Middag med Pol Pot del 2

Nu har jag varit och sett utställningen om Röda Khmererna på Forum för levande historia. Om vi bortser från avsändaren så måste jag säga att utställningen var mycket bra och tänkvärd.

Min egen fundering om vad folk tänkte då fick delvis ett svar. Det verkar trots allt som att folk hade dålig koll på vad som verkligen hände. Med tanke på att högt uppsatta personer i Sverige ifrågasatte vittnesmål från flyktingar så är det kanske inte så konstigt. Det var helt enkelt en annan tid då. En tid före internet och före ett stort informationsflöde som vanligt folk kunde ta del av dygnets alla timmar. Det man fick reda på var det som stod i tidningarna eller hördes på radio eller TV. När möjligheten till källkritik är liten är det lättare att tro på auktoriteter.

Gunnar Bergström, som var med på resan till Kambodja har själv kommenterat sina egen bilder som en del av utställningen. Det känns skönt att i alla fall en av de deltagande resenärerna har ändrat uppfattning idag. Idag kan ha se kritiskt på det han fick se. Det som berörde mig mest var bilden på barn som arbetar i sjukhusen. Alla läkare var avrättade och någon bättre sjukvård gick inte att få.

Man kan även tita på Jan Myrdal TV-film och även om jag inte orkade se hela, så såg jag tillräckligt mycket för att förfasas över filmen. Det var kanske inte så mycket vad Myrdal tyckte att han såg som var det häpnadsväckande, utan snarare att det var en TV-film. Var det ingen som ifrågasatte?

Det är tur att tiderna förändras och att vi nu har tillgång till mer information så att vi kan bilda oss en egen uppfattning. Som tur är, är det varken vanligt eller populärt i samhället att hylla Kuba eller Nordkorea idag. De flesta vet för mycket för att lyssna på sådana stollar, men det är bra att bli påmind om att ondska ibland försvaras på de mest otroliga sätt.

Middag med Pol Pot

Många är de liberaler som som kritiserar Forum för levande historias nya utställning, Middag med Pol Pot. Jag har nu inte sett utställningen, men har väl deras reklamfilm. Såklart är den träffande och tänkvärd, men lämnar trots detta bitter eftersmak.

Jan Myrdal må vara galen som fortfarande inte har tagit avstånd från sin hyllning av det demokratiska Kampuchea, men är det statens uppgift att upplysa befolkningen om det? Jag tycker att det är lite unket av en statlig myndighet att peka ut två personer (varav en som tagit avstånd från det hela) i en kampanj som denna. Dessutom var det två kvinnor med på samma resa, som av någon anledning valts att hållas utanför.

Staten ska inte bedriva upplysningskampanjer, oavsett om det handlar om nazism eller kommunism. Två fel gör inte ett rätt. Satsa pengarna på historieundervisningen i skolan istället!



Reklamfilmen Middag med Pol Pot.

Detta är ett ämne som tidigare engagerat mig. Jag anser att det är ett otroligt viktigt ämne och med annan avsändare hade mitt omdöme varit: Klockrent!

Världens åttonde underverk?

Jag har ju inte visat så många bilder från min resa som jag lovat. Jag ska försöka bättra mig! Här ska jag visa er något av det mest fantastiska jag har upplevt - Angkor Wat och de andra templen utanför Siem Reap.

Angkor Wat i en vinkel med alla fem tornen. Det var ingen dålig första syn av templen!

Väl uppe i Angkor Wat. Utsikten är mangifik. Kvar finns bara rädslan för att klättra ner igen.

Bayon. Otroligt vackert tempel.

Ett av tornen på Bayon.

Jag vid det obligatoriska trädet i Ta Prohm - templet där man kan se vad naturen ställt till med.

East Mebon, ett annat fantastiskt vackert tempel som ligger på "den stora rundan". Jag rekomenderar att ta den efter att ni sett Angkor Wat och Bayon. Även om de templen är vackrast så finns det mycket mer att se.

Fin detalj från East Mebon. Som alla kan se är utsikten också här fantastisk!

Otroligt vacker plats vid en liten sjö, Sra Srang. Denna plats finns också på "den stora rundan".

Bakong, en del av Roulous Group väster om Siem Reap. Detta templet gjorde det värt att även besöka Roulous Group.

Demokratiska Kampuchea och omvärlden

Jag har snöat in på att läsa om hemska diktaturer, gärna skrivna av folk som är demokratiaktivister. För denna genre finns ett utmärk förlag och det är Silc. Jag har köpt samtliga böcker de har gett ut och ingen har hittills gjort mig besviken. Men mest har jag nog snöat in på Pol Pot, och om honom har Silc inte gett ut någon bok.

Det har däremot Peter Fröberg Idling gjort och hans bok Pol Pots leende är lysande. Jag har även läst Jesper Huors Sista resan till Phnom Penh och den är också en bra bok. Pol Pots leende handlar om en resa som gjordes till Kambodja 1979 och de berättelser som resenärerna berättade om när de kom hem. Det var bl a Jan Myrdal som skrev om det fantastiska demokratiska Kampuchea och om ett land som ”valt en annan väg” och hur underbart det var. Allt som var dåligt i Demokratiska Kampuchea var USA:s fel. Fröberg Idlings bok bygger på denna resa och hans frågeställning är: Hur kunde de inte se något? Det mest fantastiska är väl att Jan Myrdal fortfarande står fast vid sin berättelse om att det var kalas i Kambodja under Röda Khmererna.

En person som var med på resan, Marita Wikander, ville inte ställa upp i Fröberg Idlings bok och eftersom det i hennes resa också låg en personlig tragedi valde Fröberg Idling att låta henne vara med i sin bok under pseudonym. Vill man veta mer om denna personliga tragedi ska man läsa Jesper Huors bok. Huor är Wikanders son och han berättar i Sista resan till Phnom Penh om sina föräldrars historia och hur hans far, som var kambodjan, lämnade sin fru och sitt barn för att åka hem och delta i revolutionen i Kambodja. Han deltog aldrig i någon revolution, han mödades av regimen.

I Kambodja, eller Demokratiska Kampuchea, förekom koncentrationsläger, massavrättningar, svält mm mm mm. Dessutom var evakueringen av städerna till landsbygden inte bara förödande för de människor som fick lämna hus och hem och kanske till och med dö på kuppen, utan det var även förödande för ekonomin i landet. Att försöka vara helt självförsörjande är bara idiotiskt, men då ansåg stora delar av världen att det var ett gott försök. Den del av världen som var vänsterorienterade ansåg detta vara ett steg på väg till paradiset.

Efter att ha läst dessa två böcker började mina egna funderingar. Det är väl en sak att Jan Myrdal och andra vänsteranhängare inte såg något. Trots att personerna som reste inte ville att det skulle vara någon propagandaresa, utan ville vandra fritt själva i landet (och det fick de till viss del) så måste man väl säga att guiderna var skickliga. Men det är kanske inte detta som är det mest intressanta. Om några vänstermänniskor vägrar att inse faktum i en av världens mest fruktansvärda regimer kanske det ändå är vad man kan förvänta sig. Men vad sa resten av världen? De som inte tyckte att en kommunistisk revolution vore det bästa, vad sa de?

För att förstå lite bättre frågade jag min mamma. Vad såg, läste, hörde du om Röda Khmererna och Kambodja mellan 1974 och 79? Hon berättade om en massa hemska reportage och om hur fruktansvärt hon förstod att det var. Hon sa att det hade satt så djupa spår så att hon till och med reagerade negativt när jag i februari åkte till Kambodja. Men var detta något du fick veta mellan 75 och 79, frågade jag. Det kunde hon inte svara på. Allt kan med andra ord vara sådant hon fick veta när allt var över. Jag frågade min svärmor istället, men hon gav samma besked. Det är omöjligt att komma ihåg vad man fick veta då och vad man fick veta efteråt. Om den artikel man läste som satt spår, lästes 79 eller 80 är så klart svårt att minnas.

Fröberg Idlings bok ger oss lite inblick i hur folk reagerade under Röda Khmerernas skräckvälde, men det han har fått fram är ändå bara den offentliga debatten där olika kritiker står emot Noam Chomsky som slår tillbaka all negativ kritik. Flyktingar respektive den offentliga informationen från landet är de enda källorna som finns. Och det fanns inget Internet. Det fanns ingen fax. Det fanns knappt heller telefoner med bra linjer. Hur skulle folk kunna ta till sig information? Allt man fick reda på vad det som stod i Dagens Nyheter och visades på Rapport. Med dagens informationskällor måste vi ju säga att det är aningen torftigt. Med tanke på hur SVT rapporterar från presidentkampanjen i USA (där de som enbart tittar på SVT blir superförvånade varje gång republikanerna vinner eftersom de är så konstiga och bara människor i södern röstar på dem) så måste man säga att rapporteringen om Kambodja säkert också kunde ifrågasättas (nu vet jag inte hur den såg ut, måste jag erkänna). Det var kanske inte så konstigt att världen inte reagerade starkare?

En annan aspekt är vänsteråsikten att länder ”väljer en annan väg” när de ”väljer” en kommunistisk diktatur och skräckvälde. Kuba är ett sådant exempel, men det finns även ännu värre knäppgökar som anser att Nordkorea också ”valt en annan väg”. Min undran är om man var mer relativistisk förr. Var folk i allmänhet mer benägna att tycka att revolutioner såsom den i Kambodja var ett lands eget val? Det var svaret på denna fråga som jag inte kunde få av min mamma eller min svärmor. Nu har jag inte på något sätt diskuterat den saken färdigt med dem, för jag vill verkligen veta. Det är en sak att man i efterhand fördömer allt som hände i Kambodja, men under tiden det hände och man inte fick vet så mycket, vad tänkte man då? Idag skulle förmodligen en stor del av världen reagera negativt på en kommunistisk revolution, oavsett var i världen den skedde. Och det är bra. Var det så att man 1975 kunde höra att Röda Khmererna evakuerade folk från städerna för att alla skulle jobba på risfälten och samtidigt tycka att det var deras val och deras väg att gå? Och att man senare, när man fått höra att miljoner människor mödades, fördömde regimen? Att det var så att man inte genast tyckte att det var vansinnigt från den dag man hörde att Röda Khmererna tvingade ut alla på landsbygden (man kanske bara tyckte att det var konstigt och att man var glad att man inte själv bodde där)?

Jag tycker att detta är intressant. Har världen sett nog av kommunistiska ”alternativa demokratier”? Eller är det jag som är liberal och blind och att många faktiskt tycker att Kuba är en demokrati? Var det annorlunda förr? Detta är ett inlägg för att reda ut mina egna funderingar, men också för att lyfta frågan. Hoppas att någon är intresserad av att besvara mina frågor.

Angkortempel och magsjuka

Vi har nu forflyttat oss till Kambodja och den lilla staden Siem Reap. Min forkylning har forflyttat sig till att bli magsjuka istallet.

Idag har vi borjat att se de underbara Angkortemplen. Helt fantastisk upplevelse! Tyvarr har allt overskuggats av min nya akomma och jag avbrot allt strax efter lunch. Da akte vi till hotellet som har en liten pool som vi badade i (priset for det ar att bo ute i ingenstans). Det tillsammans med att sova lite gjorde susen och vi gav oss av igen for att titta pa solnedgangen. Sjalva solnedgangen var inte sa imponerande i sig, men hela miljon ar helt oslagbar.

Nu ar vi inne i stan for att ata och da fick jag se vad vi gick miste om (har hade vi kunnat bo). Har ar verkligen jattetrevligt, men vi har a andra sidan ett mycket fint hotell sa jag ska inte klaga.

Vi har en personlig Tuk-Tuk-chauffor som tar oss vart vi vill for omkring en hundring om dagen. Det ar bekvamt och bra och det ar svart att se att det skulle ga att resa pa annat satt har for det ar gigantiska avstand.

Imorgon hoppas jag att jag mar battre och da ska vi kora pa heldag vid templen.

SVT

Ibland ser jag de mest konstiga program på SVT. Det är helg, ingen mer rolig vintersport på TV och jag vill slötitta i pyjamas. I lördags fick jag se ett program om vänsterjournalisters 70-talsreportage om Kambodja. Babel tror jag att programmet hette. Först var det ett reportage om hur journalisterna blundat för de hemskheter som hände i Kambodja. So far so good. Den efterföljande diskussionen handlade om journalisters objektivitet och vad man idag blundar för som vi om 30 år kommer att tycka är fruktansvärt.

Historikerna Åsa Linderborg var där. Någon annan person som jag glömt namnet på sa att man inte kunde vara objektiv, men att man måste vara öppen med vilka ställningstaganden man har gjort. Hon sa också att man inte kan veta vad vi kommer att tycka att vi blundade för idag om 30 år. Åsa Linderborg skämdes inte för sig. Hon sa att vi om 30 år kommer att se att liberalismen var fruktansvärd. Att människor svälter och miljön förstörs. Det är liberalismens fel.

Sen var programmet slut.

SVT är härligt objektiva!