De fem sämsta ursäkterna för män att inte vara med sina barn

Att jag inte har sett det tidigare! Bloggen Hemma bäst har listat de fem sämsta ursäkterna för män att inte vara med sina barn. Läs njut, och skratta (och få en liten klump i magen över att folk fortfarande tycker att man inte bör dela lika):

1. ”Kvinnor är ju ändå bättre lämpade”
2. ”Jag får inte för henne”
3. ”Men jag tar ju min del”
4. ”Jag är för oumbärlig på jobbet”
5. "Vi har inte råd"

Mina fördomar mot antifeminister bekräftas

Jag har berättat min historia. Det finns dem som har varit med om värre saker, men jag ville bidra till att vi börjar prata öppet om det. Vilka kommenterar inlägget? Jo, män som tycker att det är hemskt att sexuella övergrepp mot män inte tas på allvar. Det tycker jag också är ett problem, men det räcker inte att jag säger det, utan en person (det inlägget har jag tagit bort) tycker att jag är en galen feminist och hatar män, därför tycker jag inte att sexövergrepp mot män är lika viktigt. Vad driver dessa män att känna sig så påhoppade av min historia?

Jag tänkte ta upp frågan om hur olika man behandlar utsatta människor beroende på vilket kön de har, men nu tappade jag lusten. Jag var inne på antifeministbloggen GenusNytt och kommenterade ett inlägg angående en feministisk bok (jag driver ju Feministbiblioteket). Där är helt ok att bli påhoppad av antifeminister som ifrågasätter hur jag får ihop feminism och liberalism, det är ju liksom sådant man får räkna med när man ger sig i leken, men en person där hittade mitt inlägg här om #prataomdet och ville att jag skulle prata med honom. Dessutom avslutade han med en flirtig smiley.

Sådärja, ALLA fördomar mot antifeminister är bekräftade. Tack för de fredsve!

Och alla ni som känner er manade att kommentera detta inlägg med arga kommentarer eller sexuella hintar, gör er icke besvär. Jag tar bort kommentarerna.

Jag vill också #prataomdet - här är min berättelse

Johanna Koljonen uppmanar oss att #prataomdet. Vi ska prata om de gråzoner som finns när det kommer till se. Alla de gånger man har gått med på sex, sedan ångrat sig och känt att man får skylla sig själv.

Min historia slutade bra och det är kanske därför jag vågar berätta den öppet, men det är en historia om gränser som överskrids.

Jag var 26 år och skulle åka på en stor konferens med Folkpartiet. Jag hade inga pengar och tackade glatt ja, när jag blev erbjuden gratis boende på ett bra hotell. Jag skulle bo med två unga killar (runt 16-17 år) som jag kände och tyckte om. Villkoret var att jag skulle vara lite mentor för dem. Jag såg fram emot det.

Väl på plats frågade han som fixat boendet om jag tyckte att det var ok om även en kille på 22 år bodde där. Han var ny och skulle bli glad av att få träffa någon som inte var under 20 eller över 40. Självklart, sa jag. Eftersom de två unga killarna lagt beslag på extrasängarna i rummet, skulle jag dela dubbelsäng med denna kille. Efter alla år i ungdomsförbundet där man alltid sover tillsammans hur som helst, såg jag inte det som ett problem. När jag träffar killen för första gången säger jag flirtigt på skoj: Jamen vi ska ju dela säng inatt! Denna kommentar jag ska sedan vända och vrida på och skämmas över.

Senare på kvällen var det stor fest och killen jag ska dela säng med hittade mig tillsammans med en annan kille som just då stötte på mig. Jag var full, men visste att jag inte var ett dugg intresserad av någon av dem. Jag dansade med kille 1 och sedan med kille 2 och pratade med dem tillsammans, där både ville att den andra skulle dra. Jag tröttnade på spelet och flydde till en gammal kompis och han och jag överskred kompisgränsen med råge. När han kysste mig kändes allt bra. Det skedde öppet (ja, inte allt, men ni förstår). Det är en annan historia och den ångrar jag inte eller skäms över.

När jag skulle gå och lägga mig vid fyra på morgonen var rummet fullt. De unga killarna hade utökats med ytterligare en (som jag också kände och tyckte om) som låg på golvet. 22-åringen låg i sängen där jag skulle sova. Jag kröp ner och upptäckte att min sängkompis var vaken. Jag blev lite besvärad eftersom jag vet att han vet varför jag kom hem först nu. Det verkade dock inte besvära honom, tvärt om. Nu var det hans tur.

Han kröp intill och började smeka mig ovanpå täcket. Jag ville inte väcka mina vänner som sov så jag flyttade bara hans hand. Han fortsatte. Jag flyttade på handen och skruvade på mig. Han väste i mitt öra: Ingen kommer att höra! Jag lyssnade intensivt på de andras andhämtning och hoppades att någon av dem var vaken. Jag sa att jag inte ville men killen fortsatte: Jo, jo, ingen hör.

Såklart slutar denna historia bra. Det var tre killar till i rummet och även om de inte var myndiga så var de tre. Han som låg närmast mig var dessutom två meter lång och rätt så stor. Det var han som tillslut hostade och markerade att han var vaken. Jag började då att prata med honom och så var allt över. Nästa natt delade han säng med den jobbiga killen (till hans stora förfäran och min skadeglädje).

Nu kanske ni tänker att detta var väl inte så farligt, för det var ju bara att säga till på skarpen högt, så skulle situationen varit löst på nolltid. Men jag tänkte inte så. Jag skämdes för att han försökte, för att jag hade gett signaler och för att jag inte borde flirtat med någon som jag skulle dela säng med om jag inte ville något mer. Tankarna malde, skammen och skuldkänslorna gnagde och jag ville inte väcka några oskyldiga tonåringar för att jag själv hade strulat till det.

Efteråt kände jag ännu mer skuldkänslor. Jag hade ju flirtat och jag hade ju hånglat öppet med en annan. Man kan inte göra så om man ska sova i samma rum som en kille man inte känner. Den läxan hade jag lärt mig. Kanske var det först när jag fått höra att han var komplett galen och stalkade andra kvinnor, som jag faktiskt fattade att jag inte hade någon som helst del i hans beteende. Men det spelar ju ingen som helst roll. Man får inte göra så i vilket fall.

Fotnot: Jag tror att de andra killarna jag delade rum med har växt upp och idag är fantastiska män (jag känner dem tyvärr inte längre). Dagen efter händelsen följde de mig till hotellet innan jag skulle sova, för att försäkra sig om att han inte var där och kom sedan hem tidigare än planerat för min skull. Jag kommer aldrig att glömma dem.

Vad betyder egentligen killarnas sjunkande skolresultat?

Anna Laestadius Larsson skriver idag i Svenska Dagbladet att pojkarnas sjunkande studieresutlat i skolan inte är en jämställdhetsfråga. Killarna sitter och spelar dataspel och vet att det ändå nästan bara är män som får nobelpris. De behöver inte plugga - de blir något ändå.

Så befriande att kunna säga att hon har helt rätt! Det är inte killarnas studieresultat vi ska bekymra oss för (jo, att studieresultatet sjunker generellt är ett problem, så klart). Vi ska bekymra oss för varför höga studieresultat ändå inte ger forskningsanslag och varför höga studieresultat inte ger nobelpris.

Jag kanske inte skulle säga att jag inte bryr mig om killarna, men jag kan defintivt skriva under på att det är inte är det som är problemet!

Monica Green är i farten igen

Min favorit-sosse Monica Green är ute och debatterar på Politikerblgogen idag. Man tänker när man läser det: Är detta på riktigt? Men det är det och Monica Green är som Monica Green är mest, förvirrad och ofokuserad. Höjdaren är att hon inte verkar veta skillnaden mellan pocent och procentenheter.

Läs artikeln "Vi är det mest spännande partiet" på Politikerbloggen.

Vanligt folk har underlig humor

Igår var jag på Designtorget för att hitta någon kul pryl för 30 kr till Folkpartiets julfest. Jag frågade i kassan och killen som jobbade blev själaglad och sa att han hade ”västa roliga presenten” om bara 35 kr var ok. Såklart sa jag och döm om min förvåning när han tog fram en bok som hette Vad män vet om kvinnor. Han uppmanade mig, med ett stort leende, att bläddra i den och den hade bara tomma sidor. Vad säger man? Jag är feminist, stammade jag och han svarade att det är den absolut mest populära prylen de har.

Det är svårt att bli brutalt påmind om vad ”vanligt folk” tycker är roligt…