Statligt mord

Nu har de hängt Saddam. Jag blir verkligen illa berörd. Han må varit hur hemsk som helst, men stater ska inte ägna sig åt att ha ihjäl folk. Om en människa som förlorat hela sin familj pga Saddam, mördar honom, skulle jag har mer förståelse. Nu blir jag bara arg.

Det är minst sagt ett problem att världens största demokrati tillåter statliga mord.

Julpynt a la Grev Magnigatan

Gran och klappar.



Mistel.




En obligatorisk nejlikaapelsin.

Hyacinter.

Vackra julstjärnor.

Min och Andreas jul 22/12

Vår julafton firades i år firades den 22:a för att vi firar själva julafton med respektive familjer. Här kommer en bildkavalkad från en minijulafton i en etta. (Kommentera gärna om bilderna är konstiga, med tanke på detta.)



Jullunch med köttbullar, prinskorv, grönkål, sill, revbensspjäll, skinka och finsk potatislåda som jag lärt mig laga av Mia.






Dags för fika med glögg och hembakta pepparkakor. Andreas gillar att göra alternativa pepparkakor ;o)







Julklappsutdelning. Jag får en jättefin pyjamas av Andreas.
Och så klart får jag Orhan Pamuk. Boksnobbar bör läsa nobelpristagare.




Vi avslutar dagen med ytterligare ett julbord, denna gång med lax - rökt och gravad, löjrom, skagenröra, äggröra samt hovmästarsås och pepparrotsås.

Gamla klasskompisar

För några helger sedan satt jag och min sambo Andreas och gick igenom alla våra klasskompisar från första klass. Vi hade sett Populärmusik från Vittula (en film, men framförallt en bok, jag rekommenderar starkt!). Vi funderade på vad de gjorde idag och om de hade "klarat sig bra". Aldrig har klasskillnaden i våra uppväxter märkts så tydligt. Andreas har gått lågstadiet på Lidingö och jag i Lidköping. Andreas område präglas av familjer i övre medelklassen och mitt område är nog ganska precis medelklass i en småstad. Alltså på pappret inte så fruktansvärt stor skillnad, men i verkligheten är den enorm. (om någon som råkar känna mig från förr läser detta kan jag säga att vi strikt gick på dem som gick i samma klass första året och inget annat).

1. Det var ungfär lika många som saknade akademisk examen i Andreas klass som hade det i min.
2. Att "klara sig bra" innebär i Andreas klass att vara chefredaktör på en känd tidskrift eller jobba som läkare, dvs tjäna MYCKET pengar. I min klass innebär det att ha ett fast jobb så att man klarar hyra, mat och någon utlandsresa ibland.
3. An naturliga skäl: merparten av Andreas klasskompisar bor i Stockholm, om de inte bor kvar på "ön". Merparten av mina bor kvar i Lidköping. Inget fel i att bo i en småstad, men möjligheter till karriär och pengar är ju betydligt större i Stockholm.

Jag vill inte lägga någon värdering i vilket liv som är bäst eller på något sätt sätta mig över alla och säga att jag har lyckats bäst i livet (vilket förmodligen skulle vara ett helt felaktigt påstående), men det är en intressant skillnad. Jag har många kompisar hemifrån som klarat sig långt bättre än jag och bor på spännande platser runt om i världen, men det är helt klart lättare att hitta sådana personer som gått på Andreas skolor än på mina. Jag är hittills i stort sett nöjd med hur mitt har utvecklat sig och det är förmodligen mina klasskompisar från första klass också. Anledningen till detta inlägg och mina tnkar var filmen Populärmusik från Vittula och att jag identifierade mig med ungdomarna i huvudrollerna!

Tvätta en kamera

Nu ska ni få höra en ytterst märklig historia. I söndags när jag tvättade gjorde jag en mycket tråkig upptäckt. När jag hade tagit ut alla kläderna låg min digitalkamera (en liten pocketkamera) kvar i tvättrumman. Jag blev såklart förtvivlad. Efter att ha gråtit en skvätt kom jag fram till att jag inget annat kunde göra än att vänta tills den hade torkat för att se hur stora skadorna var. Min far, sambo samt några vänner varnade mig för förhoppningar. Den kan klara att ramla i vatten, men knappast att rumla runt i en tvättmaskin i en timma med både tvätt- och sköljmedel. Så sant.

Efter tre dagars torkande var det dags att testa. De första bilderna så skumma ut. Så klart. Men allt annat verkade fungera. Måste erkänna att besvikelsen fanns där även om jag inte ville erkänna det. Kameran hade ju trots allt tvättats. Dagen efter kunde jag inte låta bli att testa igen och till min stora förvåning verkade korten bli helt normala. Jag har till och med lagt upp dem på datorn och kan inte hitta några större fel. På fredag tänkte jag göra ett blogginlägg om min och Andreas minijulafton i bilder. Då får ni se själva och avgöra om min kamera är helt återställd!

Med andra ord: Om en kamera känner sig lite vissen kan man alltid tvätta den i 40 grader. Glöm inte tvättmedel, sköljmedel och centrifug!

God jul

God jul alla läsare! Skulle jag sett ut såhär om jag var med i South Park? Bedöm själva. Kolla hur ni skulle se ut här. Jag fick idén från Johanna Nylander, fast jag vet att den inte är ny. Kul ändå!

Feministiska böcker vs deckare

Jag läser som bekant mycket feministisk litteratur. Just nu håller jag på med första delen i Marilyn French svit om kvinnans historia - From Eve to Dawn. Samtidigt läser jag en bok om porrens historia. I helgen kastade jag dock in handduken. Inte för att någon av böckerna är dålig utan för att jag känner att även jag behöver lite avbrott ibland. Nu är det snart jullov (eller snarare så kommer jag att ta ut semester ett par dagar) och jag ska bara slappa och läsa. Böcker jag inhandlat för att läsa i jul:

Nummer 10 - Åke Edvardsson
Den ryska vännen - Kajsa Ingemarsson
Änglarösten - Arnaldur Indridason
Mordet på Harriet Krohn - Karin Fossum

Idel deckare. Jag återkommer med rapporter om detta är böcker jag rekommenderar!

Skriv på mot facket!

Barn eller toffelhjältar?

Jag har uppmärksammat två intressanta poster, ett av Staffan som handlar om toffelhjältar och ett av Maria om att kalla sin man för sitt barn. Jag har faktiskt lagt märke till dessa fenomen och även till att vissa män kallar sina fruar för regeringen. Allt verkar vara olika sidor av samma mynt. Kvinnan är rabiat och bestämmer och mannen jamsar med alternativt beter sig som ett barn. Ser det ut såhär i familjer runt om i Sverige? Eller varför uttrycker man sig så?

När jag var i Senegal och bodde hemma hos en kollega (som är från Senegal) mötte jag ganska djupt rotade könsrollsmönster. En viktig sak hemma var att min kollega och vän inte var välkommen in i köket (hans systrar och en kusin bor i huset och han bor där när han inte är i Sverige, vilket han är merparten av året). Det faller sig nog ganska naturligt att kvinnor vill ha ett eget rum, någonting de kan bestämma över, en egen sfär. De bestämmer över hemmet och männen bestämmer över allt annat. Det de kan göra är att stänga ute mannen från köket och från tvättstugan. Han skulle ändå aldrig gå in där, så en sådan uppgörelse blir till allas belåtenhet.

Vart vill jag komma? Jo, när hemmen är kvinnans sfär där bara hon bestämmer - och inte ifrågasätter könsordningen - kan då skämt som "regeringen" och "mitt vuxna barn" bli naturliga? Jag måste säga att alla som använder dessa eller liknande uttryck känns som folk som inte har tänkt efter, men jag kan så klart ha fel.

Andra intressanta fenomen är skämt om att hon är äldre än honom (går han på simskola, behöver hon rullator). Eller skämt om att hon friade (har hans manlighet fått en törn, kunde hon inte vänta på honom). Varför är det så roligt? Varför är det roligt att skämta med folk som bryter könsrollsmönster?

Min slutsats efter detta - kanske något förvirrade - inlägg är att språk och humor spelar roll. Om vi inte vill befästa könsroller kanske vi ska tänka på vad vi säger och vad vi skämtar om. Om vi tycker att det är roligt att fråga en tjej med en fyra år yngre pojkvän om hon behöver rullator, kanske vi ska fundera på våra värderingar. Likaså om vi tycker att vår livspartner är ett barn respektive en häxa.

Eller är jag helt ute och cyklar?

Pepparkaksbak

Jag bakar. Många pepparkaksformar och stor deg är ett måste! Om någon som vet att jag fyller trettio snart vill ha ett tips så önskar jag mig Stockholmsformarna från Designtorget ;o)

Årets pepparkakor. Fast det kom mera... Nu ska de avnjutas med mögelost. Mums!

Ny på jobbet

Nu har jag jobbat drygt en vecka på mitt nya jobb. Jag är numer politisk sekreterare på folkpartiets riksdagskansli. Det är ett mycket roligt och stimulerande jobb och jag tror att jag kommer att trivas alldeles utmärkt här!

Bryssel i bilder

Jag sitter försjunken i ett föredrag på Kreab. Ett mycket intressant och bra besök!


Jag på Grand Place. På väg att köpa choklad.

Här är en del av gruppen på Grand Place, den del som nästan alltid hängde ihop. Här är Patricia, Jakob, Anne-Lie, Sara och Andreas.

Bloggutmaning om politiska metoder

Jag har blivit bloggutmanad av Mia om politiska metoder. Jag ska försöka svara så gott det går.

Inomparlamentariskt vs utomparlamentariskt arbete?
Inomparlamentariskt. Det vore kanske konstigt om jag sa något annat jag som jobbar i ett politiskt parti ;o) Å andra sidan är det bra att organisera sig i enfrågerörelser om man vill påverka också. Man kan göra både ock. Det finns ju inget direkt motsatsförhållande, men själv har jag valt att engagera mig i ett polislikt parti.

Form vs innehåll?
Innehåll. Det spelar ingen roll hur fina flygblad man har om det inte står något vettigt på dem. Så klart är det bra att vara proffsig och ha en enhetlig form, men till syvende och sist är det innehållet som är det viktigaste. Jag håller med Mia om det hon skrev om euroomröstningen. Jag var anställd och det var hemskt att se hur form hela tiden gick före innehåll.

Civil olydnad vs laglydighet?
Det är svårt, för man ska naturligtvis följa lagarna i ett demokratiskt land samtidigt som man måste bryta mot lagarna i en diktatur för att få demokrati. Jag tycker att man kan bryta mot lagar man anser fel i en demokrati, men man måste vara beredd att då ta sitt straff (det är ju lite det civil olydnad handlar om). Exempel på det är ju totalvägrare i försvaret som tog fängelse för något det trodde på, och det är något som jag förstår och respekterar. Jag tycker inte, torts att man tar sitt straff, att släppa ut minkar är en bra metod eftersom man ofta dödar djuren indirekt och det är aldrig ok.Icke-våld vs politiskt våld?Icke-våld. Jag förespråkar aldrig våld i något sammanhang. Jag är inte pacifist, men anser att man ska undvika våld så långt det är möjligt.

Vass politisk sekt vs urvattnad massrörelse?
Svårt. Vi behöver mer vassa ideologer som kan vässa det politiska klimatet och den politiska debatten, samtidigt är det bra om politiken är öppen för alla. Ingen ska känna att den inte passar in eller inte kan göra något. Jag tror att det behövs lite av varje faktiskt, både vanligt folk och vassa ideologer ;o)

Separatistisk organisering eller inte?
Jag vet inte riktigt vad jag ska svara. Det måste definitivt inte vara separatistiskt.

Är din blogg en politisk metod?
Jo, det är det väl. Här vädrar jag mina egna personliga åsikter och jag vill att andra ska läsa och ta del av dem. Jag vädrar även andra, mindre politiska saker, men politiken är ändå genomgående. Men som Mia sa, det är ju inte en så effektiv metod.

Och vidare: Jag skulle vilja utmana Rasmus och Staffan.

Resa till Bryssel

Nu är jag hemkommen från en studieresa till Bryssel. Jag var själv reseledare för 32 personer och det var värre än jag någonsin kunnat ana. Hur kommer det sig att människor slutar att vara förnuftiga så fort de ingår i en grupp? Hur kommer det sig att man frågar reseledaren och inte hotellt om var man ska ställa in väskorna? Varför frågar normala människor när bussen går fast det är uppenbart att ingen vet det? Hur har människor mage att klaga på att hotellet ligger ocentralt när resan kostat dem 500 kr? Frågor det inte finns något svar på, men som man bör ha med sig om man ska ordna en resa.

Trots ovanstående saker så hade jag en mycket tevlig resa till Bryssel med massa intressanta besök, trevliga promenader och god öl. Jag kanske borde lära mig att lägga in bilder så att jag kan visa hur kul det var! Återkommer om detta.

Äntligen!

Nu får man boxas i Sverige också. Det var ett skönt besked och ett steg i rätt riktning. Vi kan som sagt inte förbjuda allt vi inte gillar eller skydda människor från allt ont. Vill folk slåss under kontrollerade former ska de få det. Svårare än så behöver det inte vara.

Socialliberal?

Jag har under hela min tid i LUF och folkpartiet kallat mig socialliberal. Min mer eller mindre nyliberala sambo har ofta elakt sagt (och det är han inte ensam om) att definitionen av socialliberalism är det som folkpartiet just nu är. Jag har funderat på det där och de senaste veckorna har jag även funderat på att sluta kalla mig för socialliberal.

Jag har INTE ändrat åsikt, jag ÄR fortfarande socialliberal enligt min egen definition. MEN, nu när det gått dåligt för folkpartiet i valet höjs många röster fört att partiet måste bli mer socialliberalt och att vi måste återgå till mer socialliberala värden. Vad betyder det? En kvinna på ett repskap i Stockholm tyckte att det innebar att vi skulle vara missnöjda med att ha fått skolborgarrådet i Stockholm (som är halva budgeten) och skulle istället kämpat för att ha fått socialborgarrådet istället. Är det att återgå till mer socialliberalism? Jag anser, och nog många med mig, att det är ren dumhet. Andra har höjt rösterna för att vi ska föra fram mer äldrefrågor och andra "socialliberala hjärtefrågor". Anar vi här att socialliberalism inte är att folkpartiet ska byta åsikt utan att vi ska lyfta fram andra frågor?

Jag blir inte klok på detta. Dessutom anser många att ”nyliberalismen” inom partiet borde bekämpas. Jag måste då bara klargöra att buggning, ordningsbetyg i skolan och språktester är ingenting som nyliberaler har som hjärtefrågor. Den som tror det vet inte vad nyliberalism är för något. Saker som många socialliberaler kritiserat partiet för är ofta samma frågor som nyliberaler vänder sig emot, t ex övergångsreglerna.

Anledningen till att jag funderar på om jag verkligen vill kalla mig socialliberal är att det verkar användas som ett allmänt slagord i debatten och, till skillnad från vad min sambo säger, verkar socialliberal betyda det som folkpartiet just nu INTE är. Och de frågor som jag värnar om är nog vid närmare eftertanke inte socialliberala värden.

Jag är yttrandefrihetsfundamentalist och anser att yttrandefriheten är en av de viktigaste frågorna just nu. Vi får ALDRIG säga ”Yttrandefriheten är viktig, men…”, vi måste ALLTID säga ”Yttrandefriheten är viktig!”. Det och inget annat är frågan för framtiden och frågan som borde stå överst på dagordningen i ett samhälle och en värld som låter terrorister styra över vardagen.

Socialliberal eller inte? Jag vet fortfarande inte.

Idergard igen

Är han inte klok? Jag hörde honom prata i SVT:s morgonsoffa igen. Denna gång om feministfundamentalistiska fasoner (delad föräldraledighet) och han sparade verkligen inte på krutet. Men en sak får man väl ge honom - han är ärlig i alla fall. Han hymlar inte med att han inte bryr sig om att män skiter i sina barn och kvinnor inte kan göra karriär, för allt det är fria val som FAMILJEN gör. Ursula Berge (som jag i vanliga fall inte delar många åsikter med) sopade till honom gång på gång: " Ska individen eller familjen vara den minsta enheten för försäkringar?" Föga förvånande kunde liberalen Idergard inte svara på det. Mikael Tornving körde stenhårt på det som brukar vara min favoritreplik i debatten - ingen tvingar någon att vara hemma med sina barn! Inte det heller kunde Idergard bemöta.

Som sagt Idergard bekänner färg och han säger rätt ut att han inte bryr sig om snedfördelningen av föräldraförsäkringen och det är väl på sätt och vis bra (att han erkänner, inte hans åsikt). Men man kan inte låta bli att undra om han verkligen är riktigt klok.

Feministbiblioteket i media!

Min fina sida har uppmärksammats i media! På sajten Salong K finns följande artikel:
"Lär dig hitta på feministbiblioteket"

Feministbiblioteket

Nu är min sida äntligen klar! Tack vare min snälla bror, Nils Lager, som har layoutat och fixat till min sida har ett långt projekt äntligen nått reslutat. Surfa in på www.feministbiblioteket.se och leta dig runt bland olika böcker. Syftet är att man ska kunna hitta böcker om feminism, kvinnor och kvinnohistoria på en enda sida. Detta ska vara en guide till feministisk litteratur, men också en guide till böcker med starka kvinnor i centrum.

Läs recensionerna och bli sugen på att läsa mer!

Den nya regeringen

Det kändes så bra i fredags. Nu känns det lite tristare. Det västa är inte obetalda TV-licenser utan det är det här jäkla ljugandet. Kan man inte bara göra avbön direkt? Måste man komma med urbota dumma förklaringar? Här är några favoriter:

Borelius: "Min man och jag har delad ekonomi, jag tjänade inte så mycket och barnflickan var mitt bord. Jag hade inte råd."

- Pratar de inte med varandra? Eller är detta moderat jämställdhet i praktiken?

Stegö: "Jag har flyttat mycket."

- Och!?! Nu har hon erkänt att det var av ideologiska skäl. Varför gjorde hon inte det från början?

Varför är det så svårt att säga som det är från början? Är det några som fortfarande tror att man kan komma undan?