

Det är inte och kommer aldrig att bli samma sak att ta sig in i någons mejlbox som att gå in i någons hus. Så var det sagt. Två knapptryckningar på ett tangentbord är inte samma sak som att få en fyskisk nyckel, söka upp adressen, åka dit och låsa upp ytterdörren. Varför används detta argument gång på gång? Det är fullkomligt obegripligt.

Så sorgligt

Det är så tråkigt att de inte kunde/ville kämpa emot. Men tack ändå, Sofia Appelgren, för att du inte gav dig för fackets maffiametoder! Jag uppmanar alla som bor i Göteborg att genast sluta äta på Wild 'n Fresh.

Skadan över?

Nu har jag kommit igång med träningen igen efter min skada. Det blev ingen premiärmil och jag är mycket ledsen för det, men det är inget att deppa ihop för. Ikväll blir det 7 km och vi få hoppas att rumpan håller för det. Jag hoppas hoppas hoppas att jag kan springa ett riktigt långt pass (långt för mig, 14 km) i helgen. Klarar jag det är jag redo för Göteborgsvarvet! (Tror jag.)