Bloggandet fortsätter på Feministbiblioteket.se

Som ni märker råder här bloggtystnad. Det var inte meningen att lämna er kära läsare med en total tystnad. Jag hade tänkt säga farväl ordentligt, men sedan gick veckorna.

Jag driver sedan många år sajten Feministbiblioteket och den är numer även en blogg. Jag har bestämt mig för att blogga även där, dels för att det är jobbigt att hålla igång två bloggar och dels för att dra mer trafik dit. Du som gillar den här bloggen kommer nog att känna igen dig där så följ med dit!

Jag kommer inte att stänga denna blogg, utan det som ligger här kommer fortfarande att vara sökbart. Fortfarande är det vanligast att söka på reflux eller öppen magmun för att komma hit och ni som gör det får gärna mejla och fråga om hur det är att leva med det!

Jag hoppas att jag kommer att fortsätta blogga, även efter jag blivit mamma som jag ska bli om några veckor. Kanske blir det inte lika ofta, men jag ska försöka och jag ska inte göra om Feministbiblioteket till en mamma-blogg – så mycket lovar jag!

Som sagt, häng med dit: www.feministbiblioteket.se

Finns det verkligen helt fria val för alla människor?

Jag har med viss förundran följt debatten mellan Jenny Sonesson/Brigitta Wistrand och Eva Cooper om jämställdhet. Jag har tidigare skrivit om att jag besökte ett jämställdhetsseminarium på Timbro där frågorna också diskuterades. En sak blir jag inte riktigt klok på. Det är detta med könsmaktsordning vs det egna valet.

Från höger hör man att man måste respektera alla människors val, även om de går utanför ramarna (man kan välja att vara hemmafru, prioritera deltid framför karriär eller satsa på yrken som inte ger så stora möjligheter till hög lön). Därför är utfallet, dvs hur många kvinnliga respektive manliga professorer det finns, underordnat. Att alla är nöjda är det viktigaste.

Feminister kritiserar detta synsätt (med rätta, anser jag som ni vet också är feminist). Det som helt faller bort är könsmaktsordningen eller de könsroller vi från tidig barndoms tvingas in i. Det är förvisso inte utfallet som är det viktigaste, men om man inte kan se att det är ett problem att fler män än kvinnor är professorer trots att fler kvinnor pluggar på universiteten, ja då kan man inte heller tro att vi blir olika bemötta i samhället. Då måste man tro att världen är jämställd och att det bara är att jobba hårt, ha det rätta intresset och så löser sig allt. Glastak är en illusion och att kvinnan oftast har huvudansvar för barn och hem är alltid ett frivilligt val.

Men jag tror inte att det är så. Jag tror att vi bli olika behandlade både i skolan som barn och när vi blir äldre. Andra människors förväntningar på oss påverkar oss mer än vi kanske tror. Det är därför för tidigt att lämna walk over och hänvisa till alla människors fria val. Eftersom vi blir olika behandlade så spelar utfallet en roll. Det är ett viktigt redskap för oss för att analysera samhället ur ett jämställdhetsperspektiv.

Eurovisionfeber igen

Nu är det Eurovisionvecka och jag lever sällan upp så mycket som då! Nu är jag gravid och trött och lite småirriterad över att inte får dricka moldaviska viner eller ukrainska röda bubbeldrycker medan jag tittar och därför blir det ingen storslagen fest på lördag. Dock blir det lite buffé med mat från olika länder på tu (tre) man hand.

Nu är jag inte så väl förberedd och har inte sett alla inför-programmen, men lite har jag snappat upp (och så såg jag såklart seminfinalen i tisdags). Jag tror:

Att Sverige inte ta sig vidare från semin.
Att Tyskland har en god chans att vinna i år igen.
Att Italiens comeback inte blir vad de har tänkt sig.
Att Finland kommer att få oförtjänt många röster.
Att semifinal 2 håller högre klass än semifinal 1 (det är kanske mest en önskedröm).

Hemmafruar

Vad är det som är så viktigt med att respektera och ibland till och med se gillande på att en kvinna väljer att vara hemmafru, istället för att jobba?

Frågan har jag funderat på länge och sedan Timbros jämställdhetsseminarium i torsdags har jag tänkt att jag måste skriva om det. Alice Teodorescu tog upp saken där och skrev sedan om det på sin blogg. Jag har hört det förut och jag hade till och med ett nästan färdigskrivet blogginlägg om det efter ett program av Kvällsöppet i vintras (men saker och ting kom emellan och det blev aldrig publicerat). Jag gillar inte hemmafruar och jag förstår inte vad som är så provocerande med det.

I kommentatorsfältet på Teodorescus blogg jämförde jag hemmafruar med pokerspelare. Jag vill inte förbjuda dem, men jag gillar inte heller att de ställer sig utanför arbetsmarknaden. Det är helt enkelt inte bra för samhället i stort, även om individer såklart gör som de själva vill så länge de kan finansiera det. Teodorescu har såklart en poäng när hon skriver att det är dumt att jämföra pokerspelare med att ta hand om sina barn, för det är såklart inte samma sak. Dock tycker jag att jämförelsen håller i det avseendet att jag inte vill uppmuntra folk att av någon anledning inte jobba.

Eva Cooper skriver idag på Brännpunkt (SvD) om hemmafruar och argumentationen känns igen. Alla måste få göra sina egna val och vi måste respektera att kvinnor väljer traditionellt kvinnliga uppgifter i livet. Vad är det som ska respekteras? Jag vill då inte förbjuda några att vara hemma med sina barn, men jag tror att det är ett felaktigt val om man vill vara säker på en trygg framtid och pension, även om man skiljer sig. Folk gör som de vill, men varför skulle man behöva gilla alla val folk gör? De går inte att komma ifrån att om man inte sätter av för kvinnans uteblivna pension så är det en stor ekonomisk otrygghet att vara hemmafru.

Teodorescu tror inte på någon hemmafrutrend, och det är förmodligen så att hon har rätt. Däremot har frågan kommit upp på dagordningen och frågan är varför. Så länge de inte kräver ekonomiskt bistånd i from av vårdnadsbidrag så är det för mig lite av en ickefråga. Många människor gör korkade val, men frågan är varför ett stort gäng liberaler hela tiden, med en dåres envishet, skriver och pratar om att vi måste respektera det val det innebär att vara hemmafru.

UPPDATERAT:
Eva Coopers text handlar inte om hemmafruar. Det nämns i texten men är inte det huvudsakliga temat. Jag ber om ursäkt för min slarviga formulering.

Sport hör inte till allmänbildningen?

Jag umgås av förklarliga skäl mycket med politiker och opinionsbildare. Där är det väldigt vanligt att man kan många obskyra saker och har koll på både det ena och det andra som "vanligt folk" inte har en susning om. Det är också viktigt att följa med i nyheter och ha koll på det som händer. Detta är självklart när det gäller alla områden utom ett. Sport.

Jag tycker inte att man bör ligga på min sportkunskapsnivå för att räknas som allmänbildad, men ibland häpnar jag över att i övrigt bildat folk inte skäms över sina kunskapsluckor.

Det är inte ok att man aldrig har hört talas om Peter Forsberg. Man bör känna till att Råsunda är en fotbollsstadion som ligger i Solna och att AIK där spelar sina hemmamatcher. Att Petter Northug är världens bästa manliga skidåkare borde också höra till allmänbildningen, eller man borde åtminstone veta att han är skidåkare.

Det är som att allt som har med sport är så nördigt och så oviktigt att man liksom står över det. Men det finns andra saker i samhället som borde vara minst lika oviktigt och det är musik och kultur (men nu svär jag ändå i kyrkan!). Tänk om någon med stolthet påstod att han eller hon aldrig hade hört talas om ABBA, inte visste att Dostojevskij skrivit Brott och straff eller trodde att Lady Gaga var ett klädesplagg, skulle ni ta den personen seriöst efter det?

Nej kära sporthatare, det finns ingen ursäkt. För att ta till sig miniminivån av allmänbildning i detta ämne krävs att man läser löpsedlarna. Nästan i alla fall. Så nästa person jag hör som tror att Gunde Svan är mest känd för Fångarna på fortet kommer jag att döma ut som oallmänbildad!

Vi kallar dem U-länder

Igår såg jag en fantastisk dokumentär på Kunskapskanalen. Den heter Vi kallar dem U-länder och är en modifierad dokumentär från 1970 (se hela dokumentären här). Jag är mycket intresserad av hur vi svenskar såg på diktaturer förr och detta var en dokumentär jag inte ville missa. (Se mitt resonemang om Kambodja här.)

Vi kallar oss U-länder handlar om livet efter revolutionen på Kuba och är en ren skönmålning av ett land som valt en alternativ väg. De satsar på jordbruk och sockerbruket ska få dem att komma på fötter igen. Havanna är syndens näste och alla bör bo långt ut på landet. Man satsar på skola och utbildning och vill skapa "den nya människan" (Che Guevaras påhitt).

Det som är pålagt i dokumentären är hur det ser ut idag och att det inte gick riktigt som man tänkt sig. Det är samma man som varit med och gjort ursprungsdokumentären, som har gjort tilläggen

Det var en hyfsat nyanserad dokumentär (inramningen alltså, inte den ursprungliga versionen) och det var kul att se hur man en gång tänkte kring Kuba. Jag ser fram emot del två på skärtorsdagen!

Nostalgi

Jag hade inte tänkt att denna blogg skulle ta en sådan lång paus, men nu är det som så att jag är gravid och starten på graviditeten kunde varit bättre. Jag har gått igenom många kräkningar och en rätt så lång sjukskrivning. För några veckor sedan satt jag hemma och lyssnade på Lars Winnerbäck och kom på följande blogginlägg. Jag tänkte att jag publicerar det nu och så får det bli uppstarten på denna blogg igen. Välkommen tillbaka!

”Det har inte samma charm att raggla hem klockan fem, det inte lika inspirerat nu som 1995.” – Lars Winnerbäck (Elden).

Citatet ovan fick mig att bli nostalgisk. Här sitter jag och är sjukskriven och väntar mitt första barn som det har kämpats mycket för. Samma dag som Robert Edwards fick nobelpriset i medicin för att han kommit på IVF-tekniken, blev vår liten till i ett labb på Sophiahemmet. Om inget hemskt händer ska den lilla titta ut i början på september och vi båda längtar såklart jättemycket. Min graviditet har hittills varit allt annat än vackert hår och glänsande ögon och allt som man pratar om. Det har varit sjukskrivning, spyor och magsmärtor, men nu ska denna bloggpost inte handla om det.

Jag är 34 år och kan inte klaga på min situation. Gift, gravid, innehavare av fast anställning och bostadsrättsägare samt har hyfsat fri tillgång till en underbar sommarstuga. Någon vovve blir det aldrig, och Volvo skaffar vi oss när vi köper villa. Men blev mitt liv som jag hade tänkt mig 1995? Jag minns inte allt jag drömde om då, i tvåan på gymnasiet, men jag kommer ihåg en del:

1. Gifta mig med en underbar man och skaffa barn.
Check! Delvis då, eftersom inget barn är fött än. Jag kunde dock inte föreställa mig hur en underbar man skulle vara. I mina vildaste fantasier hade jag inte trott att man skulle kunna träffa någon som passade mig så bra som Andreas. Verkligheten överträffade dikten tusenfalt.

2. Skaffa mig ett spännande och inspirerande jobb som sportjournalist.
Nja, jag bytte spår runt 1998 och blev politiker istället. Inget jag har ångrat. Check på spännande och inspirerande jobb i alla fall.

3. Resa jorden runt.
Nej, men flera fantastiska resor till Afrika, Asien och Nordamerika har det blivit.

4. Se följande berömda byggnadsverk: Kinesiska muren, Angkor Wat och Pyramiderna.
Check! Dessutom har jag sett det där konstiga guldtornet från min barndoms kortspel, som enligt det skulle finnas i Bangkok (Grand Palace).

5. Resa till länder i forna Sovjet.
Check! Jag fascinerades i min ungdom mycket av Berlinmurens fall och Sovjetunionens sammanbrott och ville väldigt gärna besöka flera länder som tidigare låg bakom järnridån. När jag var aktiv i LUF och senare i Silc har det blivit flera resor till Ryssland, Ukraina, Vitryssland och såklart Baltikum. Dessutom har jag fått en mycket god vän i Estland som jag hälsar på med jämna mellanrum.

6. Plugga utomlands/bo i Wien.
Check! Två drömmar blev till en. Jag pluggade i Wien hösten 1999 och där blev det väl en och annan hemraggling klockan fem om jag inte minns helt fel. Fantastisk tid som jag är bland det bästa jag gjort i hela mitt liv (förutom att regga mig på SprayDate).

7. Flytta till Göteborg.
Check! Men jag flyttade därifrån också, vilket jag aldrig i mitt liv kunde tro. Möjligtvis om jag flyttade till Oslo, men aldrig till Stockholm!

8. Bo i korridor och få massa nya vänner.
Check! Den var underbara år och många av dem som bodde på Kjellmansgatan 7 umgås jag med fortfarande.

9. Engagera mig feministisk.
Check! Har man en egen bokblogg om feministiska böcker så får man väl säga att man är tämligen engagerad? www.feministbiblioteket.se

10. Bli klar med min utbildning.
Jag har fortfarande någonting att se fram emot ;o)