Vi har nu forflyttat oss till Kambodja och den lilla staden Siem Reap. Min forkylning har forflyttat sig till att bli magsjuka istallet.
Idag har vi borjat att se de underbara Angkortemplen. Helt fantastisk upplevelse! Tyvarr har allt overskuggats av min nya akomma och jag avbrot allt strax efter lunch. Da akte vi till hotellet som har en liten pool som vi badade i (priset for det ar att bo ute i ingenstans). Det tillsammans med att sova lite gjorde susen och vi gav oss av igen for att titta pa solnedgangen. Sjalva solnedgangen var inte sa imponerande i sig, men hela miljon ar helt oslagbar.
Nu ar vi inne i stan for att ata och da fick jag se vad vi gick miste om (har hade vi kunnat bo). Har ar verkligen jattetrevligt, men vi har a andra sidan ett mycket fint hotell sa jag ska inte klaga.
Vi har en personlig Tuk-Tuk-chauffor som tar oss vart vi vill for omkring en hundring om dagen. Det ar bekvamt och bra och det ar svart att se att det skulle ga att resa pa annat satt har for det ar gigantiska avstand.
Imorgon hoppas jag att jag mar battre och da ska vi kora pa heldag vid templen.
måndag, februari 19, 2007
lördag, februari 17, 2007
Tet
Nu har vi firat nyar i Saigon. Forst drev vi mest om kring pa stan utan att veta vad som skulle handa, sedan motte vi Gunnel och Soren fron Vetlanda. De bjod in oss pa coctailparty pa Hotel Continental. Efter det blev det en kvall med gratis skumpa och gratis mat. Vi trivdes och at och drack! Efter det var vi med om varldens aventyr. Att ta sig hem genom ett hav av moppar. Det gick och det forstor jag fortfarande inte.
Idag valde vi mellan att ata pa KFC eller den lokala Lotteria. Vi ar ju inte henna sa trots att vi inte har KFC hemma sa blev det Lotteria. Gott och man blev matt. Annu battre: man erbjods vatten och tval utan att behova ga pa toa.
Annars: Zoo och historiskt museum kan man skippa och toaletter ar bast pa lyxiga stallen.
Idag valde vi mellan att ata pa KFC eller den lokala Lotteria. Vi ar ju inte henna sa trots att vi inte har KFC hemma sa blev det Lotteria. Gott och man blev matt. Annu battre: man erbjods vatten och tval utan att behova ga pa toa.
Annars: Zoo och historiskt museum kan man skippa och toaletter ar bast pa lyxiga stallen.
fredag, februari 16, 2007
Utflykter
Tva turistfallor om man far tro beresta resenarer: Cu Chi-tunnlarna och Mekongdeltat. Igar var vi pa en utflykt till mekongdeltat dar vi fick aka pa kanaler och besoka godisfabriker. Mycket trevlig turistfalla maste jag saga. Jag vet inte riktigt hur man ska se samma sak battre pa egen hand.
Idag var det dags for Cu Chi-tunnlarna, som anvandes under vietnamkriget av Viet Cong. Jag borjar tycka att det ar faningt med svenska resejournalister som ska vara sa otroligt pretto och tycjker att "det ar synd att det blivit sa turistanpassat". Hur ska de annars kunna visa tunnlarna? Museet ar uppbyggt sa att man gar enligt en stig till olika stationer dar man far en guidad tur. Den sista stationen ar en 50 meter lang tunnel som ar utbyggd for att passa vasterlanningar (annars skulle ingen kunna ga in dar om man inte ar 1.30 och vager 50 kg, typ). Jag kanske inte behover papeka att jag inte krop. Med min upplevelse fran Vertigo bar i farskt minne paminde Andreas mig om att jag aven har klaustrofobi. Det rackte med att huka sig och forsoka ga in sa forstod jag att det skulle bli en mardromsupplevese. Jag var den enda av oss 15 i gruppen som chickade ur. Andreas och nagra till valde att komma upp efter 20 meter. Jag angrar det inte...eller kanske lite...
Idag ar det Tet. Halt fantstiskt. Nu ska vi ut och gora stan och se hur man firar nyar i Vietnam! Tyvarr ar inget oppet imorgon, men vi kan nog fordriva dagen med sovmorgon, turistkvarter samt turistkrogar. Pa nagot satt gillar jag Saigon. Det AR fult, men anda mycket charmigt.
Idag var det dags for Cu Chi-tunnlarna, som anvandes under vietnamkriget av Viet Cong. Jag borjar tycka att det ar faningt med svenska resejournalister som ska vara sa otroligt pretto och tycjker att "det ar synd att det blivit sa turistanpassat". Hur ska de annars kunna visa tunnlarna? Museet ar uppbyggt sa att man gar enligt en stig till olika stationer dar man far en guidad tur. Den sista stationen ar en 50 meter lang tunnel som ar utbyggd for att passa vasterlanningar (annars skulle ingen kunna ga in dar om man inte ar 1.30 och vager 50 kg, typ). Jag kanske inte behover papeka att jag inte krop. Med min upplevelse fran Vertigo bar i farskt minne paminde Andreas mig om att jag aven har klaustrofobi. Det rackte med att huka sig och forsoka ga in sa forstod jag att det skulle bli en mardromsupplevese. Jag var den enda av oss 15 i gruppen som chickade ur. Andreas och nagra till valde att komma upp efter 20 meter. Jag angrar det inte...eller kanske lite...
Idag ar det Tet. Halt fantstiskt. Nu ska vi ut och gora stan och se hur man firar nyar i Vietnam! Tyvarr ar inget oppet imorgon, men vi kan nog fordriva dagen med sovmorgon, turistkvarter samt turistkrogar. Pa nagot satt gillar jag Saigon. Det AR fult, men anda mycket charmigt.
torsdag, februari 15, 2007
One day in Saigon
(Detta skrevs igar, men blogger klanglar nagot forfarligt har.)
Om Bangkok ar kontrasternas stad, ja da vet jag inte vad Saigon ar. Vi bor i ett sunkigt hotell pa en gata som ska vara som Khao San. Det ar det inte, det ar MYCKET sunkigare. Idag tog vi en promenad till centrala Saigon.
Vi borjade med krigsmuseet, som av en svensk resenar beskrivit som "ett maste for alla vasterlanningar". Visst, vietnamkriget har inte lamnat nagon oberord och alla bor tycka att det var ett fantastiskt grymt krig. Men. Det ar sorgligt att se att en kommunistisk diktatur anvander offren fran kriget for att legitimera sin regim. DET borde alla vasterlanningar ocksa ta till sig.
Ju narmare stan vi kom, desto fler banker och hotell sag vi. Vart andra stopp for dagen var Reunification Palace. Dar bodde Sydvietnams president till regimen foll 1975. Detta ar Saigons stolthet i museevag. Vara osterrikiska vanner fran igar var inte imponerade, men de kom a andra sidan fran Wien (ja, jag vet att jag har bott dar och jag vet att jag darmed ar partisk). De fick ratt. Man undrar vad museets syfte egentligen var. Var det att visa invanarna hur fantastiskt praktfullt presidenten bodde medan de led, sa ar fragan om de lyckas. Palatset ar ett enda stort kommunistiskt skrytbygge med hemska rum och hemska mobler. Jag fick tva associationer:
1. Kommunistiskt hotell i fd Sovjet (jag har sett liknande i Kiev och S:t Petersburg).
2. Danmarksfarjan 1981 (da jag och mina kusiner sprang omkring i den folktomma baren och sjong "Fon't jag en korv...). Det var dansgolvet pa ovanvaningen som framkallade detta minne.
Turismen blir annorlunda nar man ser sadan propaganda. Resten av dagen gick vi omkring i stan och det var nagot helt annat. Har trangdes reklam for gucci med stora gallerior och hotell. Ungefar som i Bangkok, fast med fler moppar.
Kvallen avslutades med en Alla Hjartans Dag-middag pa det klassiska REX Hotel. Till skillnad fran alla andra fladiga utsvavningar vi gjort denna resa var detta en underbar upplevelse. Maten var otroligt god! Som om inte det vore nog ingick obegransat med vin. Det var sa langesedan jag drack det och det smakade som tur var ocksa gott (det ar ju trots allt en gammal fransk koloni). Nu ar det inte sa att jag och Andreas tycker att just Alla Hjartans Dag ar sa mycket att fira, men det ar faktiskt sa att just denna dag ar det exakt 3 ar sedan vi blev tillsammans (och dessutom 8 manader sedan vi forlovade oss). Och det ar verkligen nagot att fira!
Om Bangkok ar kontrasternas stad, ja da vet jag inte vad Saigon ar. Vi bor i ett sunkigt hotell pa en gata som ska vara som Khao San. Det ar det inte, det ar MYCKET sunkigare. Idag tog vi en promenad till centrala Saigon.
Vi borjade med krigsmuseet, som av en svensk resenar beskrivit som "ett maste for alla vasterlanningar". Visst, vietnamkriget har inte lamnat nagon oberord och alla bor tycka att det var ett fantastiskt grymt krig. Men. Det ar sorgligt att se att en kommunistisk diktatur anvander offren fran kriget for att legitimera sin regim. DET borde alla vasterlanningar ocksa ta till sig.
Ju narmare stan vi kom, desto fler banker och hotell sag vi. Vart andra stopp for dagen var Reunification Palace. Dar bodde Sydvietnams president till regimen foll 1975. Detta ar Saigons stolthet i museevag. Vara osterrikiska vanner fran igar var inte imponerade, men de kom a andra sidan fran Wien (ja, jag vet att jag har bott dar och jag vet att jag darmed ar partisk). De fick ratt. Man undrar vad museets syfte egentligen var. Var det att visa invanarna hur fantastiskt praktfullt presidenten bodde medan de led, sa ar fragan om de lyckas. Palatset ar ett enda stort kommunistiskt skrytbygge med hemska rum och hemska mobler. Jag fick tva associationer:
1. Kommunistiskt hotell i fd Sovjet (jag har sett liknande i Kiev och S:t Petersburg).
2. Danmarksfarjan 1981 (da jag och mina kusiner sprang omkring i den folktomma baren och sjong "Fon't jag en korv...). Det var dansgolvet pa ovanvaningen som framkallade detta minne.
Turismen blir annorlunda nar man ser sadan propaganda. Resten av dagen gick vi omkring i stan och det var nagot helt annat. Har trangdes reklam for gucci med stora gallerior och hotell. Ungefar som i Bangkok, fast med fler moppar.
Kvallen avslutades med en Alla Hjartans Dag-middag pa det klassiska REX Hotel. Till skillnad fran alla andra fladiga utsvavningar vi gjort denna resa var detta en underbar upplevelse. Maten var otroligt god! Som om inte det vore nog ingick obegransat med vin. Det var sa langesedan jag drack det och det smakade som tur var ocksa gott (det ar ju trots allt en gammal fransk koloni). Nu ar det inte sa att jag och Andreas tycker att just Alla Hjartans Dag ar sa mycket att fira, men det ar faktiskt sa att just denna dag ar det exakt 3 ar sedan vi blev tillsammans (och dessutom 8 manader sedan vi forlovade oss). Och det ar verkligen nagot att fira!
tisdag, februari 13, 2007
Saigon
Nu har vi efter en dags resande natt resans andra mal - Saigon. Har ar det sa stressigt att en deadline pa jobbet ses som rena barnleken. Sa mycket moppar och de tycks aldrig aka hem. Vi har bara kommit, checkat in pa hotellet och kollat in Sigons motsvarighet till Khao San (det ar dar vi bor).
Intrycket so far: mer vietnameser an thailandare pa Khao San, manga svenskar trots allt samt lika hog musik pa barena. Men dock underbar mat! Hotellet utan fonster ar dock inte sa trevligt, men vi ar inte har for att tillbringa tid pa hotellet.
Nagra trevliga wienare gav oss nagra bra tips infor imorgon, sa i morgon ska vi gora stan!
Intrycket so far: mer vietnameser an thailandare pa Khao San, manga svenskar trots allt samt lika hog musik pa barena. Men dock underbar mat! Hotellet utan fonster ar dock inte sa trevligt, men vi ar inte har for att tillbringa tid pa hotellet.
Nagra trevliga wienare gav oss nagra bra tips infor imorgon, sa i morgon ska vi gora stan!
Spanning!
Nu ska vi aka vidare till Saigon. Jag ska bara ga och kopa lite parlor i en butik har vid hotellet. Det kanns bade skont och lite trakigt att lamna Bangkok. Fyra dagar har ar nog anda nog for den har gangen.
Lite lardomar harifran:
1. Man maste inte bo vid Khao San Road. Det ligger valdigt langt bort och man maste alltid aka taxi i mins en halvtimma om man ska in till det modernare Bangkok.
2. Lonely Planet gar inte alltid att lita pa.
3. For att ga till skraddare bor man vara val forberedd och veta vad man ska ha och dessutom kunna visa det konkret.
Jag hor av mig fran Saigon!
Lite lardomar harifran:
1. Man maste inte bo vid Khao San Road. Det ligger valdigt langt bort och man maste alltid aka taxi i mins en halvtimma om man ska in till det modernare Bangkok.
2. Lonely Planet gar inte alltid att lita pa.
3. For att ga till skraddare bor man vara val forberedd och veta vad man ska ha och dessutom kunna visa det konkret.
Jag hor av mig fran Saigon!
måndag, februari 12, 2007
Bangkok i bilder
Detta underbara Jim Thompson house.
Khao San Road. Alla backpackers Mecka.
Turister fotar turister pa Wat Arun.
Nagra munkar fotar varandra pa Grand Palace. Och jag fotar dem...söndag, februari 11, 2007
Bara en sak saknar jag...
...och det ar att fa se Anja Parsson i storform. Nu ar hon banne mig var absolut storsta stjarna!
Mer Bangkok
Efter en misslyckad kvall da jag trodde att en utflykt i taxi at helvete langt skulle vara roligt och bra, blev dyrt och hemskt. Maten pa den exlusiva restauranten var inte vart pengarna, men a andra sidan har vi forlorat var 4 ol kostar hemma (men med var resebudget ar det inte sa kul). Sedan bar det av till skybaren, dar vi skulle unna oss en ol for 70 kr. Efter 59:e vanigen var det tva trappor till, sedan kom vi ut till en smal balkong med ett racke pa en meter. Ovanfor oss var bara himlen. Dert later kanske underbart, men jag ar smatt hojdradd. Vad tankte jag pa? Jag vet inte. I alla fall forsokte jag ga upp for en trappa som skulle leda oss upp till baren med stort B (tillaggas ska kanske att trappstegen har ar nagot hogre an i Sverige sa det ter sig aningen brant). Jag holl bokstavligen pa att spy. Jag var helt overtygas om att jag slulle sugas ut i universum och do. Som tur ar ar Andreas en klok person som genast sag till att jag kom ner fran trappan och ut fran balkongen. Lardom1: Jag ar MYCKET hojdradd. Sa inga mer skybarer for min del (jag dromde sedan mardrommar om detta hela natten). Lardom 2: Eat Me ar ingen bra restaurant i Bangkok om man inte har mycket gott om pengar och gillar hons.
Ojda, nu later det som att jag inte har roligt har, men det ar inte sant. Idag har vi shoppat hela dagen och jag har bade hittat brudklanningstyg och ett par snygga jeans. Ikvall har vi akt flodbatstur (det var ocka dyrt, men vart pengarna). Jag skrattade i en hel timma at en amerikan som forsokte lara en thailandsk servitris att dansa bugg (till Daddy Cool). Det var tre typer av asiater med pa batturen (forutom personalen): Invandrare/adopterade boendes i ett vastland, gifta till vastlandare samt japaner. Inte sa manga Bangkokbor kan jag tro...
Om du ska aka till Bangkok: Se Jim Thomsons House, det ar en oas i den bangkokska storstaden.
Ojda, nu later det som att jag inte har roligt har, men det ar inte sant. Idag har vi shoppat hela dagen och jag har bade hittat brudklanningstyg och ett par snygga jeans. Ikvall har vi akt flodbatstur (det var ocka dyrt, men vart pengarna). Jag skrattade i en hel timma at en amerikan som forsokte lara en thailandsk servitris att dansa bugg (till Daddy Cool). Det var tre typer av asiater med pa batturen (forutom personalen): Invandrare/adopterade boendes i ett vastland, gifta till vastlandare samt japaner. Inte sa manga Bangkokbor kan jag tro...
Om du ska aka till Bangkok: Se Jim Thomsons House, det ar en oas i den bangkokska storstaden.
lördag, februari 10, 2007
First stop Bangkok
Efter en lang natt i flyg sa kom vi antligen fram till Bangkok. Det sa beryktade Kao San road var till en borjan en stor besvikelse - tills vi forstod att det var inte det som var Kao San. Kao San road ar precis som sitt rykte, stokigt men mycket trevligt. Vi bor har pa ett hotell som ar precis lagom. Inget fancy, men det har vi inte heller betalt for.
Igar var vi ute och drack ol och sedan sov vi ut. Vi hade inga problem med jet lag eftersom vi var sa trotta efter flygresan.
Idag har vi sett det beromda Grand Palace. Det var fantastiskt vacker och en helt otrolig upplevelse. Man vandrar omkring bland guld och mosaik och vill fota precis allt. (Mina bilder kommer ni att fa se senare).
En positiv upplevelse ar att forsaljarna inte ar sa jobbiga. Vissa ar det, men om man har varit i Egypten eller Turkiet (som vi har varit) sa ar detta en latt match. Var vag till hotellt ar en trang, smar grand med massor av stand och det ar aldrig nagon som ar mer efterhangsen an att de fragar om vi vill kopa nagot.
Vi har idag ocksa hitat en skraddare vi tror pa. Ingen tjatig typ och vi fick betala deposition (inte allt i forvag). Jag bestallde en kostym och en coctailklanning. Vi ska dit och prova kavajen snart. Till priset av 800 kr per person (plus 700 for min klanning) kan vi antingen bli nagra vackra plagg rikare, eller sa blir vi lite fattiga och far slapa hem skrap. Jag ar forsiktigt positiv. Pa tisdag far vi svaret!
Igar var vi ute och drack ol och sedan sov vi ut. Vi hade inga problem med jet lag eftersom vi var sa trotta efter flygresan.
Idag har vi sett det beromda Grand Palace. Det var fantastiskt vacker och en helt otrolig upplevelse. Man vandrar omkring bland guld och mosaik och vill fota precis allt. (Mina bilder kommer ni att fa se senare).
En positiv upplevelse ar att forsaljarna inte ar sa jobbiga. Vissa ar det, men om man har varit i Egypten eller Turkiet (som vi har varit) sa ar detta en latt match. Var vag till hotellt ar en trang, smar grand med massor av stand och det ar aldrig nagon som ar mer efterhangsen an att de fragar om vi vill kopa nagot.
Vi har idag ocksa hitat en skraddare vi tror pa. Ingen tjatig typ och vi fick betala deposition (inte allt i forvag). Jag bestallde en kostym och en coctailklanning. Vi ska dit och prova kavajen snart. Till priset av 800 kr per person (plus 700 for min klanning) kan vi antingen bli nagra vackra plagg rikare, eller sa blir vi lite fattiga och far slapa hem skrap. Jag ar forsiktigt positiv. Pa tisdag far vi svaret!
torsdag, februari 08, 2007
Nu bär det av!
Klockan 19:30 ikväll lyfter planet som ska ta oss till Zürich från Arlanda. Några timmar senare ska vi sitta på planet till Bangkok. Det är så overkligt och jag kan inte fatta det och det ska så klart bli helt underbart! Jag lovar att uppdatera bloggen, som nu i tre veckor kommer att förvandlas till en reseblogg. Förhoppningsvis kommer jag tillbaka mer solbränd, mer utvilad och med många nya intryck och upplevelser i bagaget (och förhoppningsvis också med en del materialla saker i bagaget). Vi hörs och syns!
lördag, februari 03, 2007
Groundhog Day
Igår var det Groundhog Day, dagen som Bill Murray i filmen med samma namn upplever over and over and over again. Han får inte möjlighet att vakna dagen efter förrän han har gjort något bra av dagen. När han tar livet av sig eller struntar i sin omgivning, vaknar han igen. Det är inte förrän han har blivit en god människa, lärt sig spela piano samt lyckats charma sin kollega så mycket att de blir ett par, som han får vakna dagen efter.
Vi har nog alla en Groundhog Day i våra liv. Själv återupplever jag ofta min studentdag. Jag var glad och förväntansfull, men något som jag aldrig hade drömt om skulle hända. Min klassföreståndare mötte mig och mina vänner innan vi skulle in i aulan för vår avslutning. Han sa åt mig att sätta mig långt ut på kanten. Jag fattade ingenting och han bara log och gick. Mina två mycket duktiga kompisar fattade direkt och blev superavis: ”Du har fått STIPENDIET”, nästan skrek de i munnen på varandra. Det fanns ett stipendium som den bästa eleven i samhällskunskap fick varje år (på drygt 1000 kr). I år bråkade mina vänner eftersom vår samhällslärare inte var representerade i juryn (vår de jure lärare satt med i juryn, men eftersom vi försökte få honom sparkad så hade vi en de facto lärare som inte satt med i juryn). Jag deltog aldrig i tjafsen eftersom jag aldrig får den typen av utmärkelser. Jag är aldrig bäst på någonting.
Jag satte mig således en bit in på bänkraden i aulan för att markera att jag visste att mina kompisar hade fel. Det hade de inte. På darrande ben och som i trans fick jag gå upp på scenen och mottaga stipendiet som 1996 års bästa samhällselev på samhällsprogrammet. Jag har nog än idag inte fattat att det var så.
Denna dag upplever jag om och om igen och jag tror att jag kommer att fortsätta att göra det så länge som jag inte är färdig med min uppsats i statsvetenskap. Jag har nästan 200 högskolepoäng och har pluggat i 6 år, men inte fått någon examen. Min uppsats ligger halvskriven i min dator, men djupintervjuerna på en trave band som ligger i in låda, men trots det är det inte klart. Detta plågar mig såklart och jag vet att jag måste ta tag i det snart. Jag vet att jag en dag måste skriva den. Först då kan jag nog lägga den dagen till handlingarna och bara njuta av minnet från min studentdag. Idag blir det lite fläckat av vad som hände sedan, eller snarare inte ände. Men det är så klart inte för sent att få vakna upp dagen efter Groundhog Day.
Vilken är din Groundhog Day?
Vi har nog alla en Groundhog Day i våra liv. Själv återupplever jag ofta min studentdag. Jag var glad och förväntansfull, men något som jag aldrig hade drömt om skulle hända. Min klassföreståndare mötte mig och mina vänner innan vi skulle in i aulan för vår avslutning. Han sa åt mig att sätta mig långt ut på kanten. Jag fattade ingenting och han bara log och gick. Mina två mycket duktiga kompisar fattade direkt och blev superavis: ”Du har fått STIPENDIET”, nästan skrek de i munnen på varandra. Det fanns ett stipendium som den bästa eleven i samhällskunskap fick varje år (på drygt 1000 kr). I år bråkade mina vänner eftersom vår samhällslärare inte var representerade i juryn (vår de jure lärare satt med i juryn, men eftersom vi försökte få honom sparkad så hade vi en de facto lärare som inte satt med i juryn). Jag deltog aldrig i tjafsen eftersom jag aldrig får den typen av utmärkelser. Jag är aldrig bäst på någonting.
Jag satte mig således en bit in på bänkraden i aulan för att markera att jag visste att mina kompisar hade fel. Det hade de inte. På darrande ben och som i trans fick jag gå upp på scenen och mottaga stipendiet som 1996 års bästa samhällselev på samhällsprogrammet. Jag har nog än idag inte fattat att det var så.
Denna dag upplever jag om och om igen och jag tror att jag kommer att fortsätta att göra det så länge som jag inte är färdig med min uppsats i statsvetenskap. Jag har nästan 200 högskolepoäng och har pluggat i 6 år, men inte fått någon examen. Min uppsats ligger halvskriven i min dator, men djupintervjuerna på en trave band som ligger i in låda, men trots det är det inte klart. Detta plågar mig såklart och jag vet att jag måste ta tag i det snart. Jag vet att jag en dag måste skriva den. Först då kan jag nog lägga den dagen till handlingarna och bara njuta av minnet från min studentdag. Idag blir det lite fläckat av vad som hände sedan, eller snarare inte ände. Men det är så klart inte för sent att få vakna upp dagen efter Groundhog Day.
Vilken är din Groundhog Day?
måndag, januari 29, 2007
Avdelningen vad politiker ska syssla med
Vad tycks om detta underbara förslag från en centerpartist i Ljusdal. Debattera i fullmäktige? Tja, om man tycker att det är det politiker ska syssla med...
Bara de bästa ska med - så enkelt är det
Jag har fått ett tips från min mamma, som är lärare på en mellanstadieskola i Lidköping, om hur jämställdhetsarbetet går framåt. Varje år ordnas något som heter Bandyallsvenskan för mellanstadieelever. En viktig sak i denna turnering är att alla ska få vara med. Jag antar att det är för att undvika att det bara är de som spelar bandy på sin fritid som får vara med har man bestämt att två tjejer i varje lag alltid ska vara på planen. (Detta för att fler killar spelar bandy och för att tjejer sällan få en chans om sådana regler inte finns.) Nu har man beslutat att avskaffa denna regel och vips så vimlade det av lag med enbart killar på planen. Vad vann man med detta?
Allmänt känt är ju att många föräldrar pressar sina barn att bli det de själva aldrig blev. Många fotbollslag har problem med att pappor står vid sidan av planen och hetsar sina söner. Det känns som om Bandyallsvenskan har utsatts för påtryckningar (detta har jag inget belägg för, det är enbart en känsla) av dels arga bandyspelande pojkar och dels av dessas fäder. Jag kan inte tro att det finns någon annan anledning till att man vill få bort tjejerna från planen. ”Må bästa lag vinna” i alla ära, men på vilken bekostnad? Skolan är ingen idrottsklubb för elitidrottsmän, det är en skola för alla.
Jag har själv gått på min mammas mellanstadieskola och jag har själv deltagit i bandyallsvenskan. Inte för att jag kunde åka skridskor, utan för att jag var en av få tjejer som kunde tänka mig att ställa upp. Jag gjorde inte det för att jag var önskad, utan för att jag tyckte att det var roligt. Naturligtvis hade jag aldrig varit med om regeln om två tjejer på planen inte hade funnits. Den pressen från killarna i klassen hade jag aldrig stått ut med. Jag var 11 år och hatade att bli vald sist och hatade när klasskompisarna stod bredvid planen och skrek att jag var en sopa. Detta minskade faktiskt när tjejer var tvungna att vara med. Då var killarna mer peppande och ville att man skulle göra bra ifrån sig, och den uppbackningen var obetalbar. Därför ville jag alltid ställa upp i den typen av sammanhang.
Jag har inte bara varit elev, utan också lärarvikarie på mammas skola. Några lektioner hade jag just gympa. Då kom allt tillbaka till mig. Det var som att återuppleva alla hemska minnen från skoltiden igen. Så fort jag hade delat in barnen i slumpmässiga lag kom skriken: ”Gud var orättvist”, ”Vilka ojämna lag”, ”Vi måste bara få välja lag annars är det inget kul”. Och nej, jag skulle aldrig låta barn välja lag. Jag skulle aldrig utsätta ett enda barn för skammen att bli vald sist. Jag skulle vilja bidra till en stämning när resultaten spelar mindre roll och där alla har roligt och rör på sig tillsammans. Men det är kanske en utopi?
Visst känns det också lite löjligt med hetsande inför en bandyturnering för 11-åringar? Bandyn har ingen Gretzky, Foppa eller Larionov. Och inte eller någon Zlatan, Ronaldo eller Maradona. (Det är absolut ingen som bryr sig om att det just nu pågår ett bandy-VM i Sibirien.) Så luta larvar er och låt alla vara med!
Allmänt känt är ju att många föräldrar pressar sina barn att bli det de själva aldrig blev. Många fotbollslag har problem med att pappor står vid sidan av planen och hetsar sina söner. Det känns som om Bandyallsvenskan har utsatts för påtryckningar (detta har jag inget belägg för, det är enbart en känsla) av dels arga bandyspelande pojkar och dels av dessas fäder. Jag kan inte tro att det finns någon annan anledning till att man vill få bort tjejerna från planen. ”Må bästa lag vinna” i alla ära, men på vilken bekostnad? Skolan är ingen idrottsklubb för elitidrottsmän, det är en skola för alla.
Jag har själv gått på min mammas mellanstadieskola och jag har själv deltagit i bandyallsvenskan. Inte för att jag kunde åka skridskor, utan för att jag var en av få tjejer som kunde tänka mig att ställa upp. Jag gjorde inte det för att jag var önskad, utan för att jag tyckte att det var roligt. Naturligtvis hade jag aldrig varit med om regeln om två tjejer på planen inte hade funnits. Den pressen från killarna i klassen hade jag aldrig stått ut med. Jag var 11 år och hatade att bli vald sist och hatade när klasskompisarna stod bredvid planen och skrek att jag var en sopa. Detta minskade faktiskt när tjejer var tvungna att vara med. Då var killarna mer peppande och ville att man skulle göra bra ifrån sig, och den uppbackningen var obetalbar. Därför ville jag alltid ställa upp i den typen av sammanhang.
Jag har inte bara varit elev, utan också lärarvikarie på mammas skola. Några lektioner hade jag just gympa. Då kom allt tillbaka till mig. Det var som att återuppleva alla hemska minnen från skoltiden igen. Så fort jag hade delat in barnen i slumpmässiga lag kom skriken: ”Gud var orättvist”, ”Vilka ojämna lag”, ”Vi måste bara få välja lag annars är det inget kul”. Och nej, jag skulle aldrig låta barn välja lag. Jag skulle aldrig utsätta ett enda barn för skammen att bli vald sist. Jag skulle vilja bidra till en stämning när resultaten spelar mindre roll och där alla har roligt och rör på sig tillsammans. Men det är kanske en utopi?
Visst känns det också lite löjligt med hetsande inför en bandyturnering för 11-åringar? Bandyn har ingen Gretzky, Foppa eller Larionov. Och inte eller någon Zlatan, Ronaldo eller Maradona. (Det är absolut ingen som bryr sig om att det just nu pågår ett bandy-VM i Sibirien.) Så luta larvar er och låt alla vara med!
fredag, januari 12, 2007
Någon lämnar...
Detta är synd för Folkpartiet. Lycka till i ditt nya parti och du är alltid välkommen tillbaka, Staffan!
(Jag lägger inlägget på min blogg eftersom du inte tillåter kommentarer på din!)
(Jag lägger inlägget på min blogg eftersom du inte tillåter kommentarer på din!)
torsdag, januari 11, 2007
Böckerna
Nu har jag läst ut alla böcker som jag skrev om här. Korta recensioner:
Nummer 10 - Åke Edvardsson: Bra Edvardssondeckare. Spännande och går tillbaka till saker som händer för flera år sedan (sådana fall älskar jag!).
Den ryska vännen - Kajsa Ingemarsson: Mycket spännande och intressant. Den handlar om svensk (bistånds)politik ur tre vinklar: Den blåsta brudens, den misslyckade UD-killens samt biståndsministerns. Kanske något orealistisk, men läs den!
Änglarösten - Arnaldur Indridason: Jag älskar Indridasons böcker (till skillnad från min sambo som dissar dem helt). Kanske är det för att jag älskar att läsa om Island... Nejdå, det är en bra deckare med bra story och inte för mycket privatliv (jag vill ha lite, men inte för mycket privatliv hos poliserna när jag läser deckare).
Mordet på Harriet Krohn - Karin Fossum: En stor besvikelse. Fossum skriver ofta psykologiska deckare, men i denna bok har hon gått ett steg för lång. HELA boken är ur den skyldiges synvinkel. T o m när polis Konrad Seijer kommer in i bilden. Trist.
Nummer 10 - Åke Edvardsson: Bra Edvardssondeckare. Spännande och går tillbaka till saker som händer för flera år sedan (sådana fall älskar jag!).
Den ryska vännen - Kajsa Ingemarsson: Mycket spännande och intressant. Den handlar om svensk (bistånds)politik ur tre vinklar: Den blåsta brudens, den misslyckade UD-killens samt biståndsministerns. Kanske något orealistisk, men läs den!
Änglarösten - Arnaldur Indridason: Jag älskar Indridasons böcker (till skillnad från min sambo som dissar dem helt). Kanske är det för att jag älskar att läsa om Island... Nejdå, det är en bra deckare med bra story och inte för mycket privatliv (jag vill ha lite, men inte för mycket privatliv hos poliserna när jag läser deckare).
Mordet på Harriet Krohn - Karin Fossum: En stor besvikelse. Fossum skriver ofta psykologiska deckare, men i denna bok har hon gått ett steg för lång. HELA boken är ur den skyldiges synvinkel. T o m när polis Konrad Seijer kommer in i bilden. Trist.
onsdag, januari 10, 2007
Varför säger kvinnor nej?
Jag läste något bra häromdagen (kom inte ihåg var eller av vem) angående ledarstriden hos sossarna. Kontentan var att det inte handlar om att det finns för få kvinnor som KAN bli ledare, utan om att det finns för få som VILL bli ledare. Alltför många kvinnor säger nej. Varför? Man är rädd för att misslyckas, alltför stor press att man ska lyckas, man tar det personligt vid ett nederlag, eller varför?
När jag och Mia var på Balkan sommaren 2004 träffade vi många unga engagerade kvinnor i Slovenien, Kroatien, Serbien och Bosnien. Vi stötte på nästan samma sak överallt: Killar som berättar för oss om att jämställdhet inte är ett problem och tjejer som är tysta så länge killarna är med. Men tjejerna var engagerade, bara man fick tala med dem i enrum.
Både de unga kvinnorna och några jämställdhetsmedvetna unga män sa att mycket berodde på att kvinnor inte vill. De vill gärna ha kvinnor på ledande poster, men de vill aldrig sitta där själva. Orsaken kan vara att pressen känns för stor. Vi hade ett mycket bra samtal med en kille och tre tjejer i Slovenien som just analyserade detta fenomen. De kände till många i sitt parti som kämpade och var driftiga, som när det väl kom till kritan inte ville kandidera av någon anledning.
Då, i Ljubljana, tänkte jag att det är tur vi har kommit längre i Sverige. Det har vi kanske, men vi kan uppenbarligen inte bortse från detta. Varför vill duktiga kvinnor som Margot Wallström och Carin Jämtin inte blir partiledare? När de dessutom är så populära? Jag tror att skräcken för att förlora är för stor. När smekmånaden är över krävs resultat och vinner de inte nästa val blir ledaren syndabock. Om det är så att nästan bara män vill ta den smällen så har vi faktiskt mycket lång väg att gå för att nå jämställdhet.
När jag och Mia var på Balkan sommaren 2004 träffade vi många unga engagerade kvinnor i Slovenien, Kroatien, Serbien och Bosnien. Vi stötte på nästan samma sak överallt: Killar som berättar för oss om att jämställdhet inte är ett problem och tjejer som är tysta så länge killarna är med. Men tjejerna var engagerade, bara man fick tala med dem i enrum.
Både de unga kvinnorna och några jämställdhetsmedvetna unga män sa att mycket berodde på att kvinnor inte vill. De vill gärna ha kvinnor på ledande poster, men de vill aldrig sitta där själva. Orsaken kan vara att pressen känns för stor. Vi hade ett mycket bra samtal med en kille och tre tjejer i Slovenien som just analyserade detta fenomen. De kände till många i sitt parti som kämpade och var driftiga, som när det väl kom till kritan inte ville kandidera av någon anledning.
Då, i Ljubljana, tänkte jag att det är tur vi har kommit längre i Sverige. Det har vi kanske, men vi kan uppenbarligen inte bortse från detta. Varför vill duktiga kvinnor som Margot Wallström och Carin Jämtin inte blir partiledare? När de dessutom är så populära? Jag tror att skräcken för att förlora är för stor. När smekmånaden är över krävs resultat och vinner de inte nästa val blir ledaren syndabock. Om det är så att nästan bara män vill ta den smällen så har vi faktiskt mycket lång väg att gå för att nå jämställdhet.
tisdag, januari 09, 2007
30 närmar sig med stormsteg
Det är nytt år och inte vilket år som helst. Jag ska fylla 30. Jag har skrivit om min ångest för att fylla år här. Nu ska jag alltså inte vara typ 20 längre, utan 30. Det känns inte längre fasansfullt, men mycket märkligt. Jag kan inte riktigt identifiera mig som 30-åring, men jag kommmer likt förbannat att vara en.
I år kommer jag att ta det säkra före det osäkra och resa bort på min födelsedag. Det alla andra gjorde när de var 20 ska jag nu göra: Luffa runt med ryggsäck i Sydostasien. Tanken är att jag kommer att vara så upptagen med att fota Angkortempel, se buddastatyer i guld och bada i klarblått vatten, att jag glömmer bort åldersnojjan. Det funkar nog.
Jag ska fira min födelsedag här. På så sätt kan jag ju inte annat än att längta dit, eller hur?
I år kommer jag att ta det säkra före det osäkra och resa bort på min födelsedag. Det alla andra gjorde när de var 20 ska jag nu göra: Luffa runt med ryggsäck i Sydostasien. Tanken är att jag kommer att vara så upptagen med att fota Angkortempel, se buddastatyer i guld och bada i klarblått vatten, att jag glömmer bort åldersnojjan. Det funkar nog.
Jag ska fira min födelsedag här. På så sätt kan jag ju inte annat än att längta dit, eller hur?
Göteborgsvarvet 2007
Jag vet inte vad jag gett mig in på. Den 12:e maj ska jag springa Göteborgsvarvet, 21097,5 meter runt Göteborg. Förbi sälarna. Över båda brojävlarna. Upp för Avenyn och tillbaka. Förbi min gamla lägenhet på Risåsgatan. Kommer jag att klara det? Det återstår att se.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
